Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pyromorfit ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sedlig-religiös reformator samt stiftade det
pythagoreiska förbundet. Dettas aristokratiska
skaplynne ådrog det förföljelse från det
demokratiska partiets sida. P. dog vid 75 års
ålder, 494 l. 493 f. Kr. P. berättas hafva varit
den förste, som kallade sig filosof. Tillfrågad
om han vore sofos (Grek., vis), skall han nämligen
svarat, att han vore endast filosofos (»vän af
vishet»). – Det pythagoreiska förbundet har föga
mindre än sin stiftare dikten och legendbildningen
att tacka för mycket af hvad senare tider derom
haft att meddela. Historiskt gäller, att dess
syfte var på en gång vetenskapligt, sedlig-religiöst
och politiskt. I sedligt afseende sträfvade
dess medlemmar efter renhet, hvilken de sökte nå
genom iakttagande af dietetiska föreskrifter m.
m. äfvensom genom de hos grekerna vanliga
öfningarna i gymnastik, musik m. m. För öfrigt
ålågo dem sträng sammanhållning och inbördes
vänskap, lydnad för föräldrar, öfverhet, lagar
och de äldre i förbundet samt en obegränsad
vördnad för stiftaren. Vid afgörandet af en
tvistefråga, var det nog att med sanning kunna säga
»han sjelf (P.) har sagt det» (Grek. avtos efa).
Deras sedlighet egde sålunda ett starkt utprägladt
doriskt skaplynne, hvarmed jämväl deras aristokratiska
tendenser i politiskt afseende stämde väl öfverens.
De förföljelser dessa ådrogo dem ledde till
förbundets sprängning samt dess medlemmars
död (år 470 f. Kr. blefvo pythagoréer
brända) eller landsflykt. Det återställdes
visserligen sedermera. Men redan på Aristoteles’
tid (4:de årh. f. Kr.) var skolan så godt
som utslocknad. Den pythagoreiska filosofien,
ehuru inför efterverlden riktad med ett innehåll,
som i många afseenden röjer ett nyare ursprung,
förskrifver sig af flere skäl dock sannolikt,
åtminstone till sina grunddrag, från P. sjelf.
Dess hufvudsakliga innehåll är, så vidt utrönas kan,
följande. Från det faktum, att allt är bestämdt
af tal och mått, och att talen utgöra likasom de
urbilder, efter hvilka allt är danadt, drager man
den slutsatsen att talen utgöra tingens i dem
sjelfva immanenta eller närvarande väsende: talen äro
ej blott tingens väsentliga form, utan de element, af
hvilka dessa sjelfva bestå. Talen fördela sig
i udda och jämna. De udda såsom det begränsade
och bestämda ega sin motsvarighet i och utgöra
grunden till det bättre och fullkomliga i verlden,
under det att de jämna representera det sämre
och ofullkomliga. Verldsförklaringen blifver en
fantastisk konstruktion af tillvarons väsentliga
former efter analogi med talen och deras inbördes
förhållanden. Härvid spelar dekadsystemet en vigtig
rol. I allmänhet anses en företeelse förklarad,
så snart man till henne funnit någon aritmetisk
analogi. Vid det närmare utförandet gör man
äfven bruk af tonerna och harmonien dem emellan
(särskildt oktaven). Pythagoréerna hafva
genom att på tonförhållandena tillämpa aritmetiska
lagar inlagt stor förtjenst om den musikaliska
harmonilärans utveckling. Äfvenså tagas till hjelp
vid verldsförklaringen de geometriska figurerna,
fattade efter aritmetiska analogier (hvarvid punkten
representerar enhet,
linien tvåhet o. s. v.). Läran om elementen förefinnes
hos dem, dock troligen ej såsom en ursprunglig, af dem
funnen lära, utan som ett lån från Empedokles. Deras
astronomiska insigter voro för sin tid stora. Ett
märkvärdigt framsteg inom denna vetenskap hafva de
gjort genom den läran, att vexlingen emellan dag
och natt skall förklaras ej, såsom man förut hade
sökt göra, genom solens, utan genom jordens rörelse
(beträffande denna rörelses art och natur hade de
ej några djupare, för en nyare forskning hållbara
åsigter). De hafva derjämte inlagt stora förtjenster
i och för bestämmande af planeternas ordning. De
antogo äfven en rörelse hos fixstjernehimmelen,
ehuru långsammare än jordens. Rörelsen hos den förre
frambringar »sferernas harmoni», en ljuf musik,
hvilken vi dock ej kunna höra, enär vi från barndomen
äro vana dervid. P. ensam var detta förbehållet,
enligt senare legender. I pythagoréernas lära
om menniskan, hvarom vi i öfrigt ej ega någon
närmare kännedom, är själavandringsläran det
märkvärdigaste. Själavandringen fattades såsom ett
själens återvändande till jorden i ny kroppslig
gestalt. För öfrigt lärde de ock en vedergällning
efter döden. Ehuru pythagoréerna väsentligen
leddes af ett etisk-religiöst intresse, stå dock
deras etiska satser ej i något närmare samband
med deras filosofi; de ega öfver hufvud en föga
vetenskaplig karakter. P:s och hans efterföljares
verksamhet på detta område var ej vetenskapsmännens,
utan de sedlige reformatorernas. De böra i detta
afseende ställas vid sidan af sådana företeelser
som t. ex. de sju vise. Som vetenskapsmän vore de
»fysiker» likasom sina samtida. – P. efterlemnade
ej några skrifter. Men hans förnämste lärjunge,
Filolaos, meddelade i skrift åtskilligt om P:s läror.
L. H. Å.
Pythagoras (Lat. Pythagoras), grekisk bildhuggare
från Rhegion i Magna Graecia, var verksam i förra
hälften af 5:te årh. f. Kr. (ungefär till 470),
således näst före den grekiska plastikens högsta
blomstring. Han representerade i sin konst en
sträng naturalism, framställde hufvudsakligen
atletfigurer i brons och synes endast undantagsvis
hafva sysselsatt sig med heroiska och mytologiska
ämnen. Men inom sitt område berömmes han för skarp
naturiakttagelse och utprägling af formen. Derjämte
omtalas han som den förste, hvilken lagt vigt på rytm
och symmetri, hvarmed måste menas hela gestaltens
harmoniska företeelse, delarnas öfverensstämmelse sins
emellan och med det hela. Utom atleter framställde
han djurfigurer, såsom ett fyrspann i Olympia,
Europa på tjuren i Tarent. Af herosbilder nämnes en
vingad Persevs, af gudastatyer en Apollo i Thebe.
C. R. N.
Pythagoreiska kommat, musikt. Se Komma 2.
Pythagoreiska lärosatsen, matem., kallas
satsen, att i en rätvinklig triangel summan af
qvadraterna på kateterna är lika med qvadraten
på hypotenusan. Upptäckten af denna vigtiga sats
(som äfven benämnes Magister matheseos) tillskrefs
Pythagoras redan af den grekiska geometriens äldste
historieskrifvare Evdemos;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
