Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Purusha ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
riktning genom Bolivia och brasilianska prov. Amazonas
samt faller ut i Amazonfloden genom flere armar efter
ett lopp af omkr. 3,100 km. Floden kan passeras af
ångbåtar ända till Peru, emedan den saknar forsar och
fall, hvilket ådagalades af Chandless, som 1864–65
for 3,000 km. uppför densamma.
Purusha, Ind. mytol. Se Mytologi, sp. 653.
Pus, Lat., var (se d. o.).
Pusey [pjusi], Edward Bouverie, en engelsk teolog,
som gifvit sitt namn åt det 19:de århundradets
mäktigaste rörelse inom den engelska statskyrkan,
eller den s. k. puseyismen (sedermera äfven benämnd
»traktarianismen» eller »ritualismen», men af sina
egna anhängare ofta kallad »anglo-katolicismen» eller
»anglikanismen»). P. härstammade från en flamsk familj
(Bouverie), som, landsflyktig för sin tros skull,
redan 1568 slagit sig ned i Canterbury. Han föddes
1800 i Pusey, i närheten af Oxford. Efter att hafva
med utmärkelse aflagt sina akademiska examina blef
han 1824 fellow vid Oriels college. Efter fortsatta
studier vid flere tyska universitet mottog han
1828 kallelsen till professor i hebreiska och
kanonikus vid Christ church i Oxford, hvilken
plats han innehade ända till sin död. Han afled
i Ascot d. 16 Sept. 1882. – Den efter P. benämnda
religiösa riktningen utgick från ett sträfvande att
genom en allt närmare anslutning till den romerska
kyrkan söka undkomma såvälsekt väsendets som den
fria forskningens öfverdrifter. Medelpunkten för
detta sträfvande utgjorde sedan 1833 Oxfords
universitet. I en hel serie af traktater
(Tracts for the times; det var efter dessa,
som P:s anhängare fingo namnet »traktarianer»),
hvilka utgåfvos af P. och hans kollega professor
Newman, äfvensom i »British Magazin» (af Kebble,
Palmer, Williams m. fl.) framhölls det myckna
gemensamma, som den anglikanska kyrkan eger med
den romersk-katolska. Särskildt betonades den
apostoliska successionen och episkopatet såsom
en gudomlig institution. Med mycket eftertryck
framhölls, att bland alla protestantiska samfund vore
Englands kyrka den enda apostoliska kyrkan, enär hon
mottagit evangeliets predikan ifrån den orientaliska
kyrkan, som vid denna tid ännu icke skilt sig från
Vesterlandets kyrka, samt fortfarande var i besittning
af den på hennes biskopar fortplantade, oförfalskade
apostoliska ordinationen. För öfrigt yrkades, att
skriftens rätta förstånd vore att finna blott inom den
sanna kyrkan. Den ursprungliga katolska traditionen
borde derför sättas i förbindelse med skriften, och
densammas utläggning göras beroende af episkopatet,
som ensamt egde förmåga att rätt tolka skriften
efter den trosregel, som var gifven i de fem första
århundradenas kyrkliga tradition. Äfven ifrades för
upptagandet af den romersk-katolska kyrkans lära om
de sju sakramenten (framförallt sista smörjelsen),
såväl som af dess transsubstantiationslära
och nattvardsofferteori. Äfven ifråga om kulten
rekommenderades en i någon mån modifierad romersk
gudstjenstordning.
Införandet af bilder, krucifix, vigvatten, mäss-skrudar
samt åtskilligt annat romaniserande ceremoniväsen
påyrkades. Ett försök att inrätta en anglikansk
munkorden efter Benedikts regel måste dock
uppgifvas. En mängd af partiets medlemmar visade
äfven i handling sin förkärlek för det romerska
kyrkoskicket genom en fullständig öfvergång
till den romersk-katolska kyrkan. Bland dem var
ock den ofvan nämnde Newman (1845), som af Leo
XIII 1879 kreerades till kardinal. Den starka
anslutning, som det puseyitiska partiet vann,
särskildt bland den högre aristokratien och flere
högtstående andliga, framkallade emellertid ett ej
mindre starkt motstånd äfven inom det högkyrkliga
lägret. Sålunda förbjöd 1841 biskopen af Oxford
partiets medlemmar all vidare publikation af dess
katoliserande traktater. 1869 utgafs af Privy
council court en lagförklaring, enligt hvilken alla
icke uttryckligen sanktionerade kultformer vore att
anse såsom förbjudna. Icke dess mindre inlemnades
1874 till den biskopliga konvokationen en af 483
engelska andliga undertecknad petition om tillåtelse
att använda öronbikt, införa själamässor och i de
liturgiska bönerna anropa den heliga jungfrun. Efter
en hård kamp blef emellertid den af ärkebiskopen af
Canterbury framlagda engelska kyrkodisciplinbillen
1874 legaliserad, hvarigenom ett kraftigare
inskridande mot partiets anhängare möjliggjorts.
J. H. B.
Pusjkin, Aleksandr Sergejevitj, Rysslands
mest berömde skald, föddes i Moskva d. 26 Maj
g. st. (Kristihimmelsfärdsdag) 1799. Efter tidens
sed uppfostrades P. af franska guvernörer,
och för sina första poetiska utgjutelser
begagnade han franska. Voltaire var hans ungdoms
älsklingslektyr. Genom sin amma, Arina Rodionovna,
hvars namn ofta syns i hans senare dikter, och
genom sommarlifvet på föräldrarnas landtgård
nära Moskva blef han förtrogen med folkets språk
och traditioner. 1811–17 var han lärjunge i det
nyinrättade lyceet i Tsarskoie-Selo (nära Petersburg)
och gjorde sig redan då känd som poet långt utanför
skolan. Hans första tryckta opus förekommer 1814 i
den ansedda tidskriften »Vestnik Jevropy». Efter
slutad kurs inskrefs han i Utrikesdepartementet,
men förde i öfrigt ett obundet lif, som ej mindre än
hans alla traditionella regler trotsande poetiska
alster skandaliserade klassicitetens målsmän och
lojala medborgare. P. skref vers med en oförliknelig
lätthet, egde en rik poetisk ingifvelse och öppen
blick för lifvet. Han var derjämte en sjelfständig
ande, med mycken äregirighet, men utan någon större
fasthet i karakteren. Han var Rysslands förste
romantiker i ordets fulla betydelse, i ryska
vitterhetens historia den förste, som gick helt upp i sin
diktning. I hans tidigare alster röjer sig inflytande
från bl. a. Zjukovskij och Batiusjkov, men snart gick
han fullständigt sin egen väg. Innan han ännu fyllt
20 år, var han ryktbar. Med den poetiska berättelsen
Ruslan i Ljudmila (Ruslan och Ljudmila; 1817–20)
vände han sig till den ryska folksagan, från hvilken
han senare hemtade många motiv. När
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
