- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 13. Pontin - Ruete /
585-586

(1889) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Qvartsextackord ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

högsta grad besvärligt ogräs, som förekommer
allmänt i åkrar, trädgårdsland, vid sjöstränder
och för öfrigt på de flesta lokaler, der jordmånen
ej är alltför hård, torr och mager. Strået är
styft, vanligen upprätt, af omkr. 1 m. i längd,
med platta, tämligen breda och fasta blad samt
något utspärrade småax. I rotstocken, som förr var
officinell under namnet gramen eller radix graminis,
finnas sockerarter, som föranledde, att man af
densamma beredde ett sötsmakande, mera tunnflytande
extrakt, mellago graminis, hvilket hade användning
i bröstsafter. Rotstocken har begagnats såsom ett
»blodrenande» medel i form af dekokt mot hvarjehanda
sjukdomar, i hvilka det var af vigt att framkalla
ökad urinafgång. O. T. S.

Qvicksand. Se Flottmo.

Qvicksilfver (T. quecksilber, Fr. vif-argent;
Lat. hydrargyrum, mercurius, argentum vivum),
kem., miner., ett sedan äldsta tider bekant
metalliskt grundämne, som i naturen träffas dels
gediget, dels i förening med svafvel (cinober),
mera sällan legeradt med guld och silfver eller
i förening med saltbildare. I vårt land har
man i Sala grufva anträffat mycket små mängder
qvicksilfver. De förnämsta produktionsorterna äro
Spanien (Almaden), Krain (Idria), Kalifornien, Peru,
Kina och Japan. Den vigtigaste malmen är cinober,
hvarur qvicksilfret erhålles genom destillering
med kalk och jernskrot eller genom rostning, hvarvid
roströken inledes i ett system af murade kamrar, i
hvilka qvicksilfverångorna förtätas. – Qvicksilfret
är i rent tillstånd en glänsande hvit, vid vanlig
temperatur flytande metall, som vid -39,4° C. stelnar
och vid 357,25° C. kokar. Dess egentliga vigt är
13,6. Rent qvicksilfver förändras icke i luften vid
vanlig temperatur, men nära kokpunkten upptager det
syre och öfvergår till qvicksilfveroxid. Vatten samt
utspädd klorvätesyra och svafvelsyra angripa icke
metallen, men deremot löses den, under utveckling
af svafvelsyrlighet, af varm och koncentrerad
svafvelsyra. Af salpetersyra löses qvicksilfret
redan i köld och gifver alltefter omständigheterna
merkuro- eller merkuri-nitrat. Med klor, brom,
jod och svafvel förenas metallen direkt. Med många
metaller, såsom guld, silfver, bly och tenn, legeras
qvicksilfret lätt. – Qvicksilfrets atomvigt,
som tecknas Hg (af latinska namnet hydrargyrum,
af Grek. hydor, vatten, och argyros) silfver), är
200. Qvicksilfret gifver tvänne serier föreningar,
nämligen merkuro- och merkuri-föreningar. Den förra
serien innehåller enatomigt qvicksilfver, eller
enligt en del kemister en tvåatomig dubbelatom
qvicksilfver (–Hg–Hg–). Den senare serien
innehåller en tvåatomig, enkel atom qvicksilfver. –
Det metalliska qvicksilfret användes till extraktion
af silfver och guld, till fysiska apparater (såsom
barometrar och termometrar). Qvicksilfret och dess
föreningar äro mer eller mindre farliga gifter,
och flere qvicksilfverpreparat användas i medicin
(se Qvicksilfvermedel).

Bland merkuro-föreningarna äro följande af större
vigt. Qvicksilfveroocidul, Hg2O, ett svart pulver,
som i solljus sönderdelas i
qvicksilfver och qvicksilfveroxid. Qvicksilfverklorur,
Hg Cl, enligt flere kemister Hg2 Cl2, eller
kalomel (se d. o.). Qvicksilfvetjodur, Hg J
eller Hg2 J2, som beredes genom sammanrifning af
beräknade mängder qvicksilfver och jod, är ett gult
pulver, som användes i medicin. – Till
merkuri-föreningarna höra följande. Qvicksilfveroxid, Hg O,
förekommer i tvänne former: en gul och en röd. Den
gula erhålles, om man med kaustika alkalier fäller
lösningar af merkurisalter. Den är en vackert gul
fällning. Den röda oxiden bildas vid upphettning af
qvicksilfver i luft eller genom lindrig glödgning
af qvicksilfvernitrat. Den är ett mönjerödt pulver,
som vid stark glödgning sönderdelas i qvicksilfver
och syrgas. Så väl gul som röd qvicksilfveroxid
löses tämligen lätt i syror och gifver dervid
merkurisalter. Qvicksilfverklorid, Hg Cl2, benämnes
vanligen sublimat (se d. o.). Qvicksilfverjodid,
Hg J2, kan erhållas genom sammanrifning af jod
och qvicksilfver med litet alkohol, eller ock
om man fäller en lösning af ett merkurisalt med
jodkalium. Qvicksilfverjodid är ett skarlakansrödt,
kristalliniskt, i vatten föga lösligt pulver,
som vid upphettning sublimerar i citrongula,
rombiska taflor, hvilka dock vid beröring blifva
genom molekylarförändring röda. Qvicksilfverjodid
användes i medicin. Qvicksilfvercyanid, Hg C2 N2, är
ett i vatten lösligt salt, som kristalliserar i stora
färglösa prismer. Vid upphettning sönderdelas den i
cyangas och qvicksilfver. Qvicksilfvercyaniden afviker
i reaktionsförhållanden från öfriga merkurisalter samt
utmärkes af stor benägenhet att med andra salter gifva
kristalliserade dubbelsalter. Qvicksilfverrodanid,
Hg C2 N2 S2, är en hvit kristallinisk fällning,
som vid upphettning sönderdelas och ger en i hög
grad voluminös återstod af s. k. mellon, C6 N9
H3, hvarför den användes till s. k. faraoormar
och andra leksaker. Qvicksilfvernitrat, Hg(NO3)2
+ -8H2O, bildas, när man löser qvicksilfver i
öfverskott af salpetersyra, och kristalliserar
endast med svårighet. Saltet färgar huden
purpurröd och sönderdelas af vatten i fri
salpetersyra och gula eller röda anhydrobasiska
salter. Qvicksilfversulfat, Hg SO4, erhålles under
utveckling af svafvelsyrlighet, när man kokar
qvicksilfver med koncentrerad svafvelsyra. Det
är ett hvitt salt, som sönderdelas af vatten och
gifver fri svafvelsyra samt gult anhydrobasiskt
sulfat, Hg(OHg)2SO4, kalladt turpethum
minerale. Qvicksilfversulfuret,
Hg S, cinober (se d. o.).
P. T. C.

Qvicksilfvercyanid. Se Qvicksilfver.

Qvicksilfverförgiftning (mercurialismus,
hydrargyrismos, hydrargyrotis
), med., är antingen
lokal genom anfrätning af hud eller slemhinna,
vanligen digestionskanalens, eller konstitutionel
genom giftets cirkulation i blodet. Den förra
åstadkommes mest genom qvicksilfversublimat, intaget
af misstag eller ofta med afsigt, för att förkorta
lifvet. Sublimatets starkt etsande verkan beror på
dess benägenhet att förena sig med ägghviteämnen
till albuminat. Såsom minsta dödande dos uppgifves
vanligen omkr. 20 cg. Men i Orienten finnas

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 14:17:00 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfam/0299.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free