Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Påskpenningar, penningegåfva till påsk, hafva särskildt vid det lokala presterskapet och kyrkobetjeningens aflönande i flere sekel haft sin betydelse - Påsktermin. Se Påsk 3 - Påskveckan kallas den med Palmsöndagen börjande veckan närmast före påsk - Påskön, en i östra delen af Stilla hafvet ensam liggande ö - Påskören. Se Påskpenningar - Påslagning, sjöv., en taljas fästande vid ett tåg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
presterskapet påskpenningar, på landet med vissa
bestämda ören (påskören) för hvarje konfirmerad
person. Dittills hade under sistnämnda namn utgått
ett slags offer. I städerna åter synes icke någon
taxa hafva förekommit, utan församlingsboarna
erlade påskpenningarna efter behag. I den mån
staden tillväxte och penningvärdet sjönk, fick
den s. k. påskboken, hvari gifvarnas namn och
penningebidrag antecknades, ökad betydelse, och
beloppet af deri antecknade påskpenningar kunde
stundom uppgå till högre belopp än prestens
öfriga årsinkomster. Vid de senast skedda
prestlöneregleringarna hafva påskpenningarna
afskaffats. Jfr Biktoffer. – Vid flottan betalade
officerare och underofficerare i påskören 1/2 proc. af
sin lön, timmermän, handtverkare och månadslönade en
dagspenning, matroser och årstjenande båtsmän en dags
gage jämte naturaportionens värde. Flottans påskören
upphörde vid regleringen af flottans presterskaps
löner, i Karlskrona 1868 och i Stockholm 1885.
Kbg. L. H.
Påsktermin. Se Påsk 3.
Påskveckan kallas den med Palmsöndagen börjande
veckan närmast före påsk. Den bär karakter af sorg,
emedan minnet af Kristi lidande ännu sväfvar öfver
densamma. Den benämnes äfven heliga veckan eller
dymmelveckan (se Dymmeldagar). Den i Sveriges gamla
lagar omnämnda påskveckan (»paska vika») synes
deremot hafva afsett veckan närmast efter påsk.
J. H. B.
Påskön (T. Osterinsel, Holl. Paasch-eyland,
Eng. Easter Island, Fr. Ile de Pâques, enligt Palmers
af infödigarna bestridda uppgift kallad Rapanuy),
en i östra delen af Stilla hafvet ensam liggande ö
under 27° 9’ s. br. och 109° 25’ v. lgd, omkr. 3,700
km. från Syd-Amerikas vestkust och 1,850 km. från
närmast bebodda ögrupp i s. v. Det är ovisst huruvida
ön sågs af Davis 1686, men säkert är, att holländaren
Roggeveen fann den d. 6 April 1722 på påskdagen,
hvarför han kallade den Paasch eyland. Arealen utgör
117,7 qvkm. Ön har formen af en rätvinklig, likbent
triangel och är af vulkaniskt ursprung, såsom dess
400–500 m. höga slocknade vulkaner och lavan utmed
dess branta kust, som saknar hamnar, utvisa. Den
har bördig jord, och klimatet är fuktigt nog att
ersätta bristen på rinnande vatten. Vegetationen
utgöres endast af några buskar (Broussonetia,
Edwardsia, Hibiscus, Dracaena m. fl.), som jämte
odlade bananer, batater, yams, sockerrör, pisanger
och taro gifva landskapet dess fysionomi. Innevånarna
äro polynesier, enligt traditionen komna från Oparo
i Tubuai-arkipelagen. Deras antal i äldre tider
uppskattas mycket olika af dem, som besökt ön,
men torde hafva uppgått till 2,000. År 1863 dels
nedsköto, dels bortförde peruanerna till Chincas-öarna
omkr. 900 infödingar (bland dem öns konung och hans
familj). Derjämte hafva smittkoppor, febrar, inbördes
strider och utvandring nedbragt folkmängdssiffran
till omkr. 150 pers. (1882). Kristendomen har sedan
1863 predikats af franska missionärer. Ön har ådragit
sig etnologers synnerliga uppmärksamhet,
så mycket mer som den numera är den enda i Polynesien,
som kan lemna något betydande material för ett
etnografiskt museum. Bostäderna hade förr utseende
af ofantliga, ända till 100 m. långa, men högst 3
m. breda och höga, upp- och nedvända kanoter, hvilka på
underlag af huggen lava voro uppförda af stolpar och
stänger, som täcktes med säfmattor. I dessa boningar,
hvilka nu alla försvunnit, bodde en mängd menniskor
tillsammans, må hända en hel familj, med alla dess
ättlingar och slafvar. I äldre tider begagnades
äfven ett slags stenhus, till planen elliptiska,
af hvilka några finnas qvar. Små bräckliga kanoter
gjordes förr af hopsydda trälappar, men numera är
simmandet öboarnas enda fortkomstmedel i vattnet,
och t. o. m. fisket sköta de simmande. Ett
bevis på högre intellektuel utveckling hos P:s
befolkning än hos öfriga polynesier är förekomsten af
bildskrift, ett formligt system af tecken, utförda
på tunna rektangulära träskifvor, af hvilka några
tillvaratagits. Men hvad som framförallt väckt de
besökandes häpnad är de kolossala stenstoder, som
stått i rader på terrasser (grafkamrar) på slättlandet
(monoliter af 7–8 m. höjd, numera alla omkullfallna
samt mer eller mindra sönderslagna och förvittrade)
och ännu stå på vestra sidan af vulkanen Rana Roraka
på sydkusten och äfven inuti kratern; de senare äro
af betydligt större dimensioner än de förra. Dessa
stenbilder betraktas med stor vördnad af befolkningen,
som betecknar hvarje stod med ett särskildt namn. Jfr
»Ymer», 1882.
Påskören. Se Påskpenningar.
Påslagning, sjöv., en taljas fästande vid ett
tåg, en ketting eller en annan taljas löpare
(det sistnämnda kallas att »slå talja på talja»),
såsom vid förtöjningsarbeten, tyngders förflyttning,
ansättning m. fl. tillfällen. Af fig. synas
olika slags påslagningar, af hvilka b, och d
kallas »nackslag» (fordom »krängstek»), emedan
trossen går rund blockhakens nacke. Gäller
arbetet en ketting eller ett groft tåg, kan
blockhaken ej »slås på» direkt, utan man måste
dervid betjena sig af en stropp (e). Jfr Ansätta.
R. N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
