- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 13. Pontin - Ruete /
449-450

(1889) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Purusha ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Zjukovskij läst detta stycke, skickade han dess författare
sitt porträtt med påskrift: »Till lärjungen från
den besegrade läraren». P:s oförsigtiga kritik
af det bestående var nära att föra honom som så
många andra af Rysslands förnämsta författare till
Sibirien. Det stannade vid att han förflyttades
(1820) till tjänstgöring i Jekaterinoslav i södra
Ryssland. För sin helsas skull fick han i sällskap
med general Rajevskijs familj göra en resa till baden
i Kaukasus; hemvägen gick öfver Krim. Denna resa var
fruktbar på poetiska intryck och motiv, som efter
hand fingo form. I Febr. 1821 var Kavkazskij pljennik
(Fången i Kaukasus), som företer någon frändskap med
Byrons »Childe Harold», färdig. Med sin chef hade han
redan 1820 förflyttats till Kisjinev i Besarabien,
och i denna halfasiatiska, etnografiskt brokiga stad
hade P. under tre år sitt hem och skall der hafva fört
ett tämligen vildt lif. Detta hindrade honom icke att
under tiden ur sina reseminnen utarbeta de poetiska
berättelserna Bratija razbojniki (Röfvarebröderna;
1821) och Bachtjisarajskij fontan (Fontänen i
Bachtjisaraj; 1822), båda med utprägladt österländsk
färg. Från denna tid förskrifva sig »Till Tjaadajev»,
»Till Ovidius», »Napoleon» m. fl. lyriska dikter,
balladen »om Siaren Oleg» samt början af den poetiska
romanen Jevgenij Onjegin (Eugen Onegin; 1822–31)
och Tsygane (Zigenarna; 1824). Bristerna i sin
literära och moraliska uppfostran sökte P. efter
hand upphjelpa genom vidsträckt lektyr och
sjelfiakttagelse (under sin vistelse i södern lärde han
sig t. ex. engelska och italienska och stiftade
bekantskap med dessa språks literatur). I Juli 1823
öfvergick han till nyryske generalguvernörens kansli i
Odessa och kom så åter in i storstadslif. Han befanns
emellertid oanvändbar i tjensten, fick ett år senare
sitt afsked och förvisades till ett hans föräldrar
tillhörigt gods, Michailovskoje, i guvern. Pskov
samt ställdes under polisuppsigt. I Odessa hade
han fortsatt Eugen Onegin och Zigenarna. Med sin
sång K morju (Till hafvet; 1824) tog han afsked
från södern – och från Byron. Under det skede af
P:s poetiska alstring, som sammanfaller med hans
vistelse i södra Ryssland, visar han nämligen
ett tämligen starkt beroende af Byron. Småningom
frigör P. sig från detta inflytande. Shakspeare
blir hans älsklingsförfattare. Redan i Eugen Onegin
tecknas rysk natur och ryska karakterer. I denna
dikt ingår för öfrigt en god del af skaldens egen
inre och yttre lifserfarenhet. I ensligheten på
det öfvergifna fädernegodset fördjupade P. sig i
folktraditionens rika och för poetisk bearbetning
så tillgängliga verld, upptecknade visor, sagor,
ordspråk o. s. v. (han lemnade senare bidrag till
Kirejevskijs vissamling). Samtidigt studerade han
rysk historia. Han stannade deri med förkärlek
vid den på dramatiska ämnen rika orostiden i
början af 1600-talet. P:s diktning blir alltmera
ryskt-nationel; under intrycket af Karamzins
historia och krönikorna får hans språk en alltmer
modernt-folklig prägel (»nya stilen»). Så skrefs
den historiska tragedien Boris Godunov (1825), ett
af P:s hufvudarbeten, ett arbete, som i det ryska
dramats historia intager ett framstående rum (»dramatisk
krönika»). Derefter följde den humoristiska
berättelsen Graf Nulin (Grefve Nulin; 1825),
en parodi på Lucretiasagan och Shakspeares epos
»Lucretia». Från Michailovskoje förskrifver sig
hans bekanta vackra sång till A. P. K[ern]. Under
hans vistelse der utkom första samlingen af
hans »Dikter» (1824–26). Hans skaldskap vinner
sin fulla mognad. P. och Gogol införa realismen
i den ryska vitterheten; båda taga sina ämnen
och bilder ur lifvets fulla verklighet. Först
hösten 1826, sedan Nikolaus bestigit tronen,
fick P. tillåtelse att bo i Moskva, senare äfven
att besöka Petersburg. Vunnen genom P:s öppna
och frimodiga svar på hans frågor, bemötte honom
Nikolaus mycket nådigt. Decemberupprorets utgång
hade på P. gjort ett skakande intryck, ty bland
»dekabristerna» hade han flere af sina närmaste
vänner. Det mest framträdande draget i P:s karakter
är hans omutliga sanningskärlek. Han »stadgar»
sig småningom, men kommer dock i en skef ställning,
som synbarligen plågar honom. Befallningen att lemna
ett betänkande »om ungdomens uppfostran» kunde han
naturligtvis ej utföra till vederbörandes belåtenhet,
och derefter blef han lemnad i fred för officiella
uppdrag. Vintrarna 1826–28 tillbragte P. dels i
Petersburg, dels i Moskva, somrar och höstar vanligen
på landet. Från 1827 förskrifver sig den historiska
romanen Arap Petra velikago (Peter den stores arab;
oafslutad), från 1828 den episka dikten Poltava, som
förhärligar Peter. I Moskva gjorde han Mickiewicz’
bekantskap, men deras vägar skildes snart. I sin
Putesjestvie v Arzrum (Resa till Ersirum; 1829)
skildrar P. ett nytt besök i Kaukasus med en utflygt
till den asiatiska skådeplatsen för det pågående
turkiska kriget. I hans lif beteckna dessa år en
brytning, med kastningar mellan utsväfningar,
sjelfförebråelser och dödstankar. Voltaires
själsfrände kastar sig öfver bibeln. En ljusning
framkallar hans äktenskap. Han gifte sig 1831 med
Natalia Gontjarov, som han 1829 förgäfves bjudit
sin hand. Dessförinnan gjorde han en resa till
guvernementet Nisjnij-Novgorod för att öfvertaga
Boldino, en vårdslösad landtegendom på 200 »själar»,
hvilken hans far till honom öfverlemnat. Från den
genom kolerakarantän förlängda vistelsen på Boldino
daterar sig en hel rad af större och mindre dikter på
vers och prosa, bl. a. Puvjesti Bjelkina (Bjelkins
historier; 1830), der hans verklighetsdiktning
framträder fullt utpräglad, flere dramatiska scener
och slutet af Eugen Onegin, som kapitelvis blef
tillgänglig för allmänheten. Rysslands historia
tilldrog sig alltmer P:s uppmärksamhet: han ville
skrifva Peter den stores historia, inträdde åter i
(nominel) statstjenst med ansenlig lön och fick
för sina påtänkta historiska arbeten tillträde till
statens arkiv. Till det sista skedet i hans vittra
alstring höra de historiska novellerna Dubrovskij
(1832) och Kapitanskaja dotjka (Kaptensdottern;
1836), episoder från Pugatjevska resningen. Efter
en resa till östra Ryssland för studier af lokaler
och traditioner fullbordade P. 1833 sin Istorija
Pugatjevskago bunta
(Historia om Pugatjevska

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:28:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfam/0231.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free