Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Puerperium ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dogmen.» P. utvecklade en betydande verksamhet såsom
föreläsare och akademisk lärare samt utgaf åtta
disputationer och åtskilliga stridsskrifter med
anledning af sitt förstnämnda verk. Detta mottogs
af det lärda Europa med stor beundran, men väckte
äfven motsägelser, i synnerhet af teologer, på grund
af författarens frisinnade åsigter. I synnerhet
i Lund voro afunden och baktaleriet stora, trots
ett regeringens bref till kansleren, hvilket tog
P. i skydd. Teologiska fakultetens professorer
ingingo t. o. m. med en mängd klagopunkter,
hvilka dock af regeringen afvisades. Professorerna
Schwartz och Beckman affattade då en ny samling
dylika, i hvilka P. beskylldes för alla möjliga
filosofiska irrläror och ateism. Denna trycktes i
Giessen 1673, men beifrades genast af P. hos Lunds
akademiska konsistorium med den påföljd att Beckman
dömdes ärelös och landsflyktig. Äfven hans öfriga
motståndare, inkomna tyskar, aflägsnades omsider
från universitetet. De stridsskrifter P. utgaf
med anledning af denna häftiga fejd samlade han
sedan i Eris Scandica (1686), som visar hans
ovanliga styrka i den tidens polemik, der skarpa
ord och tillvitelser ej sparades. I Lund qvarblef
P. till sommaren 1676, då krigsoroligheterna gjorde
universitetets verksamhet afbräck och de fleste
professorerna lemnade det. S. å. utnämndes P. till
Karl XI:s handsekreterare och till rikshistoriograf
samt flyttade till Stockholm, der han öfvertog
utarbetandet af de samlingar hans företrädare
Loccenius efterlemnat. Till en början blef
trettioåriga kriget hans ämne, och han utgaf i Holland
sitt stora arbete Commentariorum de rebus Suecicis
libri XXII (1686; öfvers. till tyska 1688). Han hade
emellertid 1682 blifvit drottningens handsekreterare
och 1684 adlats (ej introd.), såsom belöning för
nämnda arbete och emedan han afböjt anbud att träda
i utländsk tjenst. Han sysselsatte sig sedan med ett
annat omfattande verk, behandlande Karl X Gustafs
historia; men erhöll 1687 tillstånd att på kallelse
öfverflytta till Berlin för att skrifva kurfurstens
af Brandenburg historia. Han erhöll preussiskt
adelskap, romersk riksfriherrevärdighet samt betydliga
löneförmåner. 1691 gjorde Karl XI en påminnelse om
hans återvändande, hvilket dock af P. för tillfället
afböjdes. Det är antagligt, att det goda förhållandet
mellan honom och konungen af någon anledning rubbats,
möjligen af farhågan att P. vid sin framställning
af den »Store kurfurstens» historia skulle komma
att skildra kriget med Brandenburg ofördelaktigt
för de då ledande männen i Sverige. Emellertid
blef missförståndet häfdt, då P. 1694 afslutade
Karl Gustafs historia och gjorde ett besök i
Sverige. Han erhöll då betydande penninggåfvor,
bl. a. för arbetets öfversättande på tyska och
franska samt upphöjdes s. å. till svensk friherre
(ej introd.). P. fick dock ej länge njuta af dessa
förmåner, ty han afled i Berlin d. 26 Okt. 1694. –
De båda historiska arbeten, som sysselsatte P. under
hans senaste år, utkommo kort efter hans död: De
rebus gestis Frederici Wilhelmi
1695 och De rebus a Carolo Gustavo gestis
1696 (öfvers. på tyska 1697). Hans historiska
författareskap är af beståndande värde genom
undersökningarnas grundlighet och framställningens
redighet. Bredvid dessa stora arbeten fann P. äfven
tid till andra. Så eger man af honom Introductio ad
historiam praecipuorum regnorum et statuum in Europa
(1688), som med sina fortsättningar och bearbetningar
på flere språk var en öfver hela Europa gångbar
handbok långt in i 18:de årh. (Redan 1680 hade detta
arbete öfversatts på svenska och 1682 utgifvits
på tyska. I bearb. af Wilde utkom det på svenska
1738.) Vidare utgaf han åtskilliga smärre skrifter,
delvis af polemisk art. Efter hans död utkommo De
foederibus inter Sveciam et Galliam (1708; öfvers. på
franska 1709) och De rebus gestis Frederici III
electoris (utg. af grefve von Hertzberg 1784). Han
utvecklade sålunda under sina sista år en i sanning
storartad verksamhet. – Samtiden och den närmaste
efterverlden ville äfven tillägga P. författareskapet
till den beryktade skriften Anecdotes de Suède (1716;
öfvers. på svenska 1822 samt på tyska och engelska),
som skarpt angrep Karl XI och reduktionen. Nyare
undersökningar hafva emellertid ådagalagt, att
denna skrift i sitt nuvarande skick icke härleder
sig från honom, äfven om några strödda anteckningar
af hans hand möjligen blifvit lagda till grund för
densamma. Svårligen torde numera frågan om dess
utgifvande m. m. kunna fullt tillfredsställande
utredas. Jfr uppsatser af B. v. Beskow (i
»Vitt. hist. o. ant. akad:s handl.» 1858),
C. Eichhorn (»Svenska studier», 1869) och G. H. Stråle
(»Hist. tidskr.», 7:de årg., 1887). – Om P. såsom
filosof jfr A. Nyblaeus: »Om P:s plats i den praktiska
philosophiens historia» (1868; akad. program).
-rn.
Puff, Eng., i öfverdrifvet berömmande ordalag hållet
offentligt omnämnande (af en person, en prestation,
en vara o. s. v.), tidningsreklam.
Puffert (T. puffer), liten pistol.
Puff-ormen. Se Huggormarna.
Pugatjev [-tjå’ff], Emelian, rysk upprorsman, var
son till en kosak i Simovetskaja Stanitsa vid Don
och föddes 1726. Vid aderton års ålder inträdde han
i kosakhären samt deltog både i sjuåriga kriget och
i det turkiska (1768–74). Sedan han till följd af
sjuklighet fått återvända hem, hjelpte han en slägting
att fly, men blef derför sjelf fängslad. Han lyckades
likväl undkomma samt trädde i liflig förbindelse med
raskolnikerna i Vjatka och fick i ett kloster det
rådet att utgifva sig för kejsar Peter III, hvilken
han påstås hafva liknat, ehuru inga af hans porträtt
ådagalägga någon sådan likhet. Han begaf sig nu bort
till Ural, fängslades i Jan. 1773 och fördes till
Kazan, men flydde i Maj s. å. å nyo till de uralske
kosakerna och utgaf sig nu för Peter samt blef trodd,
ehuru han hvarken kunde läsa eller skrifva, och fick
snart ett talrikt följe. Det allmänna missnöje,
som rådde bland de lifegna bönderna bland raskolniker
och kosaker, kom honom väl till pass. Från alla håll
strömmade folk till hans fanor, och snart var upproret
utbredt öfver hela östra Ryssland. På hösten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
