Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 13. Pontin - Ruete / 315-316 (1889) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pronomen ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

fyrbladiga. För ångfartyg, som under vissa
förhållanden användas såsom segelfartyg, är det

Fig. 4.

nämligen af vigt att propellern blir så litet som
möjligt hinderlig vid segling, och af flere skäl
blir då med hänsyn till detta vilkor den tvåbladiga
propellern den lämpligaste. Denna propeller förekommer
under tre väsentligt olika anordningar. 1) Med blad
antingen orubbligt fästa vid eller ock sammangjutna
med propellercentret, som på vanligt sätt är fäst
på propelleraxelns ände. I detta fall finnes ingen
annan utväg för att under segling minska propellerns
motstånd så mycket som möjligt, än att ställa
propellern så, att dess blad komma rätt upp och
ned. 2) Med i centret vridbara blad, hvilka medelst
en i centret och propelleraxeln befintlig mekanism
kunna vridas och ställas i långskeppsriktning, då
fartyget skall framdrifvas medelst endast segel. 3)
Hela propellern apterad uti en ram, hvilken vid
behof kan lyftas så högt upp, att propellern
kommer helt och hållet öfver vattenytan. Ramen
med vidsittande propeller lyftes då upp uti den så
kallade propellerbrunnen (se Brunn, skeppsb.), belägen
midt öfver propelleröppningen, mellan akter- och
roderstäfvarna. – Förutom den ofvan omnämnda Smiths
propeller finnas olika propellertyper konstruerade
af John Ericsson, Holm, Griffiths, Mangin, Maudslay,
Bevis, Beatie, Hirsch, Thornycroft m. fl. J. G. B.

Propepton (hemi-albumos) har man kallat en
ägghvitemodifikation, som vid digestionen uppträder
såsom ett af övergångsstadierna mellan ägghvita och
pepton (se d. o.). Propeptonet skiljes från ägghvita
derigenom att det ej koagulerar, från pepton derigenom
att det med salpetersyra, koksalt + ättiksyra
m. m. ger fällningar, som lösas vid uppvärmning och
återuppträda vid lösningens afsvalning. Äfven vid
vissa sällsynta sjukdomsfall har man kunnat påvisa
denna ägghvitemodifikation i urinen. s. J-n.

Proper [prå-], Fr. propre, snygg, vårdad, putsad:
renlig. Mots. malproper. – Propreté, snygghet,
omvårdnad, renlighet.

Properispomena kallas i (grekiska) grammatiken sådana
ord, hvilka hafva sammansatt eller utdragen tonvigt
(Grek. tonos perispomenos, Lat. circumflexus)
på näst sista stafvelsen (paenultima).
A. M. A.

Pro persona, Lat., för hvarje person, per man.

Propertius, Sextus Aurelius, romersk skald, f. i
Umbrien (sannolikt i Asisium) omkr. år 50 (54 och
49 uppgifvas ofta) f. Kr., d. i Rom år 16 eller 15
f. Kr., vann namn såsom skald genom en bok elegier,
Cynthia, i hvilken han skildrar sin kärlek till den
sköna, snillrika och fint bildade Hostia. Derigenom
blef han känd af Maecenas och bodde sedan i närheten
af denne på Esqvilinska kullen i Rom. – Af P:s
dikter (till den nyssnämnda samlingen lade han
ytterligare fyra böcker elegier) är den femte boken
hufvudsakligen egnad åt firandet af fosterländska
minnen. För öfrigt är P. kärlekens skald samt
sjunger om sin Cynthia och de vexlingar af fröjd
och smärta, för hvilka den älskades nyckfullhet
eller trolöshet utsätter honom. Han säger sjelf,
att han efterbildar de alexandrinske skalderna,
särskildt Kallimachos och Filetas. Med dem delar han
ock den genomtänkta och konstfulla kompositionen,
den retoriska hållningen samt den rika utstyrseln
af myter och fornsägner, i hvilken han låter sina
känslor framträda. Men åt sitt känslolif, djupt och
genomträngande som det är, förstår han förträffligt
att gifva uttryck. Man har till och med velat påstå,
att detta känslolif är återgifvet med så stark
reflexion och objektivitet, att dess innerlighet och
sanning kunna sättas i tvifvel. I sjelfva verket
röjer dock P. med all sin konst en styrka och ett
lif, som göra hans skildringar naturtrogna. Sjelf
lägger han vigt derpå att han är »kärleksglödens
skald» (I, 7, 24) och förespår sitt minne en lysande
framtid. »Skaldens beherskning och reflexion öfver
det egna känslolifvet stå helt visst i samband
med en estetisk uppfattning och en smakriktning,
hvilka i tidens förfinade och bildade kretsar funno
genklang. P. skattades ock högt både af samtida och af
efterkommande. Så omtalar Quintilianus, att somliga
ställt honom främst bland elegiska skalder. Han
skiljer sig från de förnämste af dessa genom ett mera
konstfullt språk och en ofta något sammanträngd,
stundom till och med – åtminstone för oss – dunkel
framställning samt genom en i vissa fall mera fri,
men alltid kraftfull metrisk teknik. J. H. Kellgren,
som på rimmad vers återgifvit några elegier af P.,
yttrar om honom följande, hvarvid han dock, särskildt
med afseende på Ovidius, fäller något hårda omdömen:
»Propertius ar ganska litet känd och dock mycket
förtjent att vara det. Han förtjenar, efter min
tanka, det tredje rummet bland Roms skalder och det
första bland de erotiske. Lik Virgilius i uttryck
och Horatius i styrka, målar han sin kärlek hvarken
med Ovidii kalla och falska qvickhet eller Tibulli
veklighet eller Catulli oanständighet, men med en
styl, som är sjelfva själens och passionens: häftig,
brinnande och kort. Han älskar ej, suckar ej, gråter
ej; hans kärlek rasar och förtviflar». – Enskilda
stycken af P. äro i urskriftens versmått till svenskan
öfversatta i akademiska dissertationer, program
m. m. af bl. a. C. A. Fahlcrantz, C. G. H. Lundqvist,
M. Johansson och A. Frigell. R. Tdh.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>