- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 13. Pontin - Ruete /
693-694

(1889) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rambaud ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Ramler, Karl Wilhelm, tysk skald, f. 1725
i Kolberg, var 1748–90 lärare i filosofi och
konstlära vid kadettskolan i Berlin och derefter
direktör för nationalteatern derstädes. Han blef 1786
ledamot af vetenskapsakademien i Berlin. Död 1798.
Utbildad under inflytande af psevdoklassiciteten,
satte R. versens glatta korrekthet såsom skaldens
hufvudsakliga mål. Hans anseende för smak och
formtalang var så stort, att t. o. m. Lessing, som
var hans vän, obesedt lät sina verser tuktas af honom.
Ängsligt och osjelfständigt, med efterbildande af
Horatius’ vändningar, diktade R., förnämligast
oden, i hvilka han oförtrutet och ganska
uppstyltadt förhärligar Fredrik den stores segrar
och egenskaper, utan att emellertid vinna det
ringaste ynnestbevis af denne konung. R. skref
äfven kantater, bland hvilka i synnerhet Der tod Jesu
(1754; »Jesu död», 1782, 2:dra uppl. 1799) är känd
genom Grauns sköna tonsättning. Med sin tolkning
af Horatius (1769), hvari originalets versmått äro
bibehållna, gaf R. uppslag till en stilriktigare
öfversättningskonst än den dittills rådande.
R:s »Poetische werke» utgåfvos i 2 bd 1800–01
(ny uppl. 1825).

Ramlösa, brunnsinrättning, belägen vid R. brunns
jernvägsstation å linien Hessleholm–Helsingborg,
4 km. s. ö. om Helsingborg och
2 km. från Ramlösa station å linien
Landskrona–Helsingborg, dels i Helsingborgs
landsförsamling, dels i Råhus socken.
Gränsen utgöres af den i en dalgång rinnande
Ramlösa-ån, så att källorna ligga i landsförsamlingen
på norra sidan af ån. Dessa äro två
jernhaltiga mineralkällor, hvilka icke äro
synnerligen rika på fasta beståndsdelar (de
innehålla på 10,000 delar 0,1575 kolsyrad
jernoxidul, 0,0234 kols. manganoxidul, 0,5494
kols. kalk samt något svafvelsyradt kali och
koksalt). Vid anstalten finnas varmbadhus samt
kallvattenkuranstalt, fullständigt inrättad för
serverandet af alla badformer, som tillhöra en
kallvattenbehandling. Vid sundet eger anstalten
sedan 1877 ett jordområde, bestående dels af ung
barrskog, dels, närmare stranden, af flygsandsfält,
och der ligger hafsbadhuset på den finaste
sandbotten. En 3 km. lång spårväg förenar detta med
brunnsinrättningen. Denna ligger på en platå
s. om den ofvannämnda ån och skyddas mot nordliga och
nordvestliga vindar af en utmärkt vacker park, som
har en areal af 29,6 har och utgöres till större delen
af Ramlösadalen, berömd för sina pittoreska utsigter
och sin rika trädväxt. Vid R. finnas brunnslasarett
för fattiga, stiftadt genom en gåfva af Karl XIV
Johan, apotek samt societetshus. Anstalten besökes
årligen af 400-500 kur- och sommargäster samt
utgör om söndagarna målet för utflygter från
Skånes städer och Själland.- - Helsobrunnen säges hafva
upptäckts 1676. Från 1707 har brunnsinrättningen
under somrarna varit tillgänglig för allmänheten. Den
har egts än af bolag, än af enskilda. Grosshandlaren
W. H. Kempe, hvilken nedlade stora kostnader för
att omskapa R. till en tidsenlig kuranstalt, sålde
det 1882 för 325,000 kr. till ett danskt bolag, som
sökt göra R. mera till en angenäm förlustelse-
och rekreationsort än
till en verklig kurort. Sin glansperiod hade R. under
den långa tid (1810–38) prof. E. Munck af Rosenschöld
var intendent. Det besöktes då af tusentals sjuklingar
från när och fjärran, men äfven allt hvad fint och
förnämt Skåne hade på den tiden infann sig vid R.,
hvartill mycket bidrog de kungliges långa vistelser
derstädes.

Ramma (se Ram). 1. Sjöv., genom angrepp med
förstäfven (rammen, baggen) söka stöta ett fientligt
fartyg i sank. Det magasinerade arbetet vid stöten
erhålles (i foot-tons) genom formeln
W . V2
A =––––––––
2g

där W är fartygets
deplacement (i engelska tons), V farten (i engelska fot
per sek.) och g tyngdens acceleration. Fackmännen
anse f. n., att ramning mot starkt byggda fartyg
icke bör företagas af ramfartyg med mindre än 2,000
tons deplacement, under antagande att dess fart är
omkr. 8 knop. I annat fall kommer A att understiga
5,560 foot-tons, hvilket torde vara för litet moment
för att sänka ett starkt fartyg. – 2. Metallurg.,
det vid svenska masugnar och i kupolugnar (se Jern,
sp. 1131) brukliga sättet att tillreda smältrummet,
det s. k. stället, för en blifvande blåsning.
Ramningen tillgår sålunda, att först på bottnen af
stället med s. k. rammar (jernspett, som i nedre
änden äro tvärt afhuggna) hårdt instötes och packas
ett tjockt lager af ställmassa, finbokad och med
en ringa mängd eldfast lera blandad samt med vatten
eller lervatten till en viss grad fuktad qvarts. Sedan
bottnen genom upprepade påfyllningar af tunna lager
af massa och dessas kraftiga tillramning uppnått
erforderlig tjocklek, uppställes derpå en konisk
trämodell af samma form och storlek, som stället
skall erhålla, hvarefter massa på samma sätt inrammas
mellan bottenmodellen och ställets murade ytterväggar,
hvarvid iakttages, att för formorna och jerngatan
(se d. o.) insättas motsvarande trämodeller, som
sedan kunna borttagas. Sedan ramningen hunnit
till öfverkanten af bottenmodellen, sättes ofvanpå
denna en ny modell, omkring hvilken rammas på
samma sätt, och så vidare, tills man nått så högt
upp i masugnspipan, att pipmurens eldfasta tegel
utgör ett tillräckligt eldhärdigt material. Sedan
ramningen är slutad, upphissas trämodellerna genom
uppsättningsmålet. Jfr Reda. 1. R. N.         2. C. A. D.

Rammelsberg, Karl Friedrich, tysk kemist och
mineralog, f. 1813, sedan 1846 professor vid
Berlins universitet, har utfört ett högst betydligt
antal undersökningar inom den oorganiska kemiens,
mineralogiens och kristallografiens områden samt
utgifvit bl. a. Handwörterbuch des chemischen
theils der mineralogie
(1841; ny uppl. 1875 under
titel »Handbuch der mineralchemie»), Lehrbuch der
chemischen metallurgie
(1850; 2:dra uppl. 1865)
och Handbuch der krystallographischen chemie
(1855). P. T. C.

Ramming, Wilhelm, friherre von Riedkirchen,
österrikisk krigare, f. 1815, d. 1876, deltog 1848 med
utmärkelse i italienska fälttåget, följde derefter
sin kårchef Haynau i egenskap af generalstabschef
till Ungern, der han i väsentlig mån bidrog till
fälttågets lyckliga utgång.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:31:41 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfam/0353.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free