Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 13. Pontin - Ruete / 463-464 (1889) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Puzzuolanjord ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

höjden med inåt brant sluttande väggar, men afslutas
uppåt med ett platt tak. Takkrönet utgöres af en
framspringande hålkäl med derunder liggande rundstaf;
en rundstaf är äfven



inlagd i hvarje hörn. Ytorna täckas vanligen af reliefer,
koilanaglyfer och målningar. Å framsidan äro
ofta anbragta urhålkningar för insättning af
flaggstänger. Fig. visar Edfu-templets fasad.

Pylorus (Grek. pyloros, portvakt),
anat., den muskulösa ringen vid magsäckens
öfvergångsöppning till tolffingertarmen och
sjelfva denna öppning. Se Mage och Magsjukdomar.
G. v. D.

Pylos, namn på tre forngrekiska städer på
Peloponnesos, nämligen två i Elis och en på sydvestra
kusten af Messenien. Den sistnämnda hade ett högt läge
vid inloppet till en förträfflig hamn (nu redden vid
Navarino, se d. o.), hvilken bildas af den utanför
liggande ön Sfakteria. Sannolikt är denna ort det
af Homeros omtalade P., Nestors konungastad. Under
peloponnesiska kriget spelade denna plats en vigtig
rol, sedan den 425 f. Kr. blifvit besatt af den
attiske fältherren Demosthenes (se Demosthenes och
Grekland, sp. 1535). A. M. A.

Pym [pim], John, engelsk politiker, f. 1584,
studerade juridik i Oxford, fick sedan ett ämbete
i skattkammaren och inträdde 1621 i underhuset. Der
intog han genast rollen af partiledare och visade sig
såsom en frimodig försvarare af husets rättigheter,
hvarför han ock en gång (1621) af Jakob I sattes i
fängelse. Han fortsatte dock striden mot kronan i
parlamenten under Karl I:s tid. P. var konservativ,
ingen vän af opröfvade nyheter, men stark förfäktare
af lagbunden frihet; Skotlands förening med England
var hans älsklingstanke. I det s. k. Korta parlamentet
(1640) och sedermera i det s. k. Långa parlamentet var
han obestridt anförare för frihetsvännernas parti. Det
var han, som riktade hufvudslaget emot Strafford
och bragte till klarhet idén om parlamentet såsom en
statsmakt gent emot konungen. Hofvets lockelser hade
lika liten verkan på honom som konungens våldsamma
anslag emot honom och 4 andra underhusmedlemmar
(d. 4 Jan. 1642). Allt häftigare dundrade hans
stämma emot hofvet (som kallade honom »konung P.»),
och då inbördeskriget utbröt, utnämndes han (1643)
till fälttygmästare i parlamentets armé. Sin stora
popularitet fick han icke behålla i hela dess omfång
ända till slutet, ty det af »kavaljererna»
utspridda ryktet att han var bestucken af konungen
började verka. Då han d. 8 Dec. 1643 afled, öfvertog
parlamentet emellertid hans skulder och gaf hans stoft
en hviloplats i Westminster abbey bland Englands stora
män. Jfr Disraeli: »Eliot, Hampden and Pym» (1836).
Kj.

Pyndare (Fornsv. pundare, af Med. Lat. ponderarium,
af Lat. pondus, vigt), en af jern eller stål
förfärdigad olikarmad våg, å hvilken balkens
l. stångens kortare arm har dels en fast stödjepunkt
med upphängningskrok el. dyl. för uppbärande af hela
vågen, dels en belastningskrok, vågbro eller vågskål
för uppbärande af varan, som skall vägas, medan den
längre armen är graderad och försedd med en undertill
hängande, flyttbar motvigt (»löpare», »löpvigt»)
af bestämd tyngd. Vägningsredskap af nästan samma
konstruktion hafva påträffats i det forna Pompeji
(ett sådant kallades på latin statera). I Sverige
nyttjades pyndare troligen redan före 1200-talet. Jfr
Besman.

Pynt, sjöv. 1. Spets, t. ex. pynten af en udde
eller pir, flypynt o. s. v. – 2. P. l. pyntning,
en väflik klädsel på sladden (ändan) af ett tåg. –
Pynta, å yttersta ändan af gröfre tåg med de yttre
garnen sammanfläta en klädsel omkring tåget, som genom
de inre garnens »aftafsning» småningom aftager till en
spets, i hvilken man ofta gör ett öga l. stropp, för
att kunna fästa en smäckrare lina, hake e. dyl. Jfr
Tagla. R. N.

Pyorré (af Grek. pyon, var, och rhein, flyta), med.,
varflytning. Se Var.

Pyothorax (af Grek. pyon, var), med., var i
lungsäcken. Se Lungsjukdomar.

Pypin, Aleksandr Nikolajevitj, rysk
literaturhistoriker, f. i Saratov 1833, erhöll 1800
en professur vid Petersburgs universitet, men nedlade
densamma till följd af studentoroligheterna 1862
och har derefter dels i pressorganen »Sovremennik»
och (sedan 1867) »Vjestnik Jevropy», dels i särskildt
utgifna arbeten främjat vesteuropeiskt liberala och
humana idéers spridning bland ryska allmänheten,
utan att derför orättvist bedöma den slavofila
riktningen. Bland hans skrifter, hvilka fördelaktigt
utmärka sig för vetenskaplig objektivitet,
märkas Studie öfver Rysslands gamla sagoliteratur
(1857), De slaviska literaturernas historia (1865;
2:dra uppl. 1879–80), Sociala strömningar under
Alexander I:s tid (1871; 2:dra uppl. 1886),
Bjelinskis biografi (1876), Den äldre ryska
vitterhetens historia (1875–77), Panslavismen (1878),
Den ryska etnografiens historia (1884), hvarjämte han
publicerat en samling fornryska apokryfer (1862) och
ofversatt arbeten af Schlosser, Hettner, Scherr och
Draper. Fastställelsen å P:s 1872 försiggångna inval
i ryska vetenskapsakademien hindrades i 8 år af den
reaktionäre undervisningsministern grefve D. Tolstoj.

Pyralidae. Se Mott.

Pyrallolit, miner., ett vattenhaltigt talk- och
kalkjordssilikat, som anses vara en sönderdelad
pyroxén och förekommer vid Storgård samt andra orter
i Finland. Namnet är bildadt af Grek. pyr, eld,
och allos, annan, på grund af den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>