Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rabulist, uppviglare mot regeringen, folkförledare - Rabutin, R. de. Se Bussy - Racahout des arabes. Se Rakahu - Racan, Honorat de Bueil, markis de R. - Racconigi, stad uti italienska prov. Cuneo (Piemont) - Racha (raka), ett fordom bland judarna gängse, i Matt. 5: 22 omnämndt skällsord - Rachel, Élisa - Rachimburger. Se Echevin och Karl den store, sp. 330 - Rachisagra, gikt i ryggen. Se Gikt - Rachitis, ryggradssjuka. Se Engelska sjukan - Racine, stad i nord-amerikanska staten Wisconsin - Racine, Jean
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
andra land har ordet rabulist betydelsen lagvrängare,
krångelmakare.
Rabutin [-bytä’ng], R. de. Se Bussy.
Racahout des arabes [rakaou däs ara’bb]. Se Rakahu.
Racan [-ka’ng], Honorat de Bueil, markis
de R., fransk diktare, f. 1589, d. 1670, erhöll en
militärisk uppfostran och deltog i flere fälttåg,
men lemnade krigstjensten för att egna sin tid åt
fredliga värf. Med den berömde skalden Malherbe som
vän och rådgifvare, hängaf han sig åt diktkonsten,
hvilken sedermera under hela hans lif, såväl inom den
förnäma verlden i Paris, särskildt i det ryktbara
Hôtel de Rambouillet, som i ensamheten på slottet
La Roche-Racan i Touraine, förblef hans ljufvaste
sysselsättning. Hans poetiska alster, hvilka
obestridligen förråda en viss naturlig begåfning,
men, dess värre, äfven bristande smak och arbete,
förskaffade honom hedern att erhålla säte i Franska
akademien vid dess instiftelse. För vår tid hafva
de flesta af hans herdedikter, Bergeries (1628),
bearbetningar af Davids psalmer, Odes sacrées (1651),
sonetter och öfriga skaldestycken en ganska ringa
betydelse. J. M-r.
Racconigi [-kånidji], stad uti italienska prov. Cuneo
(Piemont), vid floden Maira och jernvägen mellan
Turin och Cuneo. 9,471 innev. (1881). Kungligt slott,
der konung Karl Albert gerna vistades, gymnasium,
stort sjukhus, silkeskultur.
Racha (raka), ett fordom bland judarna gängse, i
Matt. 5: 22 omnämndt skällsord, som härleder sig
från arameiska språket och uttydes »dumhufvud»,
»odugling».
Rachel [rasjä’ll], Élisa, fransk skådespelerska,
hvars egentliga tillnamn var Félix, föddes af
fattiga, judiska föräldrar i kantonen Aargau
i Schweiz d. 28 Febr. 1820. Från sitt elfte till
sitt trettonde år sjöng hon för bröd på kaféerna i
Paris, uppträdde 1833 på Molière-teatern, utbildades
derefter vid konservatoriet och debuterade 1838
å Théâtre français såsom Camille i Corneilles
»Les Horaces». Kritiken såg snart i henne den, som
genom sitt starkt accentuerade och lidelsefulla,
men dock strängt beherskade spel vore bestämd att
åter gjuta lif i den klassiska franska tragedien,
och denna förhoppning blef ej häller gäckad. Till
1855 glänste hon å Théâtre français i Corneilles
och Racines sorgspel, i synnerhet oförliknelig i
tolkandet af sådana lidelser som svartsjuka och
hat. Phèdre var hennes praktrol och bland nyare
diktskepnader Adrienne Lecouvreur. M:lle R:s talang
framstod med ens fullfärdig. Hennes antikt sköna
åtbörder, det märkvärdigt uttrycksfulla minspelet,
den djupa altrösten med sina rikt skiftande tonfall,
allt gjorde ett mäktigt intryck. – R. gaf efter hand
gästspel i Europas förnämsta städer och anträdde
1855 en större turné i Amerika. Då voro emellertid
hennes krafter på tillbakagång. Hon dog af lungsot
d. 3 Jan. 1858 på sin villa nära Cannes.
