Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Prot ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
statsdepartementens expeditioner och öfverflyttat deras göromål
på de nybildade kanslisekreterarebeställningarna.
A. Th. S.
Protomartyren (af Grek. protos, den förste). Se Martyr
Protomyxa. Se Protist-riket.
Protonotarius (af Grek. protos, den förste, och
Lat. notarius, skrifvare) kallas i Konstantinopel
den högste andlige näst patriarken. Protonotarius
apostolicus är i Rom titeln på sju höga andliga
ämbetsmän, hvilka hafva om hand och uppsätta kyrkliga
dokument, akter och skrifvelser. – Enligt traditionen
skall redan Klemens I (d. omkr. 103) hafva tillsatt
sju notarii regionarii, efter antalet af Roms sju
distrikt, för att nedskrifva martyrhistorier. Dessa
tillhörde det romerska presterskapet och insattes i
sitt ämbete af påfven sjelf. Då sedan flere notarier
behöfdes och utnämndes, fingo de sju ursprunglige
titeln protonotarii apostolici och rang närmast före
biskoparna. De bildade ett eget kollegium och erhöllo
åtskilliga privilegier. Då protonotarius blef en
hederstitel, som förlänades utan åtföljande ämbete,
skildes emellan protonotarii participantes (pr. med
ämbete) och protonotarii titulares (pr. med endast
titel). Sixtus V ökade 1585 de förres privilegier
och tillsatte fem nya, så att antalet blef tolf. Men
Gregorius XVI indrog 1838 de fem nya platserna, så att
antalet f. n. är det ursprungliga, nämligen sju. –
Protonotarie var i Sverige förr titel på tjenstemän
i vissa verk (hofrätterna, Justitierevisionen,
Kanslikollegium). Protonotarierna hade högre rang
än notarierna. J. P.
Proton psevdos (Grek., »det första en osanning»),
log., beteckning för en falsk öfversats i en
slutledning.
Protophyta (af Grek. protos, den förste, och
fyton, växt), bot., »de första växterna», eller
de i vegetativt hänseende allra enklaste bland
växterna, hos hvilka man alls icke funnit något
slags könslig (sexuel) fortplantning. Somliga af
dessa protofyter utgöras af en enda, enkel, fritt
lefvande cell. Andra bestå visserligen af flere
celler, som äro ordnade i rader, ytor eller klotrunda
bildningar, men alla celler i dessa föreningar äro af
alldeles samma beskaffenhet, fullkomligt ensartade,
tillväxa och dela sig på samma sätt samt äro alla
lika sjelfständiga. Förökning eger i regeln rum
genom celldelning och afskiljande af de nybildade
cellerna, sällan genom svärmceller eller sporer. Några
till protofyterna förda växter äro möjligen endast
ett lägre utvecklingsstadium af högre stående. Ett
egendomligt, ofta förekommande fenomen är cellväggens
uppsvallning till en geléartad, stundom i olika
lager delad massa, hvarigenom hela växten eller
cellsamlingen får utseende af en mer eller mindre
formlös slemklump (zoogloea). Protofyterna utgöra
i nyare botaniska system kl. I bland Thallophyta,
bålväxterna. Denna klass omfattar ordningarna
Chlorophyllophyceae (gräsgröna protofyter),
Cyanophyceae (blågröna protofyter), Schizomycetes
(klyfsvampar) och Saccharomycetes (jästsvampar).
O. T. S.
Protoplasma (af Grek. protos, den förste, och plasma,
det bildade), »urslem», bot., zool., det
halfflytande innehållet i vissa organiska celler,
består af en färglös, genomskinlig, slemmig
grundmassa, som innehåller tallösa små korn,
hvarigenom den korniga protoplasmamassan får en
något gråaktig färg. Grundmassan är en blandning af
ägghvite-(protein-)ämnen och vatten. Ägghviteämnena
äro sammansatta af kol, väte, syre, qväfve och
svafvel samt en ringa mängd af mineraliska, ej
förbränneliga ämnen. De nämnda små kornen, hvilka äro
af olika storlek ända ned till punktlika molekyler,
utgöras dels af mycket fint fördelade assimilerade
näringsämnen (såsom stärkelsekorn och oljedroppar),
dels små protoplasmakorn. Att protoplasman derjämte,
åtminstone tidtals, måste innehålla många andra
ämnen (upplösta salter, organiska syror, kolhydrat
etc.) kan man sluta till deraf att dessa ämnen
finnas i den cellsaft, som omslutes af protoplasman
och måste vandra ut genom denna (se
Primordialsäcken) för att kunna komma från en cell till en
annan. Konsistensen (tätheten) af protoplasman är
naturligtvis beroende af vattenhalten. Man antager,
att densamma är bildad af ytterligt små, hittills
ej med något mikroskop påvisade (»osynliga») delar
(molekylgrupper, »miceller»), hvilka, enligt Naegelis
hypotes, äro omgifna af vatten. Ju mindre vatten der
finnes, dess svårlösligare äro micellerna och således
protoplasman dess fastare, hvarjämte dess egendomliga
egenskaper i sådant fall starkare framträda. I celler,
som äro i full lifsverksamhet, är protoplasman alltid
ett segt flytande slem, i hvilket de yttre lagren
af molekyler, likasom äfven de inre mot saftrummen,
antagas ligga närmare intill hvarandra och sålunda
bilda en något tätare, fastare begränsning, ett icke
kornigt »hudlager» för protoplasman. – Protoplasman
hos slemsvampar, svärmceller och kryptogama könsceller
är »naken», men i alla öfriga fall omsluten af fasta
väggar (cellväggar), som äro en afsöndring eller
produkt af protoplasmans verksamhet. Protoplasman
är den fullständiga cellens så att säga kropp, och
cellväggen är protoplasmans beklädnad. Protoplasman
kan såsom cellkropp fullständigt uppfylla cellens
hålighet, såsom händelsen är hos unga, med vägg
försedda celler; men i andra, vanligen något äldre
celler finnas i protoplasman mer eller mindre talrika,
mindre och större, små håligheter, vakuoler
(af Lat. vacuus, tom), saftrum, så kallade emedan
de inrymma cellsaft, som kan innehålla åtskilliga
upplösta ämnen. Mellan dessa saftrum, hvilka vanligen
tilltaga i storlek och slutligen sammanflyta, finnes
ett större eller mindre antal protoplasmasträngar,
hvilka förbinda vägglagret med den protoplasma,
som omgifver cellkärnan. Dels i dessa strängar,
dels i vägglagret pågår en »cirkulation», eller
saftströmning, i ständigt vexlande riktning, bildande
ett nätverk af strömmar. I smalare protoplasmasträngar
(nya sådana uppstå, och äldre dragas in) ser man
vanligen blott 1 ström af protoplasmakorn, men
i tjockare strängar kan man få se 2 eller flere
strömmar, hvilka gå i motsatta riktningar mot
hvarandra, än hastigt, än långsamt, än med kortare
eller längre hvila (jfr Cirkulation). Mera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
