Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rabbinska språket och literaturen. Rabbinska l. ny-hebreiska språket kallas det skriftspråk, som, sedan hebreiskan utdött och ersatts med arameiskan, bibehölls och utvecklades i de judiska skolorna och i den omfattande literatur, som utgick från dem (jfr Hebreiska språket och literaturen, sp. 872)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bildningens uppkomst och blomstring under medeltiden
och förfall under de första årh. af nyare tiden
(1000–1750); 3) återuppblomstringen på den moderna
kulturens grund (1750–närv. tid).
Första perioden (omkr. 150 f. Kr.–omkr. 1000
e. Kr.). Under de närmaste tre årh. efter judarnas
återkomst från den babylonska fångenskapen rådde i
Palestina en betydande intellektuel verksamhet. De
skriftlärde (soferim), det stora rådet (sanhedrin)
och »den stora synagogans män» samlade och ordnade de
heliga skrifterna, ökade efter hand deras antal med
nya och tolkade dem med en än strängt bokstaflig,
än spetsfundig, än åter allegoriskt mystisk midrasch
(utläggning, exeges) samt modifierade och skärpte
de äldre lagbuden och tillade nya, afpassade efter
de ändrade förhållandena. Då de heliga skrifterna
från tiden före fångenskapen (se härom Hebreiska
språket och literaturen) förelågo i flere från
olika tider härrörande och derför från hvarandra
ganska afvikande samlingar, sammanjämkades de
genom denna slutredaktion till det textinnehåll
de sedan dess egt och ännu ega. Den midraschiska
användningen af bibeln delade sig redan då i de
två hufvudriktningar, hvilka sedan genomgå hela den
första literaturperiodens verksamhet: en uppbygglig,
sedelärande homiletisk. s. k. hagada (l. agada),
och en annan, som ur bibelns utsagor (»bibelspråk»),
af hvad innehåll de för öfrigt voro, utvecklade efter
traditionella tolkningsregler (middot) en mångfald
af nya lagbud för alla tänkbara praktiska fall,
s. k. halacha. Men af hela den literära verksamheten
under denna tid (460–150 f. Kr.) ega vi intet annat
i behåll än de yngre delarna af Gamla test., hvilka
efter hand upptogos i kanon och derför ock räknas
till den hebreiska literaturen. Denna brist på all
literatur utom den bibliska kan ock bero derpå att ett
visst traditionelt bud, som talmud ofta åberopar, eger
historisk grund. Enligt detta var det nämligen blott
de heliga böckerna, som fingo skriftligen upptecknas,
men deremot skulle de arameiska öfversättningarna
liksom ock hela det ofantliga midrasch-stoffet,
såväl hagada som halacha, fortplantas uteslutande
genom muntlig tradition. Men inom den blomstrande
judiska kolonien i Alexandria uppstod under denna
tid en betydande s. k. hellenistisk literatur (på
grekiska), då det traditionella budet gällde endast
böcker med hebreisk skrift. Hit höra den vigtigaste
af alla bibelöfversättningar, Septuaginta,
de äldre af Gamla test:s apokryfiska böcker,
Aristeas’ vigtiga bref om »Septuagintas» uppkomst,
Ezekielos’ drama »Judarnas utvandring ur Egypten»
m. fl. Inom den första periodens första skede, från
den tidigaste exegetiska literaturens uppkomst till
afslutningen af talmud (150 f. Kr. – 500 e. Kr.),
framträder det literära resultatet af både denna
tids och den föregåendes arbete i en mängd skrifter,
af hvilka flere ännu i dag äro för religionshistoria,
språkforskning och filosofi af största betydelse. Hit
höra den äldre midrasch-literaturen såväl i hagadisk
som halachisk riktning, Sifra, Sifre, Mechilta
(se Midrasch), Seder olam (»verldshistoria») o. a.,
de yngre apokryfiska böckerna, de parafraserande arameiska
öfversättningarna af bibeln, de s. k. »targumerna»
(se d. o.), de äldsta kristna skrifterna och
framförallt den orientalisk-judiska bildningens
jättemonument, talmud. Sedan judarna förlorat så godt
som all politisk betydelse, voro deras högskolor (bet
midrasch) deras egentliga verksamhetsfält och efter
hasmonéernas fall (37 f. Kr.) beteckna alla inhemska
namn inom den judiska historien från denna tid nästan
uteslutande lärare (rabbi) i dessa skolor. Främst
af desse stå den ädle Hillel (se denne) och
den stränge Schammaj i Jerusalem. Efter denna stads
förstöring (70 e. Kr.) uppstodo flere nya högskolor i
Jabne, Lydda, Uscha o. a., och deras verk fortsattes
af de s. k. »tannaiterna» (af tanna, lärare) i två
riktningar, en mera allmän och praktisk (bet Hillel,
»H:s skola») och en mera sträng och bokstafstrogen
(bet Schammaj). De förnämste af dessa »tannaiter» voro
R(abbi) Gamliel (se Gamaliel), R. Jochanan b(en)
Sakkai, R. Elieser, R. Josua, R. Ismael, R. Akiba (se
denne), R. Jonatan, R. Meir, R. Nehemja, R. Jehuda,
R. Jose, R. Simeon, R. Natan och Jehuda ha-nasi (se
Jehuda). Det skriftliga resultatet af deras verksamhet
är samladt, utom i de ofvannämnda midraschverken,
förnämligast i talmuds af Jehuda ha-nasi (omkr. 190)
slutredigerade grundtext Mischna (»lära») och i
dess af R. Nehemja redigerade »pendant» Toséfta
(»tillägg»), i innehåll, omfång och betydelse, men
ej i kanoniskt anseende jämngod med Mischna. Enligt
judisk tradition flyttades äfven judarnas högsta
inhemska lagstiftande och dömande myndighet,
Sanhedrin, från Jerusalem till Jabne, och dess
president, nasi (»furste», »patriark»), hvilken
derjämte oftast var föreståndare för högskolan,
betraktades af alla rättrogna judar som deras rätta
öfverhufvud. Hillel skall hafva varit den förste
patriarken, och i hans slägt stannade denna värdighet
till 415, då den upphäfdes af kejsar Honorius. Efter
den slutliga kodifieringen af »Mischna» flyttade
sig tyngdpunkten af de literära sträfvandena till
Babylonien, der högskolor grundades i Sura, Pumbedita
och Nehardea, och lärarna, som nu icke längre hette
»tannaiter», utan amoréer (af amora, »förklarare»),
sysselsatte sig förnämligast med att i oändliga
diskussioner utreda och utlägga »Mischnas» text. De
förnämste af »amoréerna», hvilkas arbete föreligger
i talmuds gemara och möjligen ock i targumerna, äro i
Palestina R. Chijja, Resch Lakisch, R. Abbahu, R. Ami
och R. Assi; i Babylonien Rab Mar Samuel, R. Huna,
R. Chisda, R. Abaji samt R. Aschi och R. Abina, hvilka
anses som talmuds slutliga redaktörer (omkr. 500). Den
hellenistiska literaturen nådde sin högsta blomstring
under denna tid med den judiske filosofen Filon
och afslutades med historikern Josephus. – Under det
andra skedet af första perioden (år 500 – år 1000)
fortsattes samma verksamhet inom de babylonska
skolorna, hvilkas lärare under första årh. efter
talmuds afslutning heta saboréer (»meningsyttrare»)
och derefter föra titeln gaon (»excellens»). Till
denna tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
