Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pyromorfit ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
möjligen voro dock några specialfall af satsen
redan tidigare bekanta. Om vägen, hvarpå
Pythagoras upptäckt satsen, är intet med
säkerhet kändt. Antagligen erhölls den genom ett
slags experiment, på sådant sätt att han utgick
dels från den före honom kända satsen, att en
triangel med sidorna 3, 4, 5 är rätvinklig och
att 32 + 42 = 52, dels från den observationen,
att i en likbent rätvinklig triangel summan af
qvadraterna på kateterna är lika med qvadraten
på hypotenusan. Pythagoras’ eget bevis är icke
åt oss bevaradt, men af senare författare har en
mängd olika sådana gifvits, bland hvilka må nämnas
Euklides’ bevis (Elementa I, 47) genom uppdelande
af hypotenusans qvadrat i två rektanglar och
Bhäskara-Acharya’s med tillhjelp af proportionsläran.
G. E.
Pythagoreiska tabellen, ett vid medeltidens
slut genom missförstånd uppkommet namn på
multiplikationstabellen. Se Multiplikation.
Pythagoreiskt kors (Lat. littera pythagorica, furca),
gaffelkors. Se Kors.
Pytheas (Lat. Pytheas) från Massilia (nu Marseille) i
Gallien, framstående forngrekisk forskningsresande,
geograf, astronom och matematiker, lefde mot slutet
af 4:de årh. f. Kr. Till kusterna af det vestra och
nordvestra Europa företog han en djerf upptäcktsresa,
hvilken utsträcktes ända till det i den yttersta
norden belägna Thule (se d. o.), om hvilket för
den klassiska forntiden i öfrigt obekanta land
han har åtskilliga upplysningar att meddela. Af P:s
reseskildringar finnas nu endast fragmentariska utdrag
hos andra författare. Hans uppgifter voro redan under
den klassiska forntiden föremål för mycken misstro,
hvilken dock icke synes hafva delats af de framstående
geograferna Hipparchos och Eratosthenes. P. stod
i vetande tydligen långt framför sina samtida, och
mycket af hvad han hade att meddela måste af denna
orsak förefalla dem sagolikt och otroligt. Å andra
sidan är det dock alls icke omöjligt, att en viss
benägenhet för det underbara verkligen haft inflytande
på hans uppfattning och framställning. P. är den
förste grek, som utfört en mätning af solhöjden; han
har äfven bestämt himmelspolens läge i förhållande
till de i dess granskap befintliga stjernorna. P:s
fragment äro samlade och utgifna af svensken Arwedson
(1824) och tysken Schmekel (1848). A. M. A.
Pythia (Lat. Pythia), Apollons orakelförkunnande
prestinna i Delfi (se d. o.).
Pythiska spelen (Grek. ta Pythia), en af det forna
Greklands stora samfällda nationalhögtider, inrättades
enligt sagan af Apollon sjelf till åminnelse af hans
seger öfver draken Python. De firades hvart fjerde
år (3:dje året i hvarje olympiad) i Augusti månad på
den åt Apollon helgade krissaiska slätten vid Delfi,
hvilken på grund af ett orakelsvar aldrig fick odlas,
och bestodo till en början endast af musisk agon
(täflan i skaldekonst och musik), men från 586
f. Kr. äfven af gymnisk och hippisk agon (jfr Agon
och Olympiska spelen). Från detta år voro spelen
att räkna såsom en allmän grekisk nationalfest och
stodo under ledning af amfiktyonerna. Segerpriset
utgjordes af en lagerkrans.
Åt segervinnarna i de pythiska spelen (pythionikai)
är en samling af Pindaros’ segersånger egnad. Spelen
synas hafva egt bestånd till inemot slutet af 4:de
årh. e. Kr. A. M. A.
Python. 1. Grek. mytol. Se Apollo. – 2. Zool. Se
Pythonslägtet.
Python, två macedonska fältherrar. Se Pithon.
Pythonomorpha (af Grek. python, ett ormslägte,
och morfe, form), paleont., fossil ödleordning med
långsträckt, ormlik kropp, många procoela kotor, lång,
hög, sammantryckt svans, små, fenlika extremiteter,
de bakre minst. Sklerotikalring i ögonen och många
enkla tänder. Pythonomorpha, som lefde i hafvet,
tillhöra kritsystemet, företrädesvis dettas yngre
aflagringar i Nord-Amerika. De vigtigaste slägtena
äro Mosasaurus (se d. o.) och Leiodon, af hvilka
åtskilliga arter funnits i Sveriges kritsystem.
B. L-n.
Pythonormarna, Pythonidae, zool., bilda en familj inom
ormarnas ordning (Ophidia) bland kräldjuren. Kroppen
är belagd med glatta fjäll. Stjerten är af medellängd
och rund samt gör tjenst som griporgan. Bredvid
analöppningen finnas rudiment af bakfötter. De undre
stjertplåtarna bilda två rader. Tänder finnas på
öfverkäks-, mellankäks- och underkäksbenen äfvensom
på gom- och vingbenen. Dessa djur äro hemma i Gamla
verldens varmare land, och bland dem är
pythonslägtet (se d. o.) det mest bekanta. C. R. S.
Pythonslägtet, Python, zool., föres till
pythoriormarnas familj (Pythonidae), ormarnas ordning
(Ophidia) och kräldjurens klass. Hufvudet är långt,
fyrsidigt pyramidformigt, med främre delen täckt af
plåtar och den bakre af fjäll; näsborrarna ligga
mellan två olikstora plåtar. Enligt iakttagelser,
anställda i zoologiska trädgårdar, ringla honorna
af flere arter inom detta slägte sig omkring sina
i en hög lagda ägg, bilda på sådant sätt kring
dem en ihålig kägla, hvars högsta spets utgöres
af hufvudet, och förblifva i denna ställning,
tills äggen efter flere veckor utkläckas. Härunder
utvecklar det rufvande djuret en ansenligt högre
värmegrad än det omgifvande rummets. Ungarna
växa fort och börja taga föda efter den första
tandömsningen. Vid ungefär fyra års ålder kunna
de hafva uppnått en längd af 3 och under de nästa
tio åren af 7 m. Tigerormen, P. molurus, blir
5–8 m. Nosplåten har två och de båda främsta öfre
läpp-plåtarna hvar sin grop. Hufvudet är blekgult
till ljusbrunt, med köttfärgad panna och nos samt
en brun, Y-formig, med öppningen framåtvänd fläck på
sin bakre del. Ryggen är ljusbrun, med en rad stora,
i allmänhet fyrkantiga, bruna fläckar. På kroppens
sidor står en rad af likadana, mindre fläckar. Arten
är hemma på Vestra Indiska halfön, Java och Sumatra. –
Nätormen, P. reticulatus, blir 6–9 m. lång samt
har två gropar i näsplåten och en i hvardera af de
fyra främsta öfre läpp-plåtarna. Hufvudet bär tre
svarta längdstreck och ryggen en nätlik teckning
af svarta fläckar på blekbrun botten. – Klippormen,
P. natalensis, är gulbrun på kroppens främre tredjedel,
för öfrigt mörkare olivbrun ofvan och på sidorna samt
rödhvitaktig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
