Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Puke ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fotstället formen af en bärande mensklig figur eller af
en fogel med utbredda vingar, än konstruerade det
i smidjern o. s. v.
Pulque [-ke], Sp. Se Agave och Fourcroya.
Puls (Lat. pulsus, egentl. stöt, slag), med., kallas
i allmänhet en synbar eller känbar, vanligen rytmiskt
upprepad stöt af något blodförande organ. Normalt
förekommer hjertpuls och en mängd olika arterpulsar,
af hvilka den mest undersökta och lättast tillgängliga
är radialpulsen på handledens insida. Ytliga
arterpulsar träffas äfven i tinningarteren, i
fotarteren på fotryggen, i stora lårarteren nedanför
ljumskvecket, i halspulsådern m. fl. ställen. Endast
som sjukdomstecken förekommer pulsation (pulsering) i
vener (genom tillbakagående blodvåg), t. ex. venpuls i
halsvenen. Med puls i dagligt tal menas radialpulsen,
hvilken till styrka, hastighet (freqvens) och rytm
hufvudsakligen bestämmes af hjertpulsen. Pulsens
hastighet, som alltid beräknas efter antalet pulsslag
på 1 minut, är i medeltal hos fullväxta 70–80. Men
härvid spelar kroppens ställning en synnerligen
vigtig rol, som dock sällan beaktas. Den, som i
liggande ställning har en puls på 70, får i sittande
ställning en puls på 76 och i stående ställning ända
upp till 84 à 86. Utom ställningen är det en mängd
andra inflytelser, som verka modifierande på den
friska menniskans puls, såsom ålder, kön, kroppslängd,
rörelse och hvila, måltider, temperatur, lufttryck,
psykiska inflytelser m. m. Hos fostret i moderlifvet
kan pulsen uppgå ända till 160. Före 24:de veckan
kan den svårligen iakttagas. Hos det nyfödda barnet
varierar den högst betydligt och är mycket rörlig;
medelhastigheten beräknades af Trouseau i 1:sta
och 2:dra månaden till 137, i 3:dje–6:te till 128,
i 7:de-12:te till 120. Efter 3:dje månaden visar sig
vanligen skilnad mellan gossar och flickor. Hos de
senare blir pulsen hastigare, och detta förhållande
mellan könen fortfar hela lifvet igenom. Under sömnen
är barnpulsen alltid lugnast, men i vakande tillstånd
kan den genom oro, rädsla o. dyl. uppjagas ofantligt,
ända till 200, utan att barnet derför får anses vara
sjukt. Rörande pulsfreqvensen hos fullväxta finnas de
mest olika uppgifter. I allmänhet kan man antaga hos
liggande personer medeltalet 65–70 mellan 20:de och
50:de året hos män, men 70–75 hos qvinnor. Galenos
och många äldre författare antogo, att pulsen blef
långsammare på ålderdomen; men nyare undersökningar
hafva visat, att, liksom temperaturen, äfven pulsen
stiger på ålderdomen, och att den gamle äfven i detta
hänseende blir liksom barn på nytt. Alderdomspulsen,
den »senila» pulsen, blir äfven på annat sätt
förändrad. Genom att arterväggarna hårdna och
förlora sin elasticitet, minskas deras modifierande
inverkan på blodvågen, hvarigenom denna blir mera lik
hjertpulsen. Vid nervös hjertklappning kan pulsen
stiga till öfver 200 utan fara för lifvet. Och i
allmänhet kan pulsfreqvensen hastigt höjas genom
sinnesrörelser (oro, fruktan, hastig glädje,
öfverraskning) äfvensom genom kroppsliga
ansträngningar och rörelser (springande, gående uppför
trappor, brottning o. dyl.). I sjukdomar förändras
pulsen hufvudsakligen genom feber i och med
temperaturstegringen. Fysiologiska försök hafva visat,
att uppvärmning af hjertat höjer pulsfreqvensen,
och att afkylning minskar densamma. Liebermeister
har på patologisk väg kommit till samma resultat
och genom mer än 4,000 undersökningar funnit,
att pulsens stigning sker i samma förhållande som
temperaturstegringen i feber, i allmänhet med 8
slag i minuten för hvarje temperaturgrad. Han har
sammanställt följande medelhastighet för feberpulsen:
vid 37° 78,6 slag, vid 38° 88,1, vid 39° 97,2, vid 40°
105,3, vid 41° 109,6, vid 42° 121,7. Genom tillfälliga
inflytelser kunna dock betydliga afvikelser ega
rum. Feberpulsens öfriga karakterer äro beroende
af hjertats beskaffenhet. I början, medan såväl
hjertats samt arterväggarnas muskler äro kraftiga
och spänstiga, är pulsen stark, hård och spänd,
men sedermera, när hjertat blir slappare (och äfven
i början af de asteniska febrarna), blir pulsen mera
mjuk och svag, ehuru den genom arterväggens slapphet
kännes fullare och mera dikrot, d. v. s. slår
två slag, ett större och ett mindre, för hvarje
sammandragning af hjertat. Om pulsen hos en full
växt håller sig en längre tid öfver 120, är detta
ett betänkligt tecken. Ännu betänkligare är det,
om den blir så hastig, att man ej kan räkna den,
eller så svag, att den ej kännes. Abnormt långsam
puls träffas stundom i hjernsjukdomar och hos
skendöda, i synnerhet hos dem, som legat ute och
blifvit starkt afkylda. Pulsen kan i sådana fall gå
ned till 30, men lifvet ändå räddas. Genom djup och
ihållande inspiration kan pulsen så undertryckas,
att den blir nästan okänbar eller irregulier (pulsus
paradoxus). Den normala pulsen kallas regulier,
med afseende derpå att slagen följa lika tätt på
hvarandra. Irregulier deremot är en puls med ojämna
slag, och särskildt kallas den intermitterande,
om ett bestämdt slag, t. ex. hvart 3:dje, 4:de
eller 6:te, uteblifver, hvilket alltid beror på då
felande hjertsammandragning. Se vidare Pulslära.
F. B.
Pulsatilla Tourn., vippa, bot., ett med Anemone
L. förr förenadt slägte af mera lågväxta örter
(nat. fam. Ranunculaceae Juss.) med parbladigt eller
trefingradt delade rotblad, enblommig stängel med
oskaftadt svepe af fint delade, långt mjukludna
blad nedom den ganska stora, utvändigt mjukludna
blomman, som har enkelt blomhylle af 6 kronlika
blad. Ståndarna äro många (kl. Polyandria L.);
frukten består af en rundad samling af en mängd ludna,
med långt fjunhårigt spröt försedda karpeller. Till
slägtet höra 4 svenska arter, bland hvilka backsippan
l. backvippan (»oxörat»), P. vulgaris Mill., oftare än
de öfriga arterna förekommer å ängsbackar under våren
och försommaren, med sina violetta blommor. Denna,
likasom öfriga arter, innehåller en skarp, flyktig
olja samt en stearoptenartad kropp, anemonin
(»pulsatillakamfer»), som verkar nedsättande på
hjernan och nervsystemet. Backsippan har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
