Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Randers ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
innehaft något af de till de 3 första rangklasserna
hörande ämbetena, betraktas jämte hustru och barn i
första led såsom adelns vederlikar. Afgående ämbetsmän
behålla sin rang. Rangskatten är ganska stor, men
erlägges ej för den med sjelfva ämbetet förbundna
rangen (lag af d. 26 Mars 1870).
Rangabes [-vi’s], Alexandros Rizos, nygrekisk
skald, vetenskapsman, patriot och politiker,
tillhör en ursprungligen fanariotisk slägt,
hvaraf flere medlemmar intagit framstående rum i
den nygrekiska historien och literaturen. Han är
son till den som historieskrifvare bekante Joannes
Rizos R. och föddes i Konstantinopel 1810. Sin
första uppfostran erhöll R. förnämligast i Odessa,
dit föräldrarna efter grekiska upprorets början
i Donaufurstendömena 1821 tagit sin tillflykt. I
München från 1825 utbildad till militär, inträdde
han som artilleriofficer i den bajerska och efter
1829 i den grekiska hären. Han öfvergaf dock snart
denna bana och egnade sig efter 1831 åt vetenskaplig
och politisk verksamhet. Han beklädde flere poster
inom den inre administrationen, och särskildt inlade
han stora förtjenster om undervisningens reformerande
och ordnande specielt efter tyskt mönster. Utnämnd
till professor i arkeologi vid Athens universitet
1845, har han sedan utöfvat en betydande och gagnande
verksamhet som föreläsare och vetenskapsman. 1856–59
var han utrikesminister och har sedan som gesandt
representerat Grekland vid flere regeringsresidens,
senast i Berlin (till 1887), hvarest han ock på
kongressen 1878 företrädde Grekland. R. har varit en
bland det nya Greklands allra främste män och såväl
i literärt som i politiskt hänseende utöfvat ett
kraftigt inflytande. Som vetenskapsman har han mest
sysselsatt sig med sitt lands arkeologi, epigrafik och
historia, och han har särskildt genom flere läroböcker
väsentligen befordrat undervisningen. Bland hans
vetenskapliga arbeten märkas Antiquités helléniques
(2 bd, 1842–55), innehållande inskrifter med
öfversättning och kommentar (hvartill sluter sig ett
arbete om epigrafik), den antika konstens historia
(1865–66), lexikon öfver den grekiska arkeologien
(under utgifning) och en framställning af de
forngrekiska staternas författningar (1877). Slutligen
har han utgifvit flere smärre skrifter och broschyrer
af vexlande innehåll samt lemnat bidrag till och varit
medredaktör af flere tidskrifter af vetenskapligt
och belletristiskt innehåll (t. ex. »Pandora»,
»Eranistes», »Efemeris archaiologike»). Mindre
lycklig var R. i sitt försvar för tillämpningen af det
nygrekiska uttalet på forngrekiskan (itacism). Äfven
som literaturhistoriker har han varit verksam: Précis
d’une histoire de la littérature néohellénique (2
bd, 1877) samt (tills. med D. Sanders) Geschichte
der neugriechischen literatur (1886). – Ej mindre
omfattande är R:s skönliterära författareskap. Från
1872 har en upplaga af hans samlade skönliterära
arbeten utgifvits, af hvilken de sju första delarna
innehålla de poetiska. Förutom lyriska dikter af
vexlande art och innehåll – hvilka röja en
stark och fin poetisk känsla – har han skrifvit
flere episka och dramatiska verk. Bland de
förra märkas Demos och Helena (en berättelse
om en pallikars romantiska öden och, liksom Den
resande flickan, författad på den i folkvisorna
vanliga folkdialekten). Hans största episka alster
är den af ädla frihetskänslor genomandade dikten
Folkbedragaren, som spelar på Katarina II:s tid. Bland
flere prosanoveller torde den romanartade berättelsen
Fursten af Morea vara den förnämsta. Lycklig
dramaturg, har R. med ämnen från den grekiska
äldre och nyare historien skrifvit fyra tragedier
samt tre komedier, af hvilka den om Aristofanes’
komik påminnande Kutrulis bröllop är mest bekant.
K. F. J.
Rangera [rangsjera], Fr. ranger, ordna, ställa i
ordning; reda, utreda; hänföra till en viss klass
eller ordning. – Rangerad, som har sina affärer i god
ordning; som är i goda omständigheter; stadgad. Jfr
Arrangera och Derangera. – Rangering, krigsv.,
benämnes mycket ofta manskapets uppställning på ett
eller flere led, numera vanligen på två led. Vid det
svenska infanteriet rangeras manskapet efter längd
från flyglarna åt midten inom tropparna, vid flere
utländska arméer efter längd från höger inom hela
kompaniet. Kavalleri-sqvadronen rangeras vanligen
efter hästarnas storlek så, att de största få plats
i midten, C. O. N.
Rangifer. Se Renslägtet.
Rangregemente. Se under Rang.
Rangrullan kallas i dagligt tal den årligen utkommande
förteckningen öfver den svenska krigsmaktens officers-
och civilpersonal. Den bär sedan 1876 titeln »Rullor
öfver svenska krigsmagten till lands och sjös»
(förut »Svenska arméens anciennitets- och rangrulla»,
»Svenska arméens anciennitets-, tour- och rangrulla»,
»Svenska arméens rulla», »Svenska flottans rulla»).
Rangskepp, större örlogsfartyg, afsedda för den
egentliga striden, och hvilka enligt den äldre
sjötaktiken placerades i »linien». 1697
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
