Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 13. Pontin - Ruete / 495-496 (1889) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Påfvemössan (tiaren). Se Krona sp. 103 - Påfveval - Pål, sammandragen form för Paulus - Pålsmässan. Se Hedemora och Paulus - Pålbyggnader, fornk., byggnader uppförda på pålar, antingen i vatten eller på land - Pålbyggnader. I. Pålbyggnader i vatten

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Påfvemössan (tiaren). Se Krona sp. 103.

Påfveval. Under de tre första århundradena
valdes biskopen i Rom, liksom andra biskopar,
af presterna och folket. Sedan kejsarna antagit
kristendomen, tillvällade de sig inflytande
öfver påfvevalen. Sedermera utöfvade östgoternas
konungar och derefter kejsarna i Konstantinopel,
vanligen genom exarken i Ravenna, rättigheten att
fastställa påfvevalet. Under förra hälften af
900-talet (pornokratiens skede) låg påfvevalet
i händerna på Roms adel, tills kejsar Otto I
förvärfvade åt tyska konungarna den faktiska makten
att utse kandidat. Påfven Nikolaus II öfverflyttade
(1059) på kardinalkollegiet den afgörande makten
vid påfveval, och detsamma uppdrogs uteslutande
åt kardinalerna genom beslut af 3:dje allmänna
Lateran-konciliet (1179), hvarefter konciliet i
Lyon (1274) inrättade den ännu bestående konklaven
(se vidare d. o.). – Valbar till påfve är hvarje
vuxen katolik af mankön, men sedan 1389 hafva
endast kardinaler valts och fr. o. m. Klemens VII
(1523) inga andra än italienare. Såsom regel gäller,
att den, som skall väljas, ej tillhör någon mäktig
familj eller något regerande hus och att han bör
hafva fyllt 55 år. Den nyvalde påfven förkunnar
genast hvilket namn han vill bära, hyllas derefter
af kardinalkollegiet (se Adoration) och bäres på en
stol under baldakin till Peterskyrkan, hvarest han
utdelar välsignelsen. De närmaste dagarna derefter
eger hans kröning (intronisation) rum.

Pål, sammandragen form för Paulus. – Pålsmässan. Se
Hedemora och Paulus.

Pålbyggnader, fornk., byggnader uppförda på pålar,
antingen i vatten eller på land. –

I. Pålbyggnader i vatten. Seden att bygga bostäder
på pålar ute i en sjö, hvilken sed ännu mångenstädes
fortlefver, påträffas hos flere af forntidens folk,
såväl inom som utom Europa. Dessa egendomliga
byggnader uppföras vanligen på följande sätt (se
fig.). En mängd pålar



nedslås nära hvarandra i sjöbottnen på något af-stånd
från stranden och afsågas på samma höjd, ett par fot
öfver vattenytan. På pålarna läggas vågrätt ett eller
flere lager af stockar, och sedan dessa betäckts med
lera och sand, uppföras hyddorna på den sålunda genom
konst bildade marken. Sådana pålbyggnader begagnades
allmänt i många europeiska land under både stenåldern
och bronsåldern; efter jernets införande kommo de
småningom ur bruk. Pålbyggnaderna hafva i Schweiz,
der man funnit flere och bättre bevarade lemningar
af sådana än annanstädes i Europa, varit föremål för
noggranna undersökningar allt sedan vintern 1853–54,
då uppmärksamheten med anledning af då rådande låga
vattenstånd riktades på dem. Af sjelfva pålbyggnaderna
finnes nu ofta intet annat qvar
än den i sjöbottnen neddrifna nedre delen af
pålarna. Det öfriga har blifvit förstördt antingen
af eld eller genom tidens inverkan. Äfven af den
del, som ursprungligen låg öfver vattnet, hafva
dock någon gång lemningar bevaratsr hvilka vid
pålbyggnadernas förstöring sjunkit ned i vattnet och
der blifvit betäckta af uppväxande torf. Några af de
nu i fråga varande sjöarna hafva nämligen under tidens
lopp förvandlats till torfmossar, och genom torfvens
skyddande förmåga har mycket, som annars skulle hafva
förstörts, blifvit bevaradt ända till vår tid. Mycket
har ock, åtminstone delvis, bevarats derigenom att
det vid pålbyggnadernas brand kolats, hvarefter det
i koladt tillstånd kunnat trotsa tiden. Till följd
häraf har det genom undersökningar af alla dessa
lemningar blifvit möjligt att om lifvet i Europa under
den förhistoriska tiden samla en mängd värdefulla
upplysningar, som ej på annat sätt hade kunnat
erhållas. – Pålbyggnader från stenåldern. Hyddorna
voro ofta, om ej alltid, af fyrsidig form; några
pålar räckte högre upp än de andra och bildade
väggarnas stomme. Äfven storleken har någon gång
kunnat bestämmas. På ett ställe uppgräfde man i
torfven två hyddor, som hvardera hade en längd
af 7 m. och en bredd af något mera än 5 m. På ett
annat ställe fann man inom en yta af 30 m. längd och
9 m. bredd fyra hyddor, och så godt som hvarje hydda
hade haft sin härd, sin väfstol, sin handqvarn samt
sina förråd af säd, äpplen o. dyl. På samma ställe
hittades slipstenar och verktyg af sten. Väfstolens
plats angafs af de tyngder, som en gång hållit
ränningen spänd; stundom har man bredvid sådana
minnen efter väfstolen också upptagit lemningar af det
väfda. Vanligen hade i hvarje hydda, eller måhända i
en särskild afdelning deraf, fåren och getterna sin
plats. Otvetydiga spår visa, att också nötkreatur
och svin mångenstädes lefvat i pålbyggnaderna. Dessa
voro således ej blott bostäder för menniskor, utan
äfven husdjuren höllos der, åtminstone någon del
af året. De nyss omtalade förråden af säd bevisa,
att åkerbruket redan under stenåldern var af ganska
stor betydelse. Hufvudsakligen odlades hvete och
korn. Att säden verkligen odlats i närheten af
pålbyggnaderna och ej införts dit långväga ifrån,
framgår för öfrigt deraf att man äfven funnit flere af
de ogräsarter, såsom blåklint m. m., hvilka pläga växa
på åkrarna. Hyddornas antal i en och samma »pålby»,
såsom man skulle kunna kalla en sådan ute i sjön
anlagd by, måste mångenstädes hafva varit mycket
stort. Det finnes nämligen byar, hvilkas pålar
betäcka en yta af mera än en hektar. Förbindelsen
med land uppehölls antingen genom en brygga (om
afståndet ej var för stort) eller genom båtar, hvar
och en urhålkad ur en stor trädstam. – Att den del af
stenåldern, under hvilken man på detta sätt bott ute
på de schweiziska sjöarna, varit mycket lång, visar
mäktigheten af de lager, som flerestädes bildat sig
under den tid, som de pålbyar egt bestånd, hvilka höra
till nämnda period. På ett ställe ligga lemningarna
af tre pålbyar på hvarandra, och äfven den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>