Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pronomen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
andra sidan åter, såsom hufvudsakligen uttryckande
tillvaro i rummet, bland de mest abstrakta
orden. – Med afseende på ursprung brukar man i
allmänhet härleda pronomina, i synnerhet dem, som
äro såsom sådana ärfda från indo-europeisk tid,
ur ett visst slag af s. k. rötter, de pronominella
eller demonstrativa, till skilnad från nomen och
verb, som man återfört på s. k. verbala eller
predikativa rötter. Det är mycket väl tänkbart,
att materialet för pronominalorden i allmänhet är
ursprungligen skildt från de predikativa rötterna,
d. v. s. från början uttryckande läget eller
riktningen i rummet. Men pronomina kunna också
utvecklas ur andra ordklasser genom försvagning i
betydelsen. I synnerhet är detta fallet med vissa
indefinita pronomina, som ju också stå på gränsen
till de rena substans- och qvalitetsorden: så är
indef. man urspr. identiskt med subst. man. – Med
afseende på böjning erbjuda pronomina – i synnerhet
de personliga – flere olikheter med nomina. Å
ena sidan är mångfalden af stammar, t. ex. i de
personliga jag, mig, vi, oss o. s. v., ett segt
bevaradt intyg om de indo-europeiska pronominas
heteroklitiska, d. v. s. af flere stammar uppvuxna,
böjning, en omständighet, som häntyder på en mera
primitiv och närmast på syntaktiska hopfogningar
af ursprungligen skilda ord beroende böjning. Å
andra sidan hafva inom få ordklassers böjning så
många ombildningar beroende på analog inverkan egt
rum som bland pronomina. I synnerhet de personliga
intaga härvidlag en särskild ställning. – Pronomina
kunna från olika synpunkter indelas på olika sätt. Så
t. ex. äro alla utom de indefinita af mera konkret
art, dessa åter abstrakta. En särskild indelning,
använd t. ex. i franska skolgrammatiken för hvarje
klass af pron., är den uti »förenade», som kunna
förenas med verb eller substantiv (je, me, ce,
quel), och »sjelfständiga» (moi, celui, que, quoi
o. s. v.). Vidare kan man indela pronomina i sådana,
som hafva afseende på de olika personerna, så att
första och andra personen betecknas med nämnda
personers personliga (och possessiva) pronomen,
tredje personen medelst tredje personens personliga
(och possessiva) pronomen samt i regel alla de öfriga
pronomina utom de relativa, som naturligen beteckna
den person, hvarpå de grammatiskt hänföra sig. Dock
kunna pronomina, som i regeln hafva afseende på
tredje personen, användas äfven om första. Så kan
denne (Lat. hic) referera sig på första personen,
den talande, liksom Lat. iste kan beteckna den
tilltalade, eller andra personen. Indef. man kan
alltefter sammanhanget hafva afseende på 1:sta,
2:dra eller 3:dje personen. Den vanliga indelningen
af pronomina, som föröfrigt icke strängt logiskt är
gjord efter samma indelningsgrund, är i personliga,
possessiva, demonstrativa, determinativa, relativa,
interrogativa och indefinita. Alla dessa klasser kunna
i allmänhet – utom de rent personliga samt ett eller
annat för öfrigt, t. ex. bland de indefinita man,
bland interrogativa hvem, hvad, bland relativa
som o. s. v. – användas såväl substantiviskt
som adjektiviskt. – Personliga l. personella
(Lat. pronomina
personalia, d. v. s. pron., som hafva afseende på
person) äro de pronomina, som uttrycka en bestämd
person (i rummet eller tiden), den talande: första
personen, den tilltalade: andra pers., den omtalade:
tredje pers. Pronomina äro egentligen ockasionelt
använda egennamn för de olika personerna. Så
t. ex. betecknar den talande sig med namnet jag
o. s. v. De personliga pronomina i Sv. äro för 1:sta
pers. sing. jag, pl. vi, som endast då i egentligaste
mening är 1:sta pers., när alla deri inbegripna
äro eller tänkas vara talande (annars betecknar
vi den talande tillsammans med andra, i hvilkas
namn den förre talar); för 2:dra pers. sing. du,
pl. I, samt tilltalsordet ni (Ni) såväl till en
som till flere personer; för 3:dje pers. finnas i
motsats till 1:sta och 2:dra pers. till genus skilda
ord: han, hon, det, pl. deremot för alla genera
de. Egentligen äro blott han, hon, de, använda om
personer, personliga pronomina; emellertid kallas
de, använda om opersonliga och liflösa föremål,
liksom det och ett ofta i detta fall i st. f. han,
hon användt den, personliga pronomina, när de
icke direkt uttrycka ett påpekande. Pronomina för
3:dje pers. stå på gränsen till de demonstrativa. I
regeln hafva de också utvecklats ur dessa, såsom i
Sv. otvetydigt fallet är med den, det, de. Han och
hon torde också ytterst gå tillbaka på demonstrativa
pronominalstammar. Äfven 1:sta och 2:dra pers. torde
ytterst återgå på demonstrativa pronominalstammar,
ehuru detta med mindre säkerhet kan påstås och
uppvisas. Till de personliga pronomina räknar man
med skäl de reflexiva (egentl. »tillbakaböjande»)
l. tillbakavisande pronomina, som i oblik kasus
såsom adverbial och objekt hänvisa på subjektet i
samma eller i en deraf beroende sats. För 1:sta
och 2:dra pers. äro de lika med de egentliga
personliga pron. (mig, oss, dig, eder, er), för 3:dje
pers. sing. och pl. sig. Man brukar också anföra
s. k. reciproka pron. (Lat. pr. reciproca), som
uttrycka en växelverkan, t. ex. hvarandra, hvilket
liksom reflexivum endast kan stå som objekt eller
adverbial. – Possessiva (d. v. s. pron., som uttrycka
egaren) kallas vissa adjektiviska pronomina, som
användas i st. f. genitiven af de personliga pronomina
för att uttrycka egaren (possessiv genitiv). De
äro bildade af de personliga pronomina (utgå
egentligen från deras ursprungliga genitivformer)
och äro för 1:sta och 2:dra pers. med afseende på
en eller flere egare (motsvarande sing. och pl. af
pers. pron.) resp. min, vår, din, eder, er och såsom
tilltalsform eder, er (Eder, Er). För 3:dje pers. åter
användes gen. af pers. pron.: hans, hennes, dess,
deras. De reflexiva pron. poss. äro för 1:sta och
2idra pers. lika med de egentl. pron. poss., men för
3:dje pers. nyttjas såväl om en som flere egare sin. –
Demonstrativa l. utvisande äro sådana pronomina,
som medelst utpekande beteckna ett bestämdt föremål
i rummet eller sjelfva föremålets läge i rummet
eller den riktning, i hvilken ett föremål är eller
tänkes. Läget kan vara närmare eller aflägsnare från
den talande, hvarför i de olika språken finnas olika
pronomina för olika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
