Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Puerperium ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Faculté des sciences derst. 1857. Han var derjämte
medlem af Bureau des longitudes sedan 1868. Död
1883. P:s förnämsta arbeten inom den rena matematiken
äro egnade åt teorien för algebraiska funktioner, inom
hvilken teori han utfört grundläggande undersökningar
rörande algebraiska eqvationers rötter och deras
analytiska egenskaper samt integralerna till
algebraiska differentialer. Äfven inom mekaniken,
perturbationsteorien och astronomien var han verksam
såsom författare. Så behandlade han teorien för den
koniska pendeln, perturbationsfunktionens utveckling
i serie, månens rörelse, i sammanhang hvarmed han
uppvisade, att ändringen i ekliptikans läge icke har
något märkbart inflytande på värdet af månens sekulära
acceleration, samt venuspassagen. G. E.
Pujol, de. Se Abel de Pujol.
Puka (T. pauke, Ital. timpano, Fr. timbale,
Eng. kettle-drum), urgammalt slaginstrument,
i sin nuvarande europeiska form bestående af en
halfklotformig kopparkittel, öfverspänd med ett skinn,
hvilket medelst skrufvar eller särskildt maskin kan
stämmas högre eller lägre. Skinnet anslås medelst
pinnar eller hammare, hvilkas hufvud är beklädt
med läder, svamp eller annat, beroende på den
önskade tonens större eller mindre hårdhet. I
den klassiska orkestern användes två pukor,
vanligen stämda i tonika och dominant, stundom i
oktaver (Beethoven). Nyare musik fordrar stundom
tre pukor eller flere (Berlioz). Noteringen skedde
fordom alltid i C dur. Virtuoser på pukor hafva tid
efter annan uppträdt, i synnerhet under 18:de årh.
A. L.
Puke, ett tillnamn, som under medeltiden bars
af flere personer, tillhörande skilda ätter. Den
äldst kände är en Ragvald Puke, som lefde omkr. år
1300. En sonson till honom var marsk Erik Kettilsson
Puke (se P. 1). På mödernet härstammade från samme
Ragvald såväl riddaren Kettil Puke Glysing (1332–60)
som den yngre gren af Bonde-slägten, hvilken upptog
detta tillnamn. K. H. K.
1. Puke, Erik Kettilsson, riddare, marsk, var son
till riddaren Kettil Ragvaldsson Puke. Efter
den bekante hertig Bengt Algotssons död (1360)
synes ingen stått i så stor gunst som P. hos konung
Magnus Eriksson, hvilken utnämnde honom till marsk
i Värmland. Som styresman öfver detta landskap och
höfvitsman på slottet Dalaborg qvarstod han ända till
sin död, och inga frestelser kunde förmå honom att
lemna konung Magnus’ och dennes son konung Håkans
sak. Vid fredsunderhandlingarna år 1370 med konung
Albrekt var han ett af konung Håkans ombud och
deltog följande året i tåget mot Stockholm. Ehuru
vid fredsslutet s. å. en plats i svenska rådet
samt värdigheten af rikets marsk erbjödos honom,
antog han ej dessa anbud, utan qvarstod som konung
Håkans råd och man. Att likväl de svenske stormännen
sökte draga honom öfver på sin sida framgår deraf att
den mäktige drotsen Bo Jonsson insatte honom bland
sitt testamentes verkställare. I dessas sammanträden
deltog han dock ej, och när de våren 1388 på Dalaborg
hyllade drottning
Margareta såsom sin och Sveriges rikes fullmäktiga fru
och rätte husbonde, tillkännagaf han genom en särskild
handling sitt instämmande deri. Han var sedermera en
af de män, åt hvilka drottningen uppdrog den närmare
styrelsen af Sverige. Enligt Ericus Olai skall han
1389 i slaget på Falan (vid Åsle) anfört den förenade
svensk-danska hären mot konung Albrekt. Samtida
källor anföra dock riddaren Henrik Parow såsom
befälhafvare, och Ericus Olai har troligen ingen
annan grund för sin uppgift än P:s titel af marsk,
hvilken han finnes hafva burit ända till sin död,
1396. – Ättlingar till P. voro å mödernet den bekante
höfvitsmannen på Visborg, Olof Axelsson (Tott),
och dennes broder, riddaren Åke Axelsson (Tott) till
Hjuleberg. K. H. K.
2. Puke, Erik Nilsson, folkledare, riksråd, var
son till Uplandslagmannen Nils Göstafsson (båt),
men upptog namnet P. efter P. 1, med hvilken han
var slägt på mödernet. Vid utbrottet af Engelbrekts
resning (1434) slöt P. sig genast till denne, bragte
hela Norrland i resning samt intog dess slott och
Kastelholm på Åland. I Sept. s. å. nämnes han bland
rikets råd och kan derefter räknas som Engelbrekts
mest verksamme anhängare. Af honom erhöll han det
ena förtroendeuppdraget efter det andra. Häftig
och våldsam samt dessutom uppriktig folkvän, råkade
P. snart i oenighet med den egentliga högadeln. Redan
hösten 1435 beklagade Karl Knutsson sig öfver hans
öfverdrifna anspråk, misstankar och envishet. Till
öppen brytning dem emellan kom det dock ej ännu. I
början af 1436, då Karl Knutsson måste böja sig
för allmogens vilja och dela höfvitsmannaskapet
öfver riket med Engelbrekt, delades äfven ledningen
af belägringen af Stockholms slott mellan Karl
Knutsson och P. Någon samverkan dem emellan egde
dervid ej rum. Å ömse sidor framställdes klagomål,
och ej utan skäl beskylldes P. för försumlighet, ty
hufvudmålet för hans verksamhet synes snarare varit
att afundsamt akta på Karl Knutsson än att med kraft
bedrifva belägringen. – Efter Engelbrekts mord (1436)
deltog visserligen P. jämte Karl Knutsson i några
rådsmöten, men han stod dåmera ensam, och på mötet
i Söderköping kom det äfven på tal att indraga hans
förläningar. Han fick visserligen behålla dem, men
då riddaren Broder Svensson, äfven en af Engelbrekts
verksammare anhängare, vid samma möte afrättades,
kunde han ej längre styra sitt missnöje mot de
maktegande herrarna, utan började bringa allmogen
i Södermanland, Nerike och Vestmanland till resning
samt sände Karl Knutsson sitt fejdebref. Minnet af
Engelbrekt, hvars verk han sade sig vilja fullfölja,
gjorde, att allmogen slöt sig till honom. Efter att
förgäfves hafva belägrat slotten i Örebro och Vesterås
vände han sig till Dalarna för att derifrån hemta
förstärkning. Under återvägen från Dalarna mötte han
på Hälleskogen i Vestmanland Karl Knutsson. Efter
en skärmytsling börjades underhandlingar dem
emellan. Dessa sökte P., som väntade på förstärkningar
från Norrland, draga ut på längden, men råkade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
