- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 13. Pontin - Ruete /
603-604

(1889) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - R är den adertonde bokstafven i det vanliga europeiskt-latinska alfabetet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

är merendels det »skorrande r», som förekommer i
södra Sverige (Götaland). Ovibreradt r kan uppstå
ur vibreradt genom reduktion: förminskning af
vibrationernas antal och vidd. På öfvergången från
vibreradt till ovibreradt tungspets-r står ett d-ljud
i dalmålet och i finska. I helsingskans korsp = korp,
borst = bort har r förlorat vibrationer (och ton)
och öfvergått till sch-ljud. Samtliga vibrerade och
ovibrerade r-ljud, med undantag af det laryngala,
kunna frambringas med eller utan ton. Man har
alltså tonande r-ljud (sådana äro de flesta) och
tonlösa r-ljud, som bruka uppstå ur de förra genom
inverkan af angränsande ljud eller paus. Så hafva
i Sverige somliga norrländska mål tonlöst vibrerade
tungspets-r före k, p, t. Franska har tonlöst r i
t. ex. quatre. Bildadt svenskt talspråk (riksspråk)
har i norra och mellersta Sverige uteslutande
vibreradt tonande tungspets-r; i götalandskapen
ovibreradt tonande tungryggs-r (velart r) i början
af ord och efter kort vokal, före vokal eller paus
(t. ex. riva, herre, värr), i alla andra ställningar
vibreradt tungspets-r (eller derför vikarierande
»tjocka» t, d, s, n, l-ljud); längre söderut
endast tungryggs-r (vanligen ovibreradt). Norska
har uteslutande vibreradt tungspets-r, danska
tungryggs-r eller strup-r. I Tyskland är ovibreradt
tungryggs-r tämligen vanligt isynnerhet i städerna,
men vibreradt tungspets-r ännu öfvervägande och
mönstergillt. I sydengelskt uttal är r ovibreradt
tungspets-r, men efter vokal med eller utan följande
konsonant ersättes det af en obestämd vokal;
skotsk, irländsk och amerikansk engelska har åter
vanligen vibreradt tungspets-r i alla ställningar. I
franska är tungryggs-r mönstergillt (Parisuttal);
men många hålla dock ännu på tungspets-r. I spanska
och italienska liksom i slaviska språk gäller endast
vibreradt tungspets-r. Kinesiskan saknar alldeles
r-ljud; i lånord och namn ersattes det med l. Äfven
en del indianspråk saknar r. – Till sin funktion är
r vanligen konsonant, men kan också tjenstgöra som
sonant (bilda stafvelse). Sonantiskt r har i sanskrit
ett särskildt tecken. Bland moderna språk erkänna
tsjechiska och serbisk-kroatiska r äfven i skrift
som sonant, t. ex. Tsjech. hrb, kulle, prs, bröst. I
svenska kan r tjenstgöra som sonant i t. ex. porter,
order, Mörner
(med tonande r).