Rachimburger. Se Echevin och Karl den store, sp. 330.
Rachisagra (af Grek. rhachis, rygg, och agra,
affektion), gikt i ryggen. Se Gikt.
Rachitis (Grek. rhachitis, hörande till ryggen,
nämligen nosos, sjukdom), ryggradssjuka. Se Engelska
sjukan.
Racine [ra’ssin], stad i nord-amerikanska staten
Wisconsin, vid Michigansjön och jernvägarna mellan
Chicago och Milwaukee. 16,031 innev. (1880). R.,
som blef stad 1848, har många och stora fabriker
och verkstäder för tillverkning af vagnar, plogar,
tröskverk och annan landtbruksredskap, ångmaskiner,
möbler m. m. Förnämsta läroanstalterna äro det af
episkopalerna 1852 stiftade Racine college samt en
katolsk »akademi».
Racine [rasin], Jean, fransk dramatisk, skald, föddes
i La Ferté Milon (Aisne) d. 21 Dec. 1639. Som
barn förlorade han sina föräldrar, men han
omhuldades af några slägtingar och erhöll med
deras hjelp en allvarlig uppfostran i en utmärkt
lärdomsskola i Beauvais och senare i den berömda
undervisningsanstalten Port Royal, i granskapet af
Versailles. Slutligen sändes han till Paris, der han
fullbordade sina humanistiska studier. Vid den tiden
hade han redan författat åtskilliga dikterr af hvilka
ett ode La Nymphe de la Seine (1660), skrifvet
med anledning af Ludvig XIV:s förmälning, vann
mycket bifall. Denna framgång gjorde honom än mer
tveksam vid valet af en lefnadsbana. Man sökte
bereda honom en framtid i kyrkans tjenst genom att
förmå honom att hos en anhörig, som var prest och
innehafvare af ett prebende i Languedoc, studera
teologi m. m. (1661). Men inom kort återvände han
till Paris, dit hans smak för nöjen och håg för
skaldekonsten drogo honom. Tillfällighetsstycken
sådana som La renommée aux muses (1663) gjorde
honom snart bemärkt och förskaffade honom vänner,
bl. a. Lafontaine, Molière och Boileau. Särskildt
i den sistnämnde erhöll R. en rådgifvare, som icke
oväsentligt, bidrog till hans storhet. Med sina första
dramatiska arbeten, tvänne sorgspel, La Thébaïde,
ou les frères ennemis (1664) och Alexander le grand
(1665), gjorde han lycka, ehuru dessa stycken
i och för sig voro af mindre betydelse. R. var
kallad att gifva en ny riktning åt den dramatiska
diktningen, nämligen att i de ädlaste drag återgifva
qvinnohjertats djupaste känslor. Denna uppgift
förblef han trogen i alla sina skapelser, vare sig
han hemtade sin ingifvelse från den antika verlden
eller ur de heliga skrifterna. Sorgspelet Andromaque
(1667; »Andromache, eller ett ömt modershierta»,
öfvers. af Gyllenborg, tr. 1723, uppf. i Stockholm
1745) betecknar skaldens försök att beträda en
sjelfständig väg. Med mästarehand framställde han
der en förebild af moderlig kärlek och äktenskaplig
hängifvenhet. Derefter följde Britannicus (1669),
Bérénice (1670), Bajazet (1672) och Mithridate (1673;
sv. öfvers. 1759). I hvarje nytt verk vidgades
hans snillekraft. Höjden af sin profana diktkonst
uppnådde han med sorgspelen Iphigénie en Aulide
(1674; »Iphigenie», bearb, af Adlerbeth, uppf. i
Stockholm 1777) och Phèdre (1677; öfvers. af Adlerbeth
1797). Aldrig ditintills hade qvinnan i sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
