Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ptolemais ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till medelpunkt beskrifven cirkel. För månen, hvars
s. k. andra ojämnhet, eller evektion, P. upptäckte,
samt för Mars, Jupiter och Saturnus behöfdes en
epicykel, hvars medelpunkt i sin ordning rörde sig
på en excentrisk cirkel. Deremot erfordrades för
Mercurius och Venus ytterligare ett antagande,
nämligen att den excentriska cirkeln, hvarpå
epicykelns medelpunkt rörde sig, egde en rotatorisk
rörelse kring jordens medelpunkt. Sedan sålunda den
allmänna beskaffenheten af de olika himlakropparnas
rörelser blifvit bestämd, återstod för P. att på grund
af observationerna bestämma storleken af radierna samt
excentriciteterna för de olika cirklarna, äfvensom
hastigheten för planeternas och deras epicyklers
medelpunkters rörelse. Dervid ådagalade P. stort
skarpsinne, ehuru visserligen skilnaden mellan
de beräknade och observerade positionerna i några
fall blef ganska betydlig. – Om P. sjelf ansåg sin
teori såsom något mera än en geometrisk förklaring,
d. v. s. en metod att genom konstruktion bestämma de
olika himlakropparnas lägen i ett gifvet ögonblick,
torde icke vara alldeles klart. I »Almagest» förekomma
dock uttalanden, som häntyda på att han verkligen
trodde sig hafva gifvit en fysisk förklaring af
företeelserna, t. ex. hans polemik mot anhängarna
af läran om jordens rörelse samt hans försvar för
de invecklade rörelser, som planeterna enligt
hans teori erhöllo. I alla händelser uppfattades
systemet af hans efterföljare såsom fysiskt
existerande och gällde såsom sådant i århundraden,
ända tills Copernicus och Kepler ersatte det med
ett mera naturligt förklaringssätt. – Det arbete, i
hvilket P. framställt sin teori för himlakropparnas
rörelser, är Megale syntaxis, mera kändt under den
arabiserade titeln »Almagest» (af Arab. art. al och
Grek. megiste, den största, den yppersta, hvilket
epitet araberna tillade P:s »Syntaxis»). Detta arbete
innehåller äfven undersökningar rörande en mängd andra
vigtiga astronomiska frågor. Så t. ex. beräknar
P. deri storleken af ekliptikans obliqvitet,
för hvilken han finner värdet 23° 51’ 20", vidare
årets längd, som af honom angifves vara 365 d 5 t 55 m,
och precessionskonstanten, hvilken af honom dock
bestämmes mindre noggrant än hvad tidigare skett af
Hipparchos. Äfven finnes deri en stjernkatalog och en
redogörelse för grekernas astronomiska instrument,
af hvilka P. synes sjelf hafva uppfunnit den
s. k. parallaktiska linealen. Öfver hufvud innehåller
»Almagest» en sammanfattning af allt hvad den grekiska
astronomien åstadkommit, och arbetet blef derför
snart ett mönsterverk, motsvarande inom astronomien
hvad Euklides’ »Elementa» var för geometrien. Det
kommenterades af Theon och Pappos samt öfversattes på
arabiska redan i början af 800-talet af Alhazen ben
Josef och Sergius. Sedermera öfverflyttades det på
1100-talet från arabiskan till latinet (antagligen
af Gherardo Cremonese) och mot medeltidens slut
direkt från grekiska till latin af Georgios från
Trapezunt. Den förra öfversättningen trycktes först
1515, den senare 1525; kort derefter utgafs den
grekiska texten (1538). Sedan hafva flere
upplagor af »Almagest» eller delar deraf utkommit på
olika språk, bland hvilka särskildt må nämnas den af
Halma utgifna (grekisk text med fransk öfversättning,
1813–16).
P:s vetenskapliga verksamhet sträckte sig äfven
till andra områden än astronomien. Inom den
rena matematiken uppställde han den efter honom
uppkallade ptolemeiska lärosatsen, (»Almagest»,
I, 9), en vigtig sats, som innehåller, att summan
af rektanglarna af de motstående sidorna i en
i en cirkel inskrifven fyrhörning är lika med
rektangeln af diagonalerna. P. använde denna sats
för uträknande af en kordtabell, den första af
sitt slag, der kordornas längd för hvarje half grad
uttrycktes i sexagesimalbråkdelar af radien. Vidare
härledde han medelst Menelaos’ transversalsats
den sferiska trigonometriens hufvudformler,
framställde olika metoder för projektion (särskildt
den stereografiska) och gjorde ett försök att
bevisa parallelaxiomet. – För geografien har hans
vidlyftiga verk geografike hyfegesis varit af stor
betydelse. I detta arbete har han dels framställt
grunddragen af den matematiska geografien, dels
med begagnande särskildt af de materialier, som af
Marinus blifvit samlade, angifvit omkr. 8,000 olika
ortbestämningar, från 67° n. br. till 16° s. br. samt
för omkr. 180 longitudgrader. Bestämningen sker
i hvarje särskildt fall, enligt den af Hipparchos
först använda metoden, genom angifvande af ortens
longitud och latitud. Emellertid har det ofta föga
tillförlitliga materialet, delvis kanske också sättet
for bearbetningen, gjort, att en mängd större eller
mindre felaktigheter insmugit sig. Till arbetet hörde
äfven en samling kartor. Huruvida de kartor, som jämte
P:s geografi kommit till vår tid, äro de ursprungliga
är dock tvifvelaktigt. Geografien utgafs af trycket
för första gången 1475 i latinsk öfversättning (en
upplaga med tryckåret 1462 är bevisligen af senare
datum, med stor sannolikhet t. o. m. senare än 1477)
och har sedermera utkommit i en mängd upplagor eller
öfversättningar, bland dem en stereotypupplaga af
Nobbe (I–III, 1843–1845) och en upplaga af Müller
(1883 o. f.). – Bland P:s många öfriga skrifter må
nämnas Kanon basileion, en kronologi från Nabonassar
till Antoninus Pius, samt en optik, der P. visar
sig känna refraktionen och genom experiment söker
bestämma storleken af dess verkningar (jfr Optik,
sp. 286). Det grekiska originalet till optiken är
förkommet, och i behåll finnes blott en ofullständig
latinsk öfversättning från arabiskan, hvilken 1885
utgafs af Govi. Af P:s samlade arbeten finnas
två olika upplagor (1540 och 1551). Ingendera
af dem innehåller dock geografien, hvarförutom
äfven några af de smärre skrifterna uteslutits.
G. E.
Ptolemais. Se Acre, S:t Jean d’.
Ptomain (af Grek. ptoma, död kropp, lik),
alkaloid, hvilken uppkommer genom bakteriers
(mikrobers) sönderdelande inverkan på ägghviteartade
ämnen. Namnet är gifvet af Selmi, som 1874 genom sina
undersökningar visade, att i förruttnande animaliskä
ämnen, således också i lik, giftiga alkaloider kunde
uppkomma, hvilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
