Print (PDF) - On this page / på denna sida - Protopop ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
341
Provence.
342
och erbjuda en mångfald af vexlande former med en
mycket konstrik rimflätning, utan att de ursprungliga,
konstlösa »vers» derför alldeles förkastades. Från
dessa båda slag skiljer sig deremot ett tredje, de
s. k. sirventes, ty från dessa är kärleken helt och
hållet utesluten. I enlighet med namnets härledning
(af servir, tjena) voro de nämligen författade till
en herres och gynnares tjenst. Namnet utsträcktes
sedan till alla skaldestycken, i hvilka författaren
med skärpa utdelar tadel eller beröm i afseende på
offentliga eller enskilda angelägenheter. De behandla
politiska tilldragelser, sedliga lyten, religiöst
svärmeri eller till och med skaldens rent personliga
förhållanden och äro derför som tidsskildringar ofta
af stort värde. Till samma område hör äfven plank
(Lat. planctus, Fr. plainté), klagosång öfver en
politisk gynnares eller en politisk väns, ja stundom
en älskarinnas död. Ett fjerde hufvudslag är temos
(Lat. ten-sto, spänning), ett slags literär tvekamp, i
hvilken tvänne skalder mot hvarandra försvara motsatta
åsigter i en uppkastad fråga, oftast om kärlek. I
rent språkligt hänseende äro denna periods samtliga
alster ganska anmärkningsvärda derigenom att de till
en viss grad bära vittne om ett allmänt skriftspråk,
något som väl ingen annan literatur från medeltiden
kan uppvisa till samma omfång. Bland de ryktbaraste
trubadurerna från denna tid må såsom författare af
»cansös» nämnas bl. a. Bernart de Yenta-dorn, Guiraut
de Borneill, Peirc Yi-dal, Folquet de Marseilla,
Gaucelm Faidit, Aimeric de Peguillan och Pei-rol. I
de politiska »sirventes» står utan tvifvel främst
B er trän de B örn (d. omkr. 1210), som spelade en
rol i Henrik II:s strid med sina upproriska söner. I
religiösa och moraliska »sirventes» är Peire Cardenal
den märkligaste, i den personliga satiren Peire
d’Al-vergne.
Den Provensalska literaturens lifskraft var uttömd
med 13:de årh. De båda derpå följande erbjuda
endast en svag efterblomstring, under hvilken
den på senare tid så mycket besjungne kung René
(f. 1409, d. 1480) lefde. Kärlekslyriken blef
nu mer än förut en drifhusplanta, en konstgjord
blomma utan vällukt, och Toulouse blef huvudsätet
för denna lärda lyrik. Språket återföll småningom i
dialekter, på hvilka nordfranskan utöfvade ett mäktigt
inflytande. Ett sådant tynande lif förde romantikens
förstfödda sånggudinna mot slutet af medeltiden och
i den nyare tidens morgongryning.
Det 17:de och det 18:de århundradets fransmän hade
vigtigare spörsmål att lösa än kärleksgåtor. Dock
fortlefde den Provensalska sången äfven då,
ehuru förnämligast som en tjenare åt andakten
i de julsånger, som uppstämdes af folket under
adventet, och som nådde sin högsta fulländning
genom kompositören och skalden Saboly (f. 1614,
d. 1675). Men äfven inom den verldsliga diktens område
uppträdde då och då en och annan begåfvad skald. En
sådan var t. ex. Goudouli, som täflade med skalderna
vid Ludvig XIY:s hof. Slutligen har i vårt årh. den
provencalska vitterheten åter
dragit Europas uppmärksamhet till sig. Och stället
för dess återuppvaknande var det gamla skaldehemmet
Toulouse med dess grannstad Agen, från hvilken
perukmakaren Janzemin (på franska Jasmin) uppstämde
toner, som återljödo i hela Frankrike och på ett
utmärkande sätt belönades af Franska akademien
(1852). En ännu större uppmärksamhet tilldrager sig
fortfarande det s. k. Fe lib re-förbundet (stiftadt
1854) med Avignon till huf-vudsäte, hvarest dess
stiftare, Koumanille, är bokhandlare, i sitt nit för
den sydfranska sången lifligt understödd af Aubanel
(d. 1886), Mathieu, Crousillat, Roumieux m. fl.,
men i synnerhet af den genialiske skalden Frederi
Mistral (f. 1830, förf. till »Miréio», »Calendau»
m. m.), som börjat utgifvandet af ett större
provencalskt lexikon. - Jfr Raynouard: »Choix
des poésies originales des troubadours» (6 vol.,
1816-21); Fr. Diez: »Die poesie der troubadours»
(1826; ny uppl. 1883), »Leben und werkedertroub.»
(1829; ny uppl. 1882), »Grammatik der romanischen
sprache» (3:dje uppl. 1870-72); Mahn: »Die werke
der troubadours» (1846 o. f.), »Gedichte der
troub.» (1856 o. f.); Bartsch: »Prov. lesebuch»
(1875), »Chrestomathie prov.» (1880), »Grundriss
zur geschichte der prov. litteratur» (1872);
Milå y Fontanals: »De los trobadores en Espafia»
(1861); Bofarull: »Estudios, sistema gramatical
y crestomatia de la lengua catalana» (1864);
Saint-René-Taillan-dier: »La nouvelle poesie
prov.» (i »Revue des deux niondes», 1859);
T. Hagberg: »Den pro-vengalska vitterhetens
återuppståndelse i 19:de årh.» (1873). ^
T. H.
Provence (pråvangs; af Lat. provincia, provins),
fordom provins i sydöstra delen af Frankrike,
begränsades i v. af Languedoc, i n. af
Yenaissin och Dauphiné, i ö. af Piemont och
Nizza samt i s. af Medelhafvet och motsvarar
de nuv. depart. Bouches-du-Rhöne, Yar och
Basses-Alpes samt delar af Yaucluse, Dröme
och Alpes-Maritimes. Arealen beräknas hafva
utgjort 21,280 qvkm. Hufvudstad var A i x. Den
förnämsta staden såväl i äldre som nyare tid var
Massilia (Marseille). Provinsen var delad i Öfre
P. (norra P.), med 4, och Nedre 1. södra P. med 8
»sénéchaussées». Innevånarna i P., provencalerna,
hafva en egen literatur och tala ett särskildt
språk, som grundar sig på det latinska folkspråket
(se föreg. art.). - I 2:dra årh. f. Kr. gjorde
romarna södra Gallien till en romersk provins, som
omfattade Languedoc, Dauphiné och P. samt kallades
Provincia gallica, men efter hela Galliens eröfring
genom romarna Provincia nar-bonensis. Sedan största
delen af Languedoc i början af 5:te årh. eröfrats
af vestgoterna och Dauphiné vid midten af samma
årh. af burgun-derna, inskränktes namnet Provincia
till området mellan Rhöne, Durance, Alperna och
Medelhafvet, hvilket tillhörde romarna ända till
470-talet, då det eröfrades af vestgoterna. Det
tillhörde derefter östgoternas och (sedan 536)
fran-kernas rike, kom vid delningen mellan Ludvig
den frommes söner (843) till Lotharringien och togs
863 af Karl den skallige. 879 förenades P. med det
af Boso bildade cisj uranska konunga-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
