Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rágoczi ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Darby, på k. teatern. Efter ett års studier vid
universitetet i Kiel (1782–83) besökte han Leipzig,
Wien och Paris, fick ett litet stycke uppfördt på
teatern i Mannheim, knöt vänskapsförbindelser med
Iffland och Schröder, ja var ett ögonblick betänkt på
att stanna i Tyskland såsom skådespelare och dramatisk
författare. Efter hemkomsten till Köpenhamn (1784)
utgaf han s. å. första bandet af Prosaiske forsög,
till hvilket efter hand slöto sig 7 andra berättelser
och skådespel (det sista 1806). Åren 1785–93 utgaf
R. tillsammans med sin vän Pram, 1794–1809 ensam
månadsbladet »Minerva», som hade stort inflytande på
både literatur och folkbildning i Danmark, och hvari
han sjelf skref öfversigten af politiska händelser
i utlandet. Med stöd af universitetets patronus,
hertigen af Augustenborg, började han i April 1788
en serie föreläsningar i estetik, hvilka voro de
första i Danmark och väckte mycket bifall. 1790
utnämndes han till e. o. professor i estetik och
medlem af psalmbokskomitén samt 1793 till sekreterare
i kommissionen för universitetet och de lärda skolorna
(till 1805). Under åren 1791–1808 utgaf R. veckobladet
»Den danske tilskuer» (ny serie 1815–22), som i
brokig blandning behandlade politik, literatur,
seder och hvarjehanda tidsfrågor i än skämtsam,
än allvarlig, men alltid human form och gjorde
R. till den mest läste och omtyckte författare på
sin tid. I sina Poetiske forsög (bd 1, 1794; bd 2,
1802) framkom R. med muntra dryckesvisor och sånger
af bestående värde. En klandrande artikel i »Minerva»
ådrog honom 1798 en skarp tillrättavisning från högre
ort, hvilken hade till följd att han s. å. begärde
sitt afsked som professor och i stället emottog en
läraresyssla i historia vid en skola. Han stod också
trofast på sin vän P. A. Heibergs sida och dolde på
intet sätt sina sympatier, då denne landsförvistes
(1800). Vid Englands anfall på Danmark 1801 ingick
R. som löjtnant i den nya studentbataljonen och blef
1807 kapten i densamma. Öfver hufvud taget kände han
sig mycket dragen till ungdomen och spelade derför
senare (från 1820) en stor rol i studentföreningen,
hvars förste hedersledamot han blef (1825). En af R:s
käraste önskningar uppfylldes, då han år 1805 erhöll
anställning vid den nyinrättade dramatiska skolan,
hvarifrån hans föreläsningar Om skuespillerkunst
(1809) daterade sig. Sistnämnda år blef han medlem af
teaterdirektionen; men det framgick efter hand, att
hans uppfattning af konsten icke öfverensstämde med
den nyare tidens, hvarför också t. ex. Öhlenschläger
och J. L. Heiberg blefvo oförstådda af honom. År
1816 återinsattes R. i sin professur och erhöll
1828 etatsråds titel. Hans literära verksamhet
pågick derunder oafbrutet. I Dansk læsebog til de
lærde skolers brug (2 bd, 1799–1804) lemnade han
en god öfversigt af literaturen, och derpå följde
en förtjenstfull afhandling Om den danske stil
(1802). Tillsammans med Nyerup utgaf han 1800–08
Bidrag til den danske digtekunsts historie (fortsatt
1819 och 1828) och deltog likaledes i utgifvandet af
»Udvalgte danske viser fra middelalderen». R. ombesörjde äfven
utgifningen af »Holbergs udvalgte skrifter» (21
bd) samt P. A. Heibergs, Prams, Samsöes, Thaarups,
Wessels m. fl:s arbeten, försedda med personal- och
literaturhistoriska inledningar. Af stort värde äro Om
Holberg som lystspildigter (1815–17, 3 bd) och Bidrag
til den danske skuepladses historie i dens förste
aarhundrede (1822; äfven hans upplaga af Holberg
innehåller, i 6:te bandet, värdefulla upplysningar
om dennes lustspel och deras källor). Dertill
kommo 1809–13 tre band historiska skådespel (Anna
Colbjörnsen, Tordenskjold m. fl.) och Samlede
fortællinger (4 bd, 1804–14) samt ett stort antal
öfversättningar af främmande skådespel. Under hans
sista lefnadsår utkommo Erindringer af mit liv
(5 bd, 1824–29; omfattande tiden till 1801). Få
författare hafva varit så produktiva som R., och
äfven om många af hans arbeten nu äro föråldrade,
voro de dock på sin tid af ofantlig betydelse. Han
dog d. 22 April 1830. – R. var sedan 1798 gift
med Karen Margrete Heger (född d. 19 Okt. 1775,
död d. 29 Jan. 1829), vanligen benämnd Kamma R., en
qvinna, hvars ömma och varma hjerta, lifliga lynne
och höga bildning utöfvade dragningskraft på alla
och gjorde henne till medelpunkt i den talrika krets
af unga och gamla, som plägade samlas i »Bakkehuset»
på Frederiksberg, der R. bodde sedan 1787, och der han
äfven afled. Vid Bakkehuset restes senare en sten till
minne af »K. L. Rahbek og hans elskelige hustru». Jfr
P. K. Zahle: »K. L. Rahbek og hans samtid» (1860).
E. Ebg.
Rahel. Se Varnhagen von Ense.
Rahl. 1. Karl Heinrich R., tysk kopparstickare,
f. 1779, d. 1843, son till en kattuntryckare,
skickades först i guldsmedslära, men vände sig med
ifver till försök i raderingskonsten och framställde
på egen hand landskapsbilder. År 1799 begaf han sig
till Wien för att studera, men måste, då han hade små
tillgångar, förvärfva sitt uppehälle medelst arbete
i sitt förra yrke. Han började i punkttermanér,
men tog snart till grafstickeln och radernålen samt
utförde en mängd arbeten, af hvilka de förnämsta
äro landskap efter Poussin, Rafaels S. Margareta,
Corregios »Natt» och Madonna med Magdalena, Madonna
af Perugino, Jesus frambäres i templet (af Fra
Bartolommeo), Hogarths bilder m. fl. Han lefde först
som professor i Wien och kallades 1841 till Florens,
men han afled i Wien. – 2. Karl R., historiemålare,
den föregåendes son, f. i Wien 1812, d. derst. 1865,
fick sin första undervisning af sin fader och vid
Wiens konstakademi, der han vid 19 års ålder vann ett
romerskt pris, men ansågs vara för ung att resa. Efter
1833 framträdde han dels som religiös målare, dels
som historiemålare, i hvilket senare hänseende
han genast visade sin verkliga kallelse. På egen
bekostnad reste han 1836 till Rom, der han stannade i
7 år, till sin faders död, och utförde flere arbeten,
såsom Sammansvärjningen på Rütli, ett par bilder ur
konung Manfreds
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
