Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rabbinska språket och literaturen. Rabbinska l. ny-hebreiska språket kallas det skriftspråk, som, sedan hebreiskan utdött och ersatts med arameiskan, bibehölls och utvecklades i de judiska skolorna och i den omfattande literatur, som utgick från dem (jfr Hebreiska språket och literaturen, sp. 872)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
höra största delen af den yngre midraschliteraturen, dels öfvervägande
hagadisk, såsom Rabbot, Pesikta, Tanchuma, dels äfven halakisk,
ofta under form af utlåtanden (pesakim. scheeltot, såsom de
berömda »scheeltot» af R. Acha), samt de s. k. »mindre traktaterna» (jfr
Talmud). Försök gjordes ock att bringa talmuds rituella
innehåll i mer systematisk form; det förnämsta af dessa är halakot
gedolot (»stora halakasamlingen») af R. Simon Kahira (740). Sedan efter
templets förstöring all offertjenst upphört, förklarades redan af tannaiterna
läsning af tora (»lagen», d. ä. Moseböckerna) och bönen vara
ställföreträdande för offren, och deri bestod också synagogornas gudstjenst.
Snart uppstod derför behofvet af en fast liturgisk ritual (siddur), och
flere sådana siddurer författades, den mest ansedda af R. Amram (gaon
869–881). Ur midraschliteraturen utvecklade sig en rent mystisk uppfattning
af bibeln i den nu uppkommande »kabbalan» och dess grundkodex, boken
Jesîrah (se dessa ord), och genom arabisk inverkan börjar den första
poetiska verksamheten med religiösa sånger (pijjutim). Den förnämste
skalden var Elasar Kalir (se denne). Studiet af hebreiska
språket började antaga en mer vetenskaplig riktning, och efter några
föregående försök till grammatik och lexikografi framträdde de banbrytande
(på arabiska skrifna) verken af Saadja. Äfven den siste gaonen,
Haja (969–1038), son af Scherira (förf. till ett
bekant biografiskt sändebref), skref flere betydande arbeten, bland dem en
hebreisk ordbok (på arabiska, öfvers. på hebreiska af Ibn Esra), och utmärkte
sig särskildt som en ifrig bekämpare af kabbalan. Efter hans död förlorade de
babylonska skolorna all betydelse för den judiska kulturen. Af utomordentlig
vigt var massoreternas (se d. o.) arbete, hvarigenom en fast norm gafs
åt den traditionelt fortplantade läsningen af den ovokaliserade bibeltexten.
Under de sista århundradena af det gaonska tidsskedet hade judiska kolonier
från Palestina och Egypten bildats på flere orter i norra Afrika, der Kairwan
och Fess voro den judiska bildningens hufvudsäten, och i södra Europa, der
judiska plantskolor funnos i södra Italien (Bari och Otranto) och Provence,
men det blef Spanien förbehållet att bringa den från Afrika dit införda
judiska kulturen till dess högsta blomstring.
Andra perioden (år 1000–år 1750). Under det första
skedet, den judiska literaturens guldålder (1050–1200), var det
företrädesvis i Spanien (Cordova, Granada, Toledo o. a. städer) och dernäst i
Frankrike, som judarna i täflan med sina stamfränder och läromästare,
araberna, bragte den tidens bildning, i synnerhet språkvetenskap, filosofi och
poesi, men äfven astronomi, medicin och andra naturvetenskaper, till en
utveckling, som icke egde någon motsvarighet i det kristna Europa. Redan mot
slutet af föregående period hade Menachem b. Saruk i Cordova
(910–970) vunnit en förtjent ryktbarhet genom den första fullständiga ordboken
till Gamla test. (Machberet, utg. af Filipovski 1869), och
Jehuda Chajjudschs (940–1010), Ibn Saruks lärjunge, hade i sina
grammatiska afhandlingar grundlagt den ännu gällande rationella uppfattningen
af verbstammarna som trekonsonantiska. Bägge öfverträffades dock vida af
Chajjudsch’ lärjunge Jona Ibn Djannach (l.
Abulwalid, 990–1050), i Cordova, som utgaf epokgörande arbeten
på arabiska, af hvilka särskildt må nämnas den grammatiska
kitab el-lúma (öfvers. på hebreiska af Ibn Tibbon,
Sefer ha-rikma, utg. af Goldberg 1856) och det lexikografiska
kitab el-usul (Rötternas bok, utg. af Neubauer 1875). En jämngod
medtäflare erhöll han senare i den lika kritiskt skarpsynte som mångsidige
och produktive Aben-Esra (se denne), af hvars många utgifna
grammatiska arbeten Safa berura (Språkrenhet, utg. af Lippmann 1839) är
det mest berömda. På det specielt talmudiska området utmärkte sig den ädle
mecenaten och ministern (1027–55) Samuel ha-nagid
(l. Nagdela) i Malaga, hvars Mebo ha-talmud
(Metodologisk inledning) finnes i de flesta talmudupplagor, och
Isak al-Fasi (1013–1103), vanligen kallad »Rif»,
hvars talmudkompendium Halakot ständigt å nyo utgifvits.
Största anseendet på detta fält eger för alla tider den berömde
Maimonides (se denne). Den judiska poesien nådde redan
under detta tidsskede sin högsta blomstring i Spanien, der dess förnämsta
representanter voro Salomo b. Gabirol, af kristna författare
kallad Avencebrol eller Avicebron (1020–70), hvars keter malkut
(Kungakronan) ofta utgifvits, Mose b. Esra, från Granada
(1070–1139), författare till en »divan» på 10,000 vers, flere hundra
botpsalmer (selichot), en retorik m. m., den store nationalskalden
Jehuda Ha-Levi (se denne), hvars sångcykel
Bath betulát Zion (Sions jungfruliga dotter) är full af den
innerligaste känsla och hänförelse, samt slutligen den satiriske diktaren
Charisi (se denne).
Den filosofiska forskningen begagnade sig uteslutande af arabiska
språket, och de hithörande judiska arbetena äro oss i allmänhet bekanta
blott genom senare hebreiska öfversättningar. På detta fält äro de förnämste
författarna de ofvannämnde Gabirol, Ha-Levi, Ibn Esra och Maimonides
(hufvudsakligen på aristotelisk grund) samt vidare Gabirols samtida
Bachja b. Bakoda, hvars etiska hufvudverk
Chobot ha-lebabot (Hjertepligter) ännu i vår tid allmänt läses,
och Abraham Ibn Daud från Toledo (1110–80), förf. till det
religionsfilosofiska arbetet Emuna rama »Den högsta tron») och till
det historiska Sefer ha-kabbala (Traditionens bok). Af andra berömda
lärde från den spansk-judiska blomstringstiden må nämnas astronomen och
läkaren Abraham b. Chijja från Barcelona (1065–1136),
förf. till en vigtig kronologi Ibbur (utg. af Filipovski 1851), och
reseskildraren Benjamin (se denne) från Tudela. Af öfriga land
i Europa var det egentligen blott Frankrike, som hade att uppvisa en rik
judisk literatur. I södra Frankrike finna vi i 11:te årh. den för sina
språkliga arbeten högt ansedda slägten Kimchi (se d. o.) i
Narbonne och i Lunel (nära Montpellier) den berömde öfversättaren (från
arabiska till hebreiska) Jehuda Ibn Tibbon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
