Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pyromorfit ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
B) Lerjords- och jernoxidhaltiga varieteter.
1) Augit (se d. o.). 2) Fassait, benämnd efter
Fassadalen, der denna mörkgröna till siskgröna
pyroxénvarietet blifvit iakttagen, förekommande der i
metamorfiska skiffrar. 3) Omfacit (se d. o.).
Pyroxéngruppen innefattar ett antal bisilikat, hvilka
genom sin stora utbredning, både som bergartsbildande
och som fullständigt utbildade kristalliserade
mineral, äro mycket anmärkningsvärda. Med afseende
på kristallsystemen tillhöra några det rombiska
systemet (t. ex. enstatit, bronsit och hypersten),
andra det monoklina (t. ex. wollastonit,
diopsid. pyroxén. augit, akmit), andra
åter det triklina systemet (t. ex. rhodonit
och babingtonit). Pyroxéngruppens liksom
amfibolgruppens mineral hafva tydliga prismatiska
genomgångar och båda grupperna kunna uppställas i
tvänne parallella serier, hvilka visserligen icke i
kristallografiskt hänseende kunna sammanföras, men
dock hafva många gemensamma beröringspunkter. Så
är t. ex. pyroxénprismat och dess motsvarande
genomgångar, såsom ofvan nämnts, utmärkta af en
vinkel af omkr. 87°, under det amfibolprismats
är omkr. 124°. Dessa båda olika prismer hos
pyroxén och amfibol stå dock till hvarandra i det
anmärkningsvärda förhållandet, att den horisontala
5-axeln i amfibolprismat är jämnt dubbelt större
än motsvarande axel i pyroxénprismat. Oaktadt denna
enkla relation uppträda dock aldrig de båda prismorna
på samma individ. Inom pyroxéngruppen likasom inom
amfibolgruppen kan man iakttaga kristallformens
samband med den kemiska sammansättningen. Pyroxéner,
som kristallisera rombiskt, hafva hufvudsakligen MgO
såsom bas, t. ex. enstatiten, eller MgO och FeO,
såsom bronsiten och hypersten. Wollastoniten, som är
ett kalkbisilikat, äfvensom diopsiden och diallagen,
som äro kalktalkbisilikat, kristallisera monoklint
likasom en del af öfriga pyroxénarter, i hvilka
äfven MgO, Al2 O3 och Fe2 O3 till någon ringa del
ingå. I den triklina rhodoniten och babingtoniten
ingår MnO till stor del såsom bas. Oaktadt detta
olika uppträdande i olika kristallsystem visa de
olika pyroxénerna ganska stor likhet sinsemellan
i afseende på de motsvarande vinklarnas storlek,
zonernas utveckling och kristallernas habitus. De
till denna grupp hörande mineralen smälta i
regel mer eller mindre lätt och utgöra, från
metallurgisk sida sedda, ofta s. k. färdigbildade
slagger, angripas föga af vanliga syror, hafva
en egentl. vigt från 2,7–3,6 och hårdhet =
4,5–7. Pyroxéngruppen har representanter inom de
flesta af de olika formationernas bergarter, såväl de
massformiga som de skiffriga, och de äro synnerligen
väl utvecklade i de plutoniska och vulkaniska
bergarterna, der de tillhopa med fältspaterna och
amnbolerna utgöra de hufvudsakliga beståndsdelarna.
Ant. Sj.
Pyroxylin. Se Bomullskrut.
Pyrrha, Grek. mytol. Se Deukalion.
Pyrrhiche (Lat. pyrrhicha), forngrekisk, vid
flöjtmusik utförd vapendans, hvars uppfinning
tillskrifvas kureterna (se d. o.) på Kreta. Af
Platon beskrifves den såsom en mimisk framställning
af en strid med vapen och dervid förekommande
rörelser. Den bildade ett hufvudelement i festen
gymnopaidiai i Sparta och uppfördes äfven vid
panatheneerna (se d. o.) i Athen. De i denna dans
uppträdande kallades pyrrhichister (pyrrhichistai).
A. M. A.
Pyrrhichius (Grek. pyrrhichios), Grek. metr.,
versfot, bestående af två korta stafvelser, har sitt
namn af vapendansen pyrrhiche (se d. o.), emedan
en sådan hastig taktart, som pyrrhichien angifver,
var rådande i denna dans. A. M. A.
Pyrrhocorax, alpkajslägtet, zool., hör till
familjen kråkfoglar (Corvidae) inom tättingarnas
ordning och foglarnas klass. Näbben är bjert färgad,
kortare än hufvudet, mindre stark och försedd
med böjd rygg; näsborrarna äro aflångt ovala,
täckta med borstfjädrar, vingarna räcka nästan
till stjertspetsen, fjerde och femte handpennorna
äro längst samt stjerten rundad. Dit hör alpkajan
l. snökråkan, P. alpinus, som är svart med gul näbb
och röda ben; längden utgör 27 cm. Arten är hemma
på Alperna och vidare öster ut på bergen i Gamla
verlden; hon häckar i otillgängliga klyftor och
hålor, förtär allt ätbart, lefver i kif och strid med
sina samslägtingar och visar sig ganska närgången,
C. R. S.
Pyrrhocorus Fall., zool., ett slägte
inom fam. Lygaeidae (se Lygaeus) bland de
på land lefvande skinnbaggarna (Hemiptera,
ordn. Geocores). Antennerna hafva kroppens längd
och de båda första lederna lika långa. Oceller
saknas. Täckvingarnas hinnaktiga del är mycket
kort, försedd med 2 fält och flere ribbor. Denna
vingdel kan äfven saknas, hvaraf arten P. apterus
L. (den vinglösa) fått sitt namn. Hithörande arters
färg är i regeln eldröd med svarta teckningar.
O. T. S.
Pyrrhon (Lat. Pyrrho), grekisk filosof, f. i
Elis omkr. 376 f. Kr., följde Alexander den store
på hans tåg, men lefde sedan i enslighet. Han
gjorde stort intryck på sina landsmän genom sin
karaktersrenhet. De valde honom till öfversteprest
och förklarade derjämte, att för hans skull alla
filosofer skulle vara befriade från afgifter till
det allmänna. P. dog omkr. 288 f. Kr. Athenarna
hedrade honom med en staty. – Uppfostrad i den
megariska skolan, utgör P. huvudrepresentanten
för den skeptiska riktning, som bär hans namn
(pyrrhonism). Han förnekade fullständigt och i det
hela kunskapens möjlighet. Då den nya akademien lärde,
att väl ej något tillförlitligt sanningens kännemärke
finnes, men att man likväl kan komma fram till det
sannolika, förnekade P. detta såsom en öppendaglig
inkonseqvens. Ingenting är sannolikt, det blott synes
så. Vi kunna ingenting veta, ej ens att vetandet är
oss omöjligt. Vi måste tvifla på allt, t. o. m. på
sjelfva tviflets berättigande. Detta universella
tvifvel medför »ataraxi» (se d. o.). P. kan i vissa
afseenden anses utgöra slutet å den antika filosofiens
egentligen vetenskapliga utveckling. Den moderna kan
ock sägas taga vid, der han slutar: jag kan betvifla
mitt tvifvels berättigande, ej dess verklighet. Jfr
Cartesius. L. H. Å.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
