Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rabbinska språket och literaturen. Rabbinska l. ny-hebreiska språket kallas det skriftspråk, som, sedan hebreiskan utdött och ersatts med arameiskan, bibehölls och utvecklades i de judiska skolorna och i den omfattande literatur, som utgick från dem (jfr Hebreiska språket och literaturen, sp. 872)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(1120–90), hvilken vi hafva att tacka för kännedomen
af Saadjas, Maimonides’, Gabirols och Ha-Levis
filosofiska arbeten. I norra Frankrike hade de
judiska studierna blomstrat alltsedan Karl den stores
tid. R. Gerschom från Metz (960–1040) var sin tids
förnämsta rabbinska auktoritet, och hans takkanot
(stadgar), särskildt mot den orientaliska polygamien,
blefvo gällande lag för alla europeiska judar. På
exegesens område lyser i främsta rummet Salomo
b. Isak från Troyes (1040–1105), kallad Raschi
(se Isaaki). Hans talmudkommentar grundlade en
ny skola för studiet af talmud, och en hel rad af
lärde arbetade med att utveckla hans tolkningsmetod
genom tosafot (»tillägg», ej att förvexla med
det ofvannämnda sjelfständiga Tosefta-verket). De
förnämste af desse s. k. »tosafister» äro Raschis
dottersöner Samuel b. Meîr (Raschbam) och Jakob
Tam. Af Italiens talmudister från denna tid har
blott Natan b. Jechiel från Rom (11:te årh.) skapat
ett verk af varaktig betydelse, det ännu lika
värdefulla talmudlexikonet Sefer ha-aruk (bästa
uppl. af Landau, 5 bd 1819–24). – Under andra skedet
af denna period (1200–1750) visar sig i början en
produktiv efterblomstring, men denna öfvergår sedan
till osjelfständig reproduktion eller kabbalistisk
mystik. Språket är under denna tid uteslutande
hebreiska. Spanien fortfor ännu under tre årh.,
eller till judarnas utdrifvande (1492–1500), att vara
ett hufvudsäte för judisk kultur; men kort efter
Maimonides’ död (1204) uppflammade en häftig strid
mellan den af honom grundlagda friare vetenskapliga
forskningen och den blinda ortodoxien, hvilken gick
så långt, att Maimonides’ skrifter af flere spanska
rabbiner belades med bann och offentligen uppbrändes
i Montpellier och Paris. Maimonides’ ståndpunkt
försvarades i främsta rummet af den ädle och lärde
Nachman (se Nachmani) och af Josef Albo. På motsatta
sidan stodo Salomo b. Aderet (Raschba, 1235–1310),
jämte al-Fasi och Maimonides den förnämsta rabbinska
auktoriteten i Spanien och bekant öfver hela Europa
genom sina många »utlåtanden» (pesakim, öfver 3,000,
utgifna i 5 bd), samt vidare Ascher b. Jechiel från
Toledo (Rosch, 1250–1326), hans son Josef b. Ascher
(1280–1340), förf. af det bekanta ritualverket
Arbaa turim (Fyra berg). Som religionsfilosofiska
författare framträdde Chasdai Crescas från Barcelona
(1340–1410) genom sin Or tora (Lagens ljus) och Simon
Duran (Raschbaz, 1360–1444), genom sin bekanta,
mot de kristne riktade bok Magen abot (Fädrens
sköld). Vigtigast på historieskrifningens område är
det biografiska arbetet Juchasin (Slägtledningar)
af Abraham Sakut (d. före 1515). – I det vidsträckta
turkiska riket fingo de från pyreneiska halfön
fördrifne judarna flerestädes en fristad. I Saloniki
skref Jakob b. Chabib (d. 1730) det stora hagadiska
samlingsverket Ên Jakob (Jakobs öga), en outtömlig
källa för judiska predikanter, och i Safet (n. om
Nasaret) skref Josef Karo (1488–1575) den ryktbara,
ännu gällande ritualkodexen Schulchan aruk (Dukadt
bord). – Frankrike och Italien ega
från denna tid en ganska betydande judisk
literatur. Intresset för denna vann ny näring genom
många, redan tidigt (från 1475) anlagda judiska
tryckerier. I Venezia utkommo från den berömda
Bombergska officinen den första fullständiga
rabbinska bibeln (1517) samt de första fullständiga
upplagorna af Talmud babli och jeruschalmi
(1520–23). Som exeget utmärkte sig Obadja da
Bertinoro (1470–1520), förf. till en i de flesta upplagor
intagen mischnakommentar, och som grammatiker den
ryktbare Elias Levita (se denne). De talmudiska
studierna befordrades ock i hög grad af Isak
Lamprontis (se denne) stora talmudlexikon. Som
tänkare intager Gersonides (se denne) främsta platsen
bland Frankrikes och Italiens judiska filosofer. På
det historiska området skildrade Josef Kohen från
Avignon (1496–1576) i sitt klassiska arbete Êmek
habaka (Tåredalen) det judiska folkets förtryck och
lidanden, och den mångsidigt bildade Asarja de’
Rossi i Ferrara (1511–78) utgaf en berömd samling
historisk-kritiska afhandlingar under titeln Meir
enajim (Ögonljus). Af poeter förtjena nämnas den
förste judiske humoristen, Dantes vän, Immanuel
b. Salomo från Rom (1272–1330), hvars Machberet,
en samling qvicka, ofta frivola dikter, bland annat
innehåller lyckliga imitationer efter »Commedia
divina», läkaren Kalonymos från Provence (1287–1337),
som i sin satiriska dikt Eben bochan (Pröfvosten,
tysk metrisk öfvers. af Meisel 1878) gisslar sin
samtids lyten, och Mose Sakut (1625–97), hvars
Jesod olam (Verldens grund; utg. af Berliner 1874) är
den första dramatiska dikten på hebreiska. För öfrigt
tillhörde Sakut den kabbalistiska riktningen, hvilken
under detta och föregående tidehvarf framalstrade
en betydlig, men så godt som värdelös literatur. –
I de slaviska landen, i synnerhet i Polen och
Galizien, der judarna haft fast fot sedan början
af 13:de årh., uppblomstrade snart en omfångsrik
literatur i hufvudsaklig anslutning till studiet af
talmud. Berömda författare äro bl. a. M o se Isserles
(R’mo, 1520–72), rabbin i Krakov, bekant genom sina
vigtiga »glossor» till Schulchan aruk (se ofvan), hans
samtida karaiten Isak Troki, förf. till den skarpt
antikristna Chissuk emuna (Trons befästande; utg. och
öfvers. af Deutsch, 1865), och Jechiel Heilprin från
Minsk, hvars Seder ha-dorot (Slägtboken; omkr. 1725)
är en högst värdefull judisk kronologi. – I Tyskland
blomstrade i början af detta skede de judiska
studierna hufvudsakligen närda af Raschiskolans
»tosafister», och den förnämsta rabbinska auktoriteten
var då Meir b. Baruk von Rothenburg (1230–93),
öfver-rabbin för hela den fransk-tyska judendomen. Han
skref kommentarer till mischna, tosafot till talmud,
tusentals rituella utlåtanden m. m. och dog i fängelse
i Elsass. De följande århundradenas förtryck hämmade
nästan all literär verksamhet, men enskilda lärde,
i synnerhet från Österrike, utöfvade dock ett stort
inflytande.
Tredje perioden (1750 – närvarande tid)
börjar med Moses Mendelssohns (se denne)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
