Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Puerperium ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1. Pufendorf, Esaias von, diplomat, föddes i Sachsen
d. 26 Juli 1628, blef 1646 student i Leipzig och
1650 filos. magister i Jena samt anställdes ett par år
senare såsom universitetslärare, i hvilken egenskap
han utgaf flere disputationer och företrädesvis
egnade sig åt rätts- och statsvetenskap. Vid midten
af 1650-talet blef han handledare för den sedermera
namnkunnige O. V. Königsmark och följde honom samt
en annan ung ädling under flere år på utländska
resor. 1658 antogs P. såsom tjensteman i svenska
kansliet samt användes derefter under flere år
såsom regeringens hemliga kunskapare i Holstein,
Holland och Polen. Derunder gjorde han sig känd
såsom flitig brefskrifvare och god iakttagare. Sedan
P. ett par år tjenstgjort i kansliet i Stockholm,
var han 1665–69 anställd såsom legationssekreterare i
Paris. 1670 utnämndes han till regeringsråd i Bremen
och Verden och fick i uppdrag att underhandla med
Lüneburgska hofvet. Men vid midten af 1671 afgick han
såsom resident till Wien, hvarifrån han vintern 1675
återvände till Stockholm, och afgaf der en utförlig
berättelse om sin verksamhet vid kejsarens hof,
utgifven 1862 af K. G. Helbig under titel Bericht über
kaiser Leopold, seinen hof und die oesterreichische
politik 1671–74. Under sin vistelse i Wien upphöjdes
P. i adligt stånd (1673) och utnämndes 1675 till
kansler i Bremen och Verden. Detta och följande år
befann han sig på rundresor till de många mindre tyska
hofven för att försäkra Sverige om deras vänskap
eller neutralitet, men hade föga framgång i detta
svåra värf och var i Celle på väg att kompromettera
Sveriges anseende genom att der deltaga i en
konferens, utan att dertill vara befullmäktigad. Med
fredsslutet 1679 upphörde dessa hans diplomatiska
värf, och han utöfvade de följande åren endast sin
kanslersbefattning, i hvilken han stundom lemnade den
svenska styrelsens önskningar å sido och gaf flere
anledningar till anmärkningar. P. sjelf gaf å sin
sida luft åt sin ovilja öfver sakernas nya ordning
i Sverige i skriften Anmerckungen über den jungsten
schwedischen reichstagsbeschluss etc. (1682, tryckt
första gången i »Electa juris publici der fürnehmsten
staatsaffairen», Jena 1709). Det är denna märkliga
skrift, i hvilken förbundet med Frankrike förordades
och uttalades ovilja mot reduktionen, som gifvit
upphof åt ryktet att P. skulle vara författare
till den bekanta skriften »Anecdotes de Suède»
(se följ. art.). – Omsider steg P:s missnöje till
den grad, att han beslöt lemna Sveriges tjenst. Han
begaf sig 1687 från Stockholm, der han var på besök,
och insände från Bremen ett bref »uppfyldt med en
hop otjenliga och oförsvarliga expressioner och
påtal öfver Kongl. Maj:ts behagliga dispositioner»,
bosatte sig i slutet af året i Hamburg och gick snart
derpå i dansk tjenst. Emedan han olofligen lemnat sin
befattning m. m., stämdes han i Dec. 1688 och dömdes,
då han uteblef, af Svea hofrätt »in contumaciam» att
mista gods och lif. Innan domen föll, hade P. d. 26
Aug. (g. st.) 1689 aflidit i Regensburg, der han året
förut anstalts såsom danskt sändebud.
Utom ofvannämnda skrifter efterlemnade P. diplomatiska
berättelser och memorial. -rn.
2. Pufendorf, Samuel von, friherre, den föregåendes
broder, filosof, historiker, föddes i Sachsen
d. 8 Jan. 1632, blef student i Leipzig, der han
till en början studerade teologi, men öfvergick
sedermera till universitetet i Jena, der han blef
lärjunge af den berömde Erhard Weigel i filosofi
och matematik. Der promoverades han ock till filos.
magister, 1656. Året derpå kom P. till Köpenhamn,
der han blef lärare för svenske ministern Coyets son
och med dennes familj togs till fånga vid utbrottet
af kriget mot Sverige s. å. Lösgifven efter åtta
månaders fångenskap, begaf han sig till Holland och
utgaf der en stridsskrift mot G. Rosencrantz och
Elementorum jurisprudentiae universalis libri duo
(1660), genom hvilket arbete han grundlade ett nytt
skede på naturrättens område. Boken var tillegnad
kurfursten af Pfalz Karl Ludng, hvilken straxt derpå
kallade P.. till en nyinrättad professur i natur-
och folkrätt vid Heidelbergs universitet. En talrik
åhörarekrets samlade sig der kring P., under det
att han i sina föreläsningar alltmer utarbetade
sitt nya system. Hans undersökningar ledde tillika
öfver på det statsrättsliga området, och han utgaf
1667 under psevdonymen »Severinus de Monzambano»
skriften De statu imperii germanici, som väckte
ett oerhördt uppseende genom den frimodighet och
skoningslösa konseqvensr med hvilka han blottade
den tyska riksförfattningens många skröpligheter och
framlade sina åsigter om dess omskapande. Den upplefde
en mängd upplagor och blef föremål för häftig polemik
samt föranledde, efter uppgift, P:s aflägsnande från
universitetet på grund af de föreställningar, som
gjordes kurfursten från kejserliga hofvets sida. I
Tyskland lärde man sig emellertid alltmer värdera
denna skrifts framstående egenskaper; den utgafs,
kommenterades och öfversattes ännu under början af
1700-talet. – I Okt. 1667 kallades P. af svenska
regeringen att vid det då nyss inrättade lärosätet
i Lund intaga en professur af samma art som den
han innehaft i Heidelberg. Hans verksamhet i Lund,
dit han anlände hösten 1668, blef i vetenskapligt
hänseende särdeles lysande. Han utarbetade och utgaf
der sina båda yppersta arbeten: De jure naturae et
gentium libri octo (1672) och De officio hominis
et civis libri duo (1673). I dessa skrifter, som
göra epok i rättsfilosofiens historia, har P. under
inflytande af Hobbes läror och egna spekulationer
närmare utvecklat och ordnat Grotius’ principer;
en sjelfständig utveckling gaf han egentligen blott
åt pligtläran. »Deremot har P:s rättsfilosofiska
hufvudverk och den vetenskapliga strid det framkallade
en gång för alla frigjort rättsvetenskapen från
teologiens och skolasticismens förmynderskap. P. är
i detta afseende för rättsvetenskapen hvad Cartesius
var för filosofien. Han härledde sin naturrätt blott
ur en förnuftsenlig betraktelse af menniskonaturen,
han kritiserade sjelfve Aristoteles och fäste i sina
logisk-matematiska bevisningar intet afseende vid
uppenbarelsen och den kristna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
