Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - R är den adertonde bokstafven i det vanliga europeiskt-latinska alfabetet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
R är den adertonde bokstafven i det vanliga
europeiskt-latinska alfabetet. Dess äldsta kända,
semitisk-moabitiska, form är [tecken] (äfven en rundad form
finnes). Samma form, vänd åt höger, återfinnes på
grekisk botten, der vexlande med P och R (jämte D och
några andra mindre vanliga former); allmännast är P,
i händskrifterna enväldigt. Redan hos alexandrinerna
går hufvudstrecket under linien. Tillkommer, för
bekvämlighets skull, rundning, så är minuskeln,
som i tryck nu återgifves med [rho], färdig, långt före
den egentliga minuskelskriftens uppkomst. Den ingår
som normalform i det slaviska (cyrilliska) och det
koptiska alfabetet; den moderna slaviska skriften har
P p. Ulfilas åter upptog i sin gotiska skrift den med
svans försedda formen. R. I de grekiska kolonierna
uti Italien begagnades både P och R. Endast etruskerna
antogo den svanslösa formen; nordetruskiska, umbriska
och oskiska inskrifter hafva D (vändt åt höger eller
venster). Fornlatinska inskrifter hafva R (eller
[tecken]), handskrifterna i kapitäler uteslutande R. I
uncialskrift med R-liknande former sjunker bokstafven
ofta under raden, hvarvid stundom svansen bortfaller,
så att bokstafven liknar ett p. I kursiv finner man
tidigt r (500-talet); annars i kursiv äfven en form,
som tillfälligtvis kommer Grek. [lambda] tämligen nära;
halfuncialt r liknar närmast vårt r. Den vanliga
minuskelformen r går ofta under linien. Senare
hälften af uncialt R visar sig i minuskel som en
sorts förkortningstecken efter o och uppträder
fr. o. m. 14:de årh. såsom sjelfständig bokstaf
i något vexlande former samt har gifvit upphof
åt vårt skrifalfabets alternativform [tecken] l. r. Den
äldre (germanska) runraden har i femte rummet [runa]
eller R motsvarande Lat. R. I det yngre, specielt
nordiska runalfabetet har runan [runa] femte platsen i
första flocken. Men jämte detta tecken hafva båda
alfabeten för r-ljud äfven ett annat tecken [runa] ([runa]) –
Tecknen R r utmärka i alla språk med latinsk skrift
ett r-ljud. I latinsk skrift återgafs i grekiska
lånord begynnande r med rh och rr inuti ord med
rrh. t. ex. Rhodus, rhetor, Parrhasius. Detta
skrifsätt går igen äfven i nyare språk med dålig
ortografi. I Svenska kan emellertid rh i grekiska
lånord anses afskaffadt genom Sv. Akademiens
afhandl. om stafsättet 1801; men det håller sig ännu
i ett eller annat namn. t. ex.
Rhen. Polskt rz betecknar ett sch-ljud (motsv. Fr. j
eller ch); Tsjech. r är samma ljud med några
vibrationer i början. Isl. hr- och Wales. rh utmärka
tonlöst r-ljud (liksom Grek. [rho]). Med R återgifves
i transskription af urnordiskt språk runan [runa] [runa]
(se nedan). Bokstafvens namn är i Hebr. resch,
Arab. ra, Grek. rå, Slav. rtsy, modernt ärr. Runan
kallas reid. Bokstafvens talvärde är i semitiska
språk 200, i grekiska och slaviska 100.
Det gifves flere olika r-ljud. I. Vibrerade r-ljud
(verkliga r-ljud) bilda i språkljudens morfologiska
indelning den grupp, som benämnes tremulanter
(dallerljud). Dessa r-ljud åstadkommas på det sätt,
att talströmmen periodiskt afbrytes genom ett hinder,
närmare bestämdt en tungformig, med ena änden fast
kropp, hvars fria del af luftströmmen drifves undan,
men i nästa ögonblick till följd af sin spänstighet
återtager sin ställning i luftströmmens väg, så
åter drifves undan o. s. v., d. v. s. vibrerar. Den
vibrerande kroppen kan vara a) läpparna: labialt r,
brukas (efter p) af barn och för att hejda hästar;
b) tungspetsen riktad uppåt mot tandlådorna:
lingvalt (supradentalt) r, vanligt uppsvenskt r
(icke åtföljdt af t, d, s, l, n; tungspetsen kan vara
mer eller mindre riktad uppåt, hvarigenom kakuminala
och postdentala afarter uppstå); c) tungspenen (och
underkanten af gomseglet): uvulart eller postpalatalt
(velart) r, t. ex. skånskt r; d) röstbanden:
laryngalt r, som finnes i t. ex. danska. För att
röstbandens dallring skall gifva ett r-ljud och
ej ton, måste vibrationerna ske långsamt: man
kommer till detta r-ljud, om man vid uttalet af
neutral vokal successivt sänker tonen, tills den
upphör. Emedan r-ljudet liknar hundens (Lat. cania)
morrande, kallas r »littera canina». Inom området för
(vibreradt) tungspets-r träffas ej sällan personer,
som äro ur stånd att frambringa detta ljud; de ersätta
det då vanligen med ovibreradt r eller med vokal
eller v-artade ljud. Den, som ej från barndomen
är van vid uppsvenskt r-ljud. har i allmänhet
svårt att lära sig det. II. Ovibrerade (skonande)
r-ljud höra morfologiskt till frikativornas grupp
och kallas r blott af etymologiska eller historiska
skäl. Ovibreradt tungspets-r tillhör det sydengelska
uttalet och kommer tämligen nära ett supradentalt
tonande sch-ljud (Fr. j). Ovibreradt velart r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
