Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Provinsialläkare ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Provost, Tomas, glasmålare, son af en berömd mästare
i samma konst i Brügge, blef 1532 mästare i sin
födelsestads Lukasgille samt inskrefs sedan som
frimästare i Antwerpens målaregille. 1556 inkom han
till Sverige med de handtverkare och konstnärer, som
d’Herboville inskaffade å konung Gustafs vägnar. Han
arbetade sedan till 1564 för Stockholms och Upsala
slott samt för åtskilliga af flottans fartyg, både
såsom glasmålare och glasmästare. På våren 1565
lemnade han sannolikt landet, och sedan dess känner
man intet om hans öden. -rn.
Proxenos, Grek., offentlig gästvän; i det forna
Grekland en person, med hvilken en främmande stat
ingått officiel vänskapsförbindelse eller ett
fördrag, på grund hvaraf han mot åtnjutande af
vissa förmåner inom denna stat skulle med råd och
dåd bistå dem bland dess medborgare, hvilka såsom
främlingar kommo till hans hemland, och i allmänhet
derstädes bevaka den af honom representerade
statens intressen. Denna inrättning, hvilken
kallades proxeni (proxenia), motsvarar således
närmast våra dagars konsulsinstitution. Stundom
tilldelades benämningen proxenos blott såsom en
utmärkelse eller ett offentligt erkännande och är
i sådant fall närmast jämförlig med den i senare
tider stundom brukliga titeln »hedersborgare».
A. M. A.
Prozymiter. Se Azymiter.
Prubba, förvrängn. af proba (se d. o.) i bemärkelsen
universitetsfängelse.
Prudent [pryda’ng], Emile, fransk pianist och
tonsättare, f. 1817, erhöll sin utbildning vid
konservatoriet i Paris. Med Thalberg och Mendelssohn
såsom förebilder fortsatte han sedan pianostudierna
på egen hand och egde såsom pianolärare i Paris högt
anseende. Hans kompositioner för piano utmärka sig
genom elegans och klangfyllnad samt räknas till den
bättre salongsmusiken. P. skref äfven en pianotrio,
en konsertsymfoni för piano och orkester samt en
pianokonsert. Död 1863 i Paris.
Prudentius (Aurelius P. Clemens), kristen romersk
skald i senare hälften af 4:de årh., behandlade
i versform åtskilliga religiösa ämnen. Mest
framstående är hans lofsång öfver martyrerna (Liber
peristephanon), hvilken innehåller lefvande och
stundom starkt realistiska skildringar. Vidare
författade han ett qväde öfver syndens uppkomst
(Hamartigenia), en Psychomachia, d. v. s. dygders
och lasters strid i menniskan, en apoteos öfver
Kristus och en samling hymner öfver dagens olika
stunder och afdelningar (Liber cathemerinon). I
denna förekommer en begrafningspsalm på anapestisk
vers: Jam moesta quiesce querela etc., öfversatt
och bearbetad af J. O. Wallin samt intagen
i svenska psalmboken, ps. 492 (»Nu tystne de
klagande ljuden»). P:s framställning är utmärkt
af retorisk hållning. Hans uttryckssätt är vårdadt
och vackert; i sina lyriska stycken påminner han om
Horatius. Den metriska tekniken är i det hela god.
R. Tdh.
Prudentlig (skämtord, bildadt af Lat. prudens, klok),
småklok, förnumstig; smånätt, behändig.
Prudhommes [prydå’mm], Fr. (egentl. hedersmän,
kloka och rättrådiga män), benämning på medlemmarna
af franska och belgiska fabriksdomstolar (se d. o.).
Prudyhon [prydå’ng], Pierre, fransk målare, föddes
1758 i Cluny (Bourgogne), i hvars kloster han erhöll
sin första uppfostran. Der fick han äfven lust för
konsten, och han visade så stora anlag, att hans
gynnare, biskopen i Mâcon, skickade honom till
Dijon för att studera. Han gjorde snabba framsteg,
men råkade vid 19 års ålder att ingå ett äktenskap,
som blef hans lifs olycka. Emellertid begaf han sig
1780 till Paris för att fortsätta sina studier, och
1782 lyckades han vinna romerska priset. Efter 7 års
vistelse i Rom återvände P. till Paris, fattig och
oförmögen att uppehålla sig, hvarför han under flere
år måste bo i landsorten och måla porträtt. Men sedan
han af förläggaren Didot fått uppdrag att illustrera
den grekiska herdeidyllen »Dafnis och Chloë», blef
han känd samt fick beskyddare och beställningar i
Paris, dit han återvände och 1799 utställde målningen
Sanningen nedstigande från himmelen med Visheten. 1803
gjorde han bekantskap med den 25-åriga målarinnan
Constance Mayer, hvilken blef hans elev och sedan hans
trofasta väninna, som tröstade honom för hans
familjeförtretligheter. Han har målat ett förträffligt
porträtt af henne. 1808 vann P. äntligen offentligt
erkännande och större framgång än dittills genom en
af myndigheterna beställd allegorisk bild, Rättvisan
och den gudomliga Hämden förföljande Brottet (nu i
Louvre), en verkligt tragisk och gripande skildring af
Kain, flyende för de framstormande gudamakterna. Ändå
bättre för hans begåfning låg skildringen af Psyche,
som bortföres af Zefyr, utställd samtidigt med den
förra och erinrande i målningssätt och färg om P:s
förebild, Correggio. I en sådan rymd som denna, i
framställning af Venus och Adonis, Amor och Psyche,
rörde han sig friast. Uppburen under kejsaredömet
– han gaf kejsarinnan Marie Louise undervisning
i målning och utförde många ypperliga porträtt,
särskildt konungens af Rom –, glömdes han under
restaurationen, som endast gjorde en beställning hos
honom, Marias himmelsfärd (1816, nu i Louvre). Då hans
väninna, pinad af sin tvetydiga ställning, 1821 tog
lifvet af sig, var det slut med hans lycka. P. dog i
Paris 1823. Hans sista tafla, som ej hann fullbordas,
var Kristus på korset (Louvre). C. R. N.
Prume [prym], François Hubert, belgisk violinvirtuos,
f. 1816 i Stavelot, d. derst. 1849, var elev vid
konservatoriet i Liége, sedermera vid konservatoriet i
Paris med Habeneck till lärare, blef 1833 professor i
violinspel vid förstnämnda konservatorium och gjorde
efter 1839 framgångsrika konsertresor, hvarunder
han också besökte Stockholm åren 1840 och 1845
(ej att förblanda med hans brorson F. I. Prume,
som konserterade i Stockholm 1863). Bland P:s
kompositioner må nämnas den på sin tid allbekanta
Mélancholie (för violin och orkester) samt etyder
och konsertstycken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
