Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Propionsyra ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af dem är originalhandskrift, ingen häller afskrifven
efter någon bland de andra, hvaraf den slutsatsen kan
dragas, att säkerligen många handskrifter af krönikan
gått förlorade. Den äldsta är emellertid så gammal
som från midten af 1400-talet och de bägge dernäst
från 1457 och 1476. Prosaiska krönikan har utgifvits
af J. Messenius (»Twå små gamble Sweriges och Göthes
chrönikor», 1615; 2:dra uppl. 1643, sedermera
ytterligare omtryckt på 1650- och 1660-talen,
ehuru med bibehållandet af årtalet 1643), K. J. Fant
(»Scriptores rerum suecicarum medii aevi», Tom. I: 1,
1818) och G. E. Klemming (»Småstycken på fornsvenska»
1881). Den sistnämnde har derjämte lemnat en värdefull
redogörelse för krönikans källor. Jfr Rimkrönikor.
R. G.
Proscenium (Lat., Grek. proskenion, af pro, framför,
och skene i betydelsen af fondbyggnad å teatern),
den del af de antika teatrarnas skådebana, som
bakåt begränsades af den byggnad med framspringande
flyglar, hvilken utgjorde skådeplatsens vanliga
bakgrund. Framåt sträckte proscenium sig till
kanten af orchestran. Det var således den plats,
på hvilken de egentlige skådespelarna rörde sig
(det kallades äfven logeion), i motsats till den
nedanför liggande, halfrunda orchestran, der kören
hade sin plats. – Å de moderna teatrarna, der scenen
är många gånger djupare än i de antika, är prosceniet
den del af skådebanan, som ligger närmast rampen och
mellan de framspringande avantscenlogerna.
Prosch, Ferdinand Victor Alfons, dansk, naturforskare,
född i Köpenhamn d. 25 Nov. 1820, blef med. kand. 1843
och derefter prosektor vid anatomiska museet. Åren
1847–49 var han skeppsläkare och utnämndes till
lektor vid veterinärskolan 1853 samt till lärare
i husdjursskötsel vid den nya landbohöjskolen
1858. Död d. 29 Juli 1885. P:s förnämsta arbete
är Haandbog i det almindelige husdyrbrug (4 bd
1861–63; 3:dje uppl. 1877–86). Vidare utgaf
han Grundtræk af husdyrenes sundhedspleje
(1856; 4:de uppl. 1883), Haandbog i hestens
ydrelære (1855; 5:te uppl. 1884) och en historisk
undersökning om Frederiksborg stutteri (1866).
E. Ebg.
Prosektor (Lat. prosector, egentl. »förskärare»). Se
Dissekera.
Proselyt (Grek. proselytos, egentl. en, som nalkas,
främling), den som går öfver från en religion till
en annan. Hos judarna förekommo under den äldre
tiden endast sparsamt proselyter från hedendomen. De
voro för det mesta slafvar. Dock öfvergingo till
judendomen äfven fria hedningar, hvilka, med undantag
af ammoniter och moabiter, tillätes att öfvergå, om
de tillhörde den tredje generationen af i Palestina
inflyttade främlingar. Upptagandet i judendomen
skedde genom omskärelsen, och proselyterna hade
alla en verklig judes rättigheter, om man frånräknar
beklädandet af högre ämbeten. Under makkabéertiden
utvecklades proselytväsendet betydligt såsom reaktion
mot selevcidernas försök att tvinga judarna till
förnekelse af sin tro. Efter denna tid uppstodo
två slags proselyter, rättfärdighetsproselyter
(rättfärdighetens pr.) och portproselyter
(portens pr.). De förre voro genom omskärelsen och
förpligtelsen till hela ceremoniallagen fullständigt
införlifvade med judendomen, och deras öfvergång
skedde, efter en förberedelse- och undervisningstid,
genom tre ceremonier: omskärelsen, proselytdopet och
proselytoffret. Benämningen portproselyter härledes
dels af det i lagen ofta förekommande uttrycket
»främlingen, som är inom dina portar», dels deraf
att dessa proselyter, såsom ej helt tillhörande
den judiska församlingen, icke tillätos beträda
templets inre förgård, utan måste stanna vid dennes
port. De voro icke omskurna och hade icke förbundit
sig till ceremoniallagen, utan endast till de
s. k. sju noakiska buden (förbud mot afguderi,
mot gudsförsmädelse, mot blodsutgjutelse och
mord, mot otukt, mot stöld och rof, mot olydnad
mot öfverheten, mot blods förtärande). Dessutom
fingo de icke arbeta på sabbaten och ej äta
något syradt under påskhögtiden. De åtnjöto
allmänna medborgerliga rättigheter och rätt till
fattigunderstöd samt fingo besöka synagogorna. På
Jesu tid utgjorde de ett stort antal, och många
af dem blefvo kristendomens första bekännare. –
Proselytmakeri, omvändelsenit; ifrigt bemödande
att värfva anhängare till en lära eller åsigt.
J. P.
Prosenkym (hårdt k; af Grek. pros, till, mot,
och enchyma, ingjutning), bot., en väfnad, som
består af långa, mot ändarna afsmalnande celler
(prosenkymceller). Se Cell 3 och Cellväfnad.
Pro sensu communi (Lat., »för sunda förnuftet»), namn
på ett hemligt »sällskap», som stiftades i Stockholm
i början af 1787 och i sjelfva verket endast räknade
två ledamöter, J. H. Kellgren och N. v. Rosenstein,
hvilka på detta satt sammanslöto sig för bekämpandet
af tidehvarfvets mystiska vidskepelser. Se vidare
Kellgren, sp. 586.
Proserpina. Se Persefone.
Prosimiae. Se Halfaporna.
Prosit (Lat., må det gagna!), väl bekomme!, Gud
hjelp!, nyttjas i Sverige endast som artighetsfras
till en nysande; tyskarna säga äfven prosit mahlzeit
(»väl bekomme!»), prosit neujahr (»godt nytt år!»)
och prosit i bet. af vårt »skål!». Bruket att tillropa
den nysande en välönskning är urgammalt. Nysandet var
hos forntidens folk föremål för mycken vidskepelse
och, t. ex. hos grekerna, djupsinniga spekulationer.
Proske [hårdt k], Karl, tysk musiker, f. 1794,
d. 1861 i Regensburg, var praktiserande läkare,
men föranleddes af religiöst svärmeri att inträda
i presteståndet samt blef 1830 kanonikus och
kapellmästare vid domkyrkan i Regensburg, hvarest han
inöfvade en skicklig domkyrkokör i och för utförandet
af de gamle mästarnas verk, af hvilka han samlat ett
betydande antal. P. ombesörjde (1850) utgifvandet af
Palestrinas »Missa papae Marcelli» i tre olika former,
det sex-stämmiga originalet, det fyrstämmiga, af
Anerio arrangerade och det dubbelköriga (åttastämmiga)
af Suriano. 1853 började han utgifva sitt stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
