Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Quinin ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
all dogmatisk tro, framskymta i den allegoriska
prosadikten Ahasvérus (1833) och sammanfattas i Le
génie des religions (1842). Icke mindre frisinnad
var han i sin politiska åskådning, som han öppet
uttalade i sådana ströskrifter som 1815 et 1840
(1840) och Avertissement au pays (s. å.). Detta
oaktadt blef han 1842 professor i syd-europeiska språk
och literaturer vid Collége de France i Paris. Men
i sin stridsifver för religiös och politisk frihet
missbrukade han till den grad sin ställning, att han
för en tid blef skild (1843) och slutligen afsatt
från sitt ämbete (1846). Ett åter ljud från dessa
strider äro Des jésuites (1843), L’ultramontanisme
ou l’église romarne et la société moderne (1844),
Le christianisme et la révolution française
(1845), La France et la Sainte alliance en Portugal
(1847) m. fl. Då statshvälfningen 1848 utbröt, tog
han till vapen. Som ombud för departementet Ain i
nationalförsamlingen tillhörde han yttersta venstern
samt uppträdde i ord och skrift mot hvarje åtgärd, som
kunde hafva en reaktionär prägel. För det ändamålet
skref han bl. a. La croisade autrichienne, française,
napolitaine, espagnole contre la république romaine
(1849; 5 uppl. s. å.), L’état de siège (1851), Révision
(s. å.) m. fl. Landsförvisad 1852, bosatte Q. sig
i Bruxelles och derefter i Veyteaux (Schweiz). Vid
den tiden utgaf han flere af sina värdefullaste
verk, t. ex. Fondation de la république des
Provinces-unies. Marnix de Sainte-Aldegonde (1854),
La révolution religieuse au XIX:e siècle (1860),
Histoire de la campagne de 1815 (1862), La révolution
(1865), Création (1870), alla skrifna i samma
frihetsanda som de föregående, och derjämte en mängd
politiska tillfällighetsskrifter, såsom L’expédition
du Mexique (1862), Pologne et Rome (1863), France et
Italie (1866), France et Allemagne (1867), Réveil d’un
grand peuple (1869). Efter kejsaredömets fall 1870
återvände Q. till Paris och valdes (1871) till ombud
för depart. Seine i nationalförsamlingen i Bordeaux
och Versailles. Han motsatte sig fredspreliminärerna
med Tyskland och äfven den ringaste afträdelse af
fransk jord till segraren. Bland hans senare verk
må nämnas L’esprit nouveau (1875) samt Le livre
de l’exilé (s. å.) hvilken utgör en fortsättning af
den förut af honom utgifna autobiografien Histoire
de mes idées (1858). En del af hans brefvexling bär
titeln Lettres d’exil (1884). Hans samlade arbeten,
»Oeuvres complètes», med inledningen »Edgar Quinet,
sa vie et son oeuvre par Charles Louis Chassin»,
omfatta 28 band (1857–79). År 1883 aftäcktes hans
staty i hans födelsestad. – Q:s maka, en dotter af den
moldavske skalden Assaki, har utgifvit några arbeten,
som i viss mån äfven belysa hennes mans lif: Mémoire
d’exil (1868 och 1870) och Paris, Journal du siège
(1873) samt Edgar Quinet avant l’ exil (1887) m. fl.
J. M-r.
Quinin. Se Kinin.
Quinisertum (Lat., näml. concilium), det som
komplement till 5:te och 6:te ekumeniska mötena
betraktade 2:dra trullanska konciliet, som
år 692 hölls i Konstantinopel. Hade man vid 5:te
och 6:te ekumeniska mötena uteslutande egnat sig åt
dogmatiska stridsfrågor, sysselsatte man sig här i
stället uteslutande med kyrkans författning, kult och
disciplin. Men genom de beslut, som dervid fattades,
lades grunden till den fullständiga brytning, som i
det 11:te årh. inträdde mellan den romerska och den
grekiska kyrkan. Grekerna, hvilka voro afundsjuka
öfver Roms framgång vid det 6:te ekumeniska mötet,
lyckades här få 6 kanoniska bestämmelser antagna,
hvilka stodo i afgjord strid mot romersk praxis. Så
uteslötos ur antalet af kyrkorättens giltiga källor
nästan alla latinska konciliers beslut och påfliga
dekret, samtliga 85 apostoliska canones erkändes,
ehuru Rom förklarat endast 50 såsom gällande, den
romerska seden att tvinga presbyterer och diakoner
till celibat förkastades, lördagsfastan fördömdes,
patriarkerna i Rom och Konstantinopel förklarades
likställda i öfverensstämmelse med det kalcedonska
mötets beslut m. m. De påflige legaterna undertecknade
konciliets beslut, men påfven Sergius I vägrade
att erkänna konciliet och förbjöd mötesbeslutens
offentliggörande i de vesterländska kyrkorna.
H. W. T.
Quinkhard. 1. Jan Mauritz Q., holländsk målare,
f. 1688 på tyskt område, d. 1772 i Amsterdam, var
lärjunge af sin fader, sedan af Arnold Boonen ur
Schalkens skola och Nicolaes Verkolje samt var verksam
i Amsterdam och vissa tider äfven i Utrecht. Han
målade porträtt och s. k. »regentstycken». I
Amsterdams Rijksmuseum finnas af de förra 5 stycken
och af de senare 3 stora dukar, framställande
föreståndarna för kirurgernas gille i Amsterdam vid
olika tider: 1732, 1737 och 1744. Han är den siste,
som skildrat dessa inom holländska skolan omtyckta
samlingar af anatomer, läkare och kirurger. –
2. Julius Q., målare, den förres son och lärjunge,
f. 1736 i Amsterdam, d. derst. 1776, representeras
i Rijksmuseum af tvänne för sin tid icke dåliga
bilder, Musikälskare (1755) och Konstkännare
(1757), konstnären sjelf och hans vän, den bekante
konstsamlaren J. C. Ploos van Amstel, betraktande
handteckningar. C. R. N.
Quinologi (kinologi). Se Kinabark.
Quinquagesima (Lat., näml. dies, dag),
den »femtionde» dagen före påsk, eller
fastlagssöndagen. Föregicks påsken redan i den gamla
kyrkan af en 40 dagars sorge-, bot- och fastetid,
den s. k. qvadragesimalfastan, så efterföljdes den
i stället af en 50 dagars glädjetid, som benämndes
qvinqvagesimaltiden (Grek. pentekoste). Under dessa
50 dagar mellan påsk och pingst kommunicerade man
dagligen, men fastade aldrig och förrättade bönen icke
knäböjande, utan stående. Se vidare Kyrkoår, sp. 365.
H. W. T.
Quinquatrus, namnet på en i det forna Rom till
Minervas ära firad fest. Ursprungligen synes denna
hafva egt rum på 5:te dagen (quinquatrus) efter
Idus i den månad, som ansågs särskildt helgad åt
Minerva, nämligen Mars. Senare varade festen i 5 dagar
fr. o. m. den 19 Mars. Den första dagen uppgifves
hafva varit egnad åt Minerva såsom beskyddarinna af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