Det indo-europeiska r-ljudet kunde uppträda dels
såsom konsonant (medljud), t. ex. Sanskr. bharmi,
Grek. [phéro], Lat. fero, Sv. jag bär, dels såsom
sonant (sjelfljud). Såsom sådant användes det dock i
de europeiska språken i allmänhet icke längre, utan
har redan i urgammal (förhistorisk) tid ersatts af
en hjelpvokal – i de germanska språken u eller ett
derur i vissa ställningar utveckladt o – följd af
konsonantiskt r, t. ex. Sanskr. mrtis, mrtam död,
Lat. mors, Sv. och T. mord. För öfrigt har r-ljudet
både i de germanska språken i allmänhet och specielt
i svenskan varit utsatt för ovanligt få förändringar
af någon större betydelse, om vi undantaga den för
nysvenskan och nynorskan i deras förhållande till
fornspråket genomgripande process, hvarigenom vid
slutet af medeltiden r
inom större delen af språkområdet sammansmälte
med ett omedelbart följande d, l, n, s, t, till
respektive supradentalt (s. k. tjockt) d, l, n, s,
t,
t. ex. herde, särla, kärna, fors, hjerta. Bland
mindre vigtiga förändringar kunna nämnas förlängningen
af r före j, t. ex. snärja (uttaladt snärrja), och
att r ej sällan bytt plats med en följande vokal,
t. ex. kors (Fornsv. krussa, Lat. crux), Anders
af Andreas, Kerstin af Kristina. Annorlunda har
förhållandet varit med det nya r-ljud, som i de
nordiska språken mycket tidigt, nämligen redan i
deras s. k. urnordiska period och, närmare bestämdt,
sannolikt i början af den kristna tidräkningen,
uppstod af det indo-europeiska s-ljudet i de fall,
då detta på grund af accentförhållanden antagit ett
lenarer sångbart uttal (= z i franska och engelska),
t. ex. hare (T. hase), mer (jfr mes-t), nominativ- och
presens-ändelsen -r såsom i riker (Lat. regius),
sitter (Lat. sedis). Detta r-ljud var till att
börja med i sitt uttal (förmodligen ovibreradt och
muljeradt) vidt skildt från det gamla r, hvarför
det ock i runskrift betecknas med en helt annan typ
([runa], sedan [runa]) än detta ([runa]). Vid den fornsvenska
literaturens begynnelse på 1200-talet torde dock de
båda r-ljuden hafva till sitt uttal sammanfallit,
enär intet spår af ortografisk åtskilnad dem emellan
då kan upptäckas. Men innan detta skedde, hade redan
det af s uppkomna r hunnit förstummas i en mängd
ställningar, såsom före annan konsonant, t. ex. passiv
kallas (af aktiv kallar + s), rättegång (af den
Fornssv. genitiven raettar); vidare efter l, n, r, s,
t. ex. pres. stjäl, skin (så ännu i Karl XII:s bibel;
sedan i analogi med andra presensformer skiner),
far, blås (så ännu i Karl XII:s bibel; sedan blåser),
plur. gäss (af gås: jfr stäng-er af stång), ofta
äfven i ordslut efter vokal, t. ex. Börje af Birger,
by
af äldre byr, dialekternas plur. hästa för hästar
o. dyl. – Det indo-europeiska urspråket egde äfven
ett annat r- eller, om man så vill, l-ljud (i
språkvetenskapliga arbeten tecknadt än r2, än l2),
hvilket till bildning och uttal stod så att säga midt
emellan r och l, och som torde hafva varit helt och
hållet, eller åtminstone mycket nära, identiskt med
det från våra nordiska dialekter bekanta kakuminala
(s. k. tjocka) »l»-ljudet. Också har detta – hvilket
liksom det egentliga r-ljudet kunde uppträda både
som konsonant och sonant – utvecklats på helt olika
sätt i den asiatiska och i den europeiska grenen af
den indo-europeiska språkstammen, i de förra till
verkligt r, i de senare till l, något som utgör en
hufvudskilnad mellan dessa båda språkgrenar. Ex. äro:
Sanskr. rocate, Lat. lucet, Sv. lyser med
konsonantiskt r2; Sanskr. vrkas, Grek. [lýkos],
Lat. lupus, T. wolf, Sv. ulf med sonantiskt r2,
framför hvilket i germanska språk utvecklat sig
samma hjelpvokal u, o, som vid det ofvan behandlade
r. Detta l-ljud har numera i de flesta europeiska –
äfven de germanska – språken till uttalet sammanfallit
med det från det indo-europeiska urspråket ärfda
– jämförelsevis sällsynta – egentliga l-ljudet i
t. ex. Sanskr. lunami, Grek. [lýo], Lat. (so-)lvo,
Sv. jag löser. Dock har det i en mängd skandinaviska
bygdemål bibehållit sitt »tjocka» uttal i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:31:41 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfam/0308.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free