- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 13. Pontin - Ruete /
491-492

(1889) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Påfve l. den helige fadern benämnes Roms biskop på grund af sin ställning såsom den romersk-katolska kristenhetens öfverhufvud

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Hamburg-Bremens förening). Samma rörelse, som
försiggick på kyrkans höjder, förnyades i dess
dälder. Liksom biskoparna till påfvens förmån
motverkade metropoliterna, så sökte ock det lägre
presterskapet och munkarna sin tillflykt hos Rom gent
emot biskoparnas förtryck. Uppfordrade af tanken
på eget bästa, utbredde de i sin verkningskrets
bland folket alltmera föreställningen om den
apostoliske öfverherdens höghet, helighet och
makt. Denna Roms makt, som så i verkligheten
gjorde sig gällande, behöfde dock äfven rättsligen
blifva sanktionerad. Detta skedde genom de i 9:de
årh. framträdande s. k. Pseudo-isidoriska dekretalen
(se d. o.), hvilka onekligen starkt påskyndat
påfvens oinskränkta supremati. Genom dessa gafs
just en fast och betryggad grund åt den apostoliska
stolens usurperade höghetsrätt öfver kyrkan. –
En ytterligare anledning till påfvens stigande
makt och myndighet var det förhållande att tron
på påfvens öfverhöghet såsom Kristi ståthållare på
jorden inplantades i de olika landen samtidigt med
kristendomens utbredande. För Rom verkande munkar
och missionärer (bl. a. särskildt Tysklands apostel,
Winfrid l. Bonifacius) voro dervid påfvedömets
synnerligen inflytelserika redskap. – Ett stort
inflytande på påfvedömets utveckling utöfvade äfven
Österlandets söndring från Vesterlandet. Derigenom
undandrogs visserligen å ena sidan en betydande del
af kristenheten Roms öfverherrskap, men å andra sidan
blef påfven satt i tillfälle att så mycket mer vända
sin verksamhet åt Vesterlandet och der förverkliga
sin teokratiska monarki. Mäktigt gynnande för den
romerska stolen voro ock dess under bildstriderna
(8:de–9:de årh.) tillkämpade oafhängighet af den
romerske kejsaren i Bysans och dess anslutning först
till det karolingiska kejsaredömet och sedan till
Tyskland. Den romerska kejsarekronans tilldelande
åt Karl den store (år 800) af påfven Leo III höjde
ej obetydligt S:t Peters stol och bragte dess
innehafvare i en ännu närmare förbindelse än förut
med den vesterländska kristenheten. Påfven trädde
derigenom ur det undersåtliga beroendet af Bysans
och kom i ett mera jämnlikt förhållande till den
nye vesterländske kejsaren, dels emedan denne var af
honom korad och krönt, dels till följd af ömsesidigt
behof af samverkan och hjelp. Han blef derjämte genom
de honom från 756 öfverlåtna landbesittningarna (se
Kyrkostaten) den störste länsherren i Italien. Ännu
mycket vigtigare än denna politiska makt var dock
det större hierarkiska inflytande han erhöll i hela
Vesterlandet genom sin nära förbindelse med den nye
mäktige kejsaren. Denne tog nämligen den helige
fadern till hjelp vid ordnandet af kyrkoväsendet
i sitt väldiga rike. Derigenom kommo dessa kyrkor
att redan från början i honom se och erkänna sin
öfverherde. Under Karl den stores tid tillerkändes
dock ingalunda åt den romerska stolen oafhängighet af
den verldsliga makten, långt mindre något öfvervälde
öfver densamma. Påfvarnas val var underkastadt
kejsarens bekräftelse, och påfven måste äfven aflägga
vasalled till kejsaren. Men i samma mån som Karl den stores verldsherradöme
sönderföll, vande man sig att anse kejsarevärdigheten
beroende af Roms sanktion. Kröningen, hvilken Karl
den store och hans son Ludvig den fromme kunde af
påfven fordra såsom en vasallpligt, blef snarare en
företrädesrätt. Det som från början var endast en
sanktion af erkänd, bestående rätt fick efter hand
karakteren af feodal öfverlemning, med hvilken rätten
till maktutöfning först tog sin begynnelse. Derigenom
blef den apostoliska stolen förvandlad från en
kronans vasall till dess öfvermäktige rival (jfr
t. ex. investiturstriderna) eller en berättigad makt,
som med kejsaren slöt fördrag och uppställde vilkor
för hans erkännande. Så realiserades slutligen
den teokratiska universalmonarki, hvilken under
århundradens lopp mognat, och hvars grundsatser
Gregorius VII (1073–85) klart uttalat i de trenne
grundfordringarna: kyrkans renhet och enhet, kyrkans
oafhängighet af allt verldsligt inflytande samt
all verldslig makts underordnande under kyrkan. –
Påfvedömet var stadt i stigande intill början af 13:de
årh., en maktutveckling, som betydligt främjades genom
de af påfvarna sedan 1095 ledda korstågen (»påfvarnas
krig»). Med Innocentius III (1198–1216) uppnådde
påfvedömet spetsen af sin makt. På denna höjd tronade
det omkr. ett årh. Men med gryningen af det 14:de
årh. började återgången. Förhållandenas omhvälfning
skönjes redan i den för öfrigt kraftfulle Bonifacius
VIII
:s (1294–1303) strid med konung Filip den sköne
i Frankrike. Påfvedömet försvagades sedan alltmer,
såväl i och för sig som i folkens allmänna mening,
hvilken dittills uppburit detsamma. Dess beroende af
den verldsliga makten visade sig snart och tydligt
under det avignonska påfvedömet (påfvarnas nödtvungna
flyttning från Rom till Avignon i södra Frankrike,
1309–77), hvilket ej utan skäl blifvit kalladt
dess »babyloniska fångenskap». Saken förbättrades
ej häller, när derefter två, en tid tre påfvar,
den s. k. stora schismen (1378–1417), samtidigt
kämpade om besittningen af S:t Peters stol och
slungade bannstrålar mot hvarandra. Hos nationerna
blef derigenom den forna fromma tillförsigten
till Kristi vikarie på jorden djupt kränkt. En
»reform till hufvud och lemmar» blef alltmer erkänd
såsom nödvändig samt från skilda håll påyrkad och
påbörjad. Kyrkoreformationen i 16:de årh. bröt
slutligen Roms makt såsom patriarkat öfver hela
Vesterlandet och nedsatte den gamla vesterländska
universalkyrkan till en partikularkyrka bredvid andra
nybildade, ur den gamla utbrutna kyrkosamfund. Äfven
påfvens verldsliga makt, minskad under slutet af
1700-talet, har i vårt århundrade (1870) nästan
alldeles försvunnit genom Kyrkostatens införlifvande
med konungariket Italien. Men ett par månader, innan
detta skedde, hade den hel. fadern genom dogmen
om påfvens ofelbarhet vunnit formligt erkännande
åt den obestridda auktoritet, som åtskilliga af
hans företrädare faktiskt, under papalsystemets
glansperiod utöfvat. Se vidare art. Kyrkoförfattning,
Ofelbarhet, Papa, Påfveval och Rom.-katolska kyrkan.
J. H. B.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:31:41 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfam/0252.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free