Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Protopop ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilka styrde sina provinser först omedelbart,
senare 5 år efter ämbetsåret och i regeln på ett
år, stundom med förlängning på ett eller flere
år. Till biträden hade ståthållaren en qvestor
såsom finansförvaltare samt legater, krigstribuner
och prefekter m. fl. Utom ståthållarens följe, i
hvilket märkas förnäma, unga män, som i provinsen
hade en skola för sin utbildning, funnos derstädes
många romare och italer, i synnerhet förpaktare
af statsinkomster och affärsmän. Ståthållaren hade
både militärbefal och civil myndighet samt högsta
domsrätt. Rättskipningen i provinsen skedde mest
efter dess egna lagar, men så snart det gällde
romerska medborgare, tillämpades den romerska
rätten. Ståthållaren plägade för rättskipningen
resa omkring och hålla ett slags tingssammanträden
(conventus). Hela den civila förvaltningen, utom
bortförpaktandet af statsinkomsterna, hvilket skedde
i Rom, hvilade i hans hand, och hans makt var i
sjelfva verket oinskränkt. Provinserna blefvo för
de förnäme romarna medel att vinna krigisk ära och
i ännu högre grad rikedomar. Väl utrustade staten
ståthållarna med trupper och medel till dessas samt
till deras eget och deras följes underhåll, men
provinsinnevånarna skulle lemna qvarter och annat
vid ståthållarnas resor, hvarjämte dessa läto gifva
sig skänker, togo betalt för hvad de gjorde till den
enes eller andres förmån och på allt möjligt sätt
utplundrade provinserna. Dessa betraktades också i
Rom egentligen såsom inkomstkällor för staten och de
maktegande. Under kejsaretiden utbildade sig småningom
en annan uppfattning. Provinserna gällde alltmera,
i synnerhet till följd deraf att romerska medborgare
i stort antal funnos der, såsom delar af riket,
så att till sist Italien i viss mån likställdes
med dem, och de mera klarsynte kejsarna betraktade
dem med blidare ögon. Emellertid var äfven under
kejsaretiden provinsernas ställning föga afundsvärd,
särskildt till följd af det oftast godtyckliga
utöfvandet af styrelsen. Provinserna delades redan
af Augustus i »kejserliga» och »senatoriska». De
förra styrdes af legater med pretors rang, hvilka
bibehöllo sin befattning i flere (3 till 5) år; de
senare af afgångna konsuler och pretorer med titel
af prokonsuler. En alltjämt fortgående romanisering
af provinserna var snart märkbar och gick lättast
för sig i de vestliga landen, der odlingen stod på
en helt annan ståndpunkt än i de grekiska och mer
eller mindre helleniserade asiatiska. R. Tdh.
Provins (Lat. provincia), landskap, höfdingedöme,
förvaltningsområde; landsorten i mots. till
hufvudstaden; kyrkligt område (kyrkoprovins, urspr.
sammanfallande med den verldsliga provinsen),
omfattande flere biskopsstift och styrdt af en
metropolit l. ärkebiskop; afdelning studerande från
samma land (vid vissa medeltidens universitet);
afdelning inom frimurareorden och jesuitorden; ett
antal kloster (klosterprovins), som styres af en
andlig (jfr Provinsial). Se vidare Provincia.
Provins [pråvä’ng], stad i franska
depart. Seine-et-Marne, vid en bibana till
Paris–Belfort-jernvägen, 95 km. s. ö. om Paris. 5,986
innev. (1881). P. består af två delar: den gamla
öfre staden och den yngre nedre staden, hvardera
omgifven af en tornkrönt mur. Vid sydvestra
sidan af öfre staden ligger det åttkantiga Tour
aux prisonniers l. Tour S:t Quiriace, en donjon
från 12:te årh., flankerad med fyra runda torn. I
grefvarnas af Champagne forna slott är nu ett
college inrymdt. Staden är bekant för sin jernhaltiga
mineralkälla och sin roskultur (roses de Provins,
»provinsrosor»). Dess latinska namn var Provinum.
Provinsial (Lat. provincialis superior) kallas
abboten eller priorn i hufvudklostret uti en
s. k. klosterprovins. Under honom subordinera
alla kloster i klosterprovinsen, och han står
närmast sin ordens högste styresman eller den
»vikarie», som denne tillsatt öfver ett visst antal
»provinser». Provinsialerna utgöra ordens-chefens
råd, likasom abboter eller priorer i provinsens
kloster utgöra provinsialens och i hvarje kloster
de s. k. patres utgöra abbotens eller priorns. – Om
jesuit-ordens provinsialer se Jesuit-orden, sp. 1199.
J. P.
Provinsialdeputation (Sp. diputacion provincial)
är i Spanien benämning på en provins’ representation
(se vidare Spanien, Förvaltning). – Jfr Provinsialråd
och Provinsialständer.
Provinsialism (af Lat. provincia, landskap),
landskapsuttryck, ett för det vanliga
literaturspråket mer eller mindre främmande
uttryckssätt, hemtadt från det i en viss
landsände (provins) gängse talspråket. Sällan
betecknas en dialektordbok som en »samling af
provinsialismer». Vanligen menar man med provinsialism
ett från folkspråket lånadt uttryck, som upptagits
i riks- eller literaturspråket (eller det bildade
talspråket). Ett sådant upptagande kan ske med eller
utan afsigt. Det finnes nämligen ingen bestämd gräns
mellan riksspråk och dialekt. Den, som i det hela
talar och skrifver riksspråk, är likvisst ej blott i
sitt uttal, utan äfven i fråga om bruket af en mängd
ord och i fråga om den betydelse han tillägger orden,
slutligen med hänsyn till ordens konstruktioner
i någon mån beroende af språket – de bildades och
allmogens – i den landsände, der han blifvit uppfödd,
eller der han vistas. »Ett rent högsvenskt språk»
existerar således icke i verkligheten, utan är ett
schema, hvars hufvuddrag bestämmas af det bildade
flertalets språk, företrädesvis af språket i och
omkring hufvudstaden. En norm för högspråket kan
– mer eller mindre godtyckligt – fastslås i en
ordbok, så som t. ex. Franska akademien gjort i sin
ordbok. En sådan åtgärd är för ett språk en stor
olycka. Derigenom hindras dess naturliga utveckling;
och en individuel, efter ämnets och författarens
skaplynne lämpad stil blir mer eller mindre sällsynt,
i fall ordboken får en sådan auktoritet, att icke
blott dussinskribenter, utan äfven författare
med i någon mån sjelfständig karakter se sig af
den bundna. Mot det envälde, som hittills öfvats
af Franska akademien, visar sig också nu på flere
håll en bestämd opposition (ej endast hos Daudet och
Zola). I större mängd hafva hos oss provinsialismer
blifvit medvetet införda i literaturen genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
