Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Punsch ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
spåket enhet och harmoni; c) praktisk-sociala för att
göra språket fattligt for den stora mängden af folket,
som icke kan främmande språk. Denna sista synpunkt
för språkrensningen är den enda obestridt giltiga:
den vinner i betydelse, i samma mån som läslust och
kunskapsbegär utbreda sig till alla. Språkrensning
blir då en sida af språkriktighet, och dennas högsta
norm är att i för läsaren eller åhöraren i möjligaste
mån begriplig och lättfattlig form med möjligast enkla
medel gifva det möjligast noggranna uttryck åt den
talandes eller skrifvandes mening. Orden måste väljas
med ständig hänsyn till deras språkliga ståndpunkt,
till hvilka man vänder sig. De skäl, som emellertid
såväl hos oss som i synnerhet i Tyskland vanligen
framhållas för »språkrensning», äro det patriotiska
och det estetiska, hvilka, rätt sedda, hafva tämligen
ringa betydelse. En i otid eller utan fulla skäl
företagen aflösning kan mera skada språkets precision
och böjlighet, än den i andra afseenden gagnar:
ett kort främmande ord är i många fall bättre än en
lång omskrifning, och ett nytt hemmagjordt eller ett
alldeles föråldradt uttryck kan vara mindre begripligt
än ett främmande ord. Vanligen yttrar sig purismen
i fråga om ordförrådet; men den har äfven sin
betydelse i fråga om ordbildning, syntax och stil. Man
använder företrädesvis uttrycket »språkrensning» om
en förnuftig sträfvan att tillgodogöra sig det egna
språkmaterialet och inskränka bruket af främmande ord
till det nödvändiga, medan »purism» snarare betecknar
öfverdrifterna. Jfr A. Noreen: »Om språkriktighet»
(i »Nordisk tidskr.», 1885; särskildt utg. 1888).
Lll.
Puritaner (Eng. puritans, af Lat. puritas, renhet)
började ej långt efter Elisabets tronbestigning
(1558) de engelska protestanter kallas, som sökte i
större eller mindre mått tillämpa de schweiziske
reformatorernas idéer och anordning af kulten. De
fordrade i förstone, att Englands protestantiska
kyrka skulle renas från alla lemningar af den
katolska gudstjensten. I synnerhet biskopsskruden
och prestdrägten väckte anstöt hos dem. Då
uniformitetsakten (1559), som fastställde såväl
dessa som andra från katolska kyrkan arfgångna
bruk, började med stränghet tillämpas och puritanskt
sinnade prestmän, flere af största anseende, afsattes,
bildade åtskilliga samvetsömma puritaner (1567) en
egen församling efter schweiziska presbyterianska
kyrkans mönster. Exemplet följdes på flere håll,
och inom olika grefskap bildades i hemlighet
presbyterier. Drägtstriden sköts i bakgrunden af en
författningsstrid, och puritanismen, som dittills
varit ett renande element inom engelska statskyrkan
(episkopalkyrkan), framträdde derefter såsom en
separation och opposition emot henne, ehuru bägge
ännu voro öfverens i sjelfva läran. Episkopalkyrkan
höll oblidkeligt på konformiteten (likformigheten)
och förföljde. Inqvisitoriskt efterspanades och
afsattes alla hennes prester med puritansk anstrykning
(vid slutet af Elisabets regering hade omkr. 1/3 af
kyrkans prester dömts från ämbetet). Och enligt en
af parlamentet
1592 antagen lag straffades en hvar, som fyllt 17
år, med fängelse, om han förfallolöst uteblifvit
från kyrkan en månad eller besökt konventiklar,
och med landsförvisning, om han brast åt eden på
konformiteten. Denna puritanernas hårda medfart
fortsattes, sedan Stuartska ätten kommit på tronen
(1603); och striden tillspetsades derigenom att
puritanerna fordrade större helgd åt sabbaten
och skarpt höllo på de kalvinska dogmerna, under
det å andra sidan episkopalkyrkan började hylla
läran om biskopsämbetets gudomliga ursprung
och arminianska åsigter. En mängd puritaner
utvandrade till Nord-Amerika (»pilgrimsfäderna»). De
hemmavarande, förföljda och förlöjligade, i sitt
yttre uppträdandes dysterhet och allvar bjärt
afstickande från sin omgifning, blefvo fasta
i sitt hat till den kyrka och den styrelse, som
rasade emot dem. De fingo bundsförvandter i andra
förföljda sekter, t. ex. independenterna, och i
de män, som af kärlek till nationens politiska
rättigheter voro motståndare till Stuartarnas
despotism. Den kyrkligt-politiska revolution, som
började 1640, skänkte puritanerna t. o. m. mera,
än hvad de vågat hoppas. Episkopalkyrkan störtades;
en synod i Westminster (1643) beslöt, att Englands
statskyrka skulle hafva presbyteriansk författning,
parlamentet bestämde 1646 hennes organisation,
och 1648 fastställdes hennes trosbekännelse. Denna
nya nationalkyrka var emellertid behäftad med
samma lyte som den gamla: konformitetskrafvet, och
det ehuru hon i jämförelse med den senare var en
minoritetens kyrka. Independenterna, som beherskade
hären och derigenom staten, ville dock icke foga
sig efter presbyterianismens anspråk, utan deras
ledare, Cromwell, upphäfde under sitt protektorat
(1553–58) konformitetstvånget. Med Stuartarnas
restauration (1660) återvände episkopalkyrkan
triumferande. Puritanernas ställning blef för en
tid sämre än någonsin, men till belöning för att
de vid 1688 års revolution hjelpte episkopalerna
att omintetgöra Jakob II:s katolska planer fingo
de religionsfrihet (toleransedikt, Maj 1689). Af
de protestantiske nonkonformisterna voro de
presbyterianske puritanerna ännu i början af 18:de
årh. de talrikaste (omkr. 600,000 år 1714). Men
inom kort minskades deras antal: många slöto
sig till episkopalkyrkan, de fleste slogo in på
en rationalistisk riktning. I våra dagar är den
presbyterianska kyrkan i England nästan försvunnen:
hon räknar der endast omkr. 270 mindre församlingar.
Purjolök. Se Lökslägtet.
Purkinje (Purkyne), Johannes Evangelista, böhmisk
anatom och fysiolog, född 1787 i Libochowitz, ingick
vid 18 års ålder i piarist-orden, men utträdde ur
densamma, innan han aflagt sina löften, samt egnade
sig åt medicinska studier. Han blef med. doktor 1819,
kallades 1823 till fysiologie professor i Breslau
och inrättade der ett fysiologiskt laboratorium, det
första i sitt slag i Tyskland. Derifrån återbördades
han till sitt hemland 1849, då han utnämndes till
professor i Prag. Han dog derst. 1869. P. var en af
detta århundrades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
