Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rayon ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förklaringarna och ej så mycket på de lingvistiska. –
Reallinie. Se Latinlinie. – Realvärde, mynts
metallvärde; aktiers (obligationers, statspappers)
verkliga värde. Jfr Nominel.
Realbördor. Se Realpålagor.
Real de los Alamos. Se Alamos.
Realejo [-le’cho], stad och hamn i centralamerikanska
republiken Nicaragua, omkr. 14 km. från Stilla
hafvet. Hamnen är rymlig och väl skyddad och den
bästa i republiken på denna kust. Omkr. 1,000 innev.
Realgar. Se Arsenik, sp. 1135.
Reali di Francia. Se Karolingiska sagokretsen,
sp. 402.
Realisation (se Realisera), myntrealisation
l. myntreglering, finansförv., tvångsackord,
som Sveriges riksbank tvänne gånger fått
genomföra. Den första »realisationen», hvartill
Riksens ständers bank, efter det att dess sedlar
varit oinlösbara alltsedan 1745, bemyndigades
genom k. kung. o. förordn. d. 27 Nov. 1776, började
1777. Den genomfördes af J. Liljencrants och bestod
deruti att bankens å »daler kopparmynt» lydande
s. k. transportsedlar (som länge varit landets nästan
enda »mynt» i den inländska rörelsen) indrogos och
inlöstes med silfver eller med banksedlar inlösbara
med silfvermynt i proportionen 18 dlr kprmt = 1
riksdaler specie (enl. 1664 års myntfot), i st. f. att
9 dlr bort motsvara 1 rdr sp., med andra ord: bankens
(och i allmänhet äfven enskildas) fordringsegare
fingo nöja sig med ett tvångsackord af 50 proc. –
År 1809 var banken (mest till följd af förskott
åt staten under de föregående olycksåren) åter
bankruttmässig. Sedelinvexlingen inskränktes derför
småningom och inställdes fullständigt 1818, hvarefter
den åter började först genom den andra »realisationen»
d. 1 Okt. 1834 på grund af k. kung. d. 10
Sept. s. å. ang. verkställighet af lagen om Banken
af d. 1 Mars 1830. 128 skillingar, d. v. s. 2 2/3
riksdaler i banksedlar eller andra, förut med dem
fullgjorda, bankens förbindelser inlöstes nu med 1
riksdaler i silfver; fordringsegarna fingo således
nöja sig med 37 1/2 proc. Innehafvare af svenska
statens »riksgäldssedlar» – hvilka började utgifvas
såsom räntebärande 1789, löpande utan ränta 1791 –
erhöllo blott 25 proc., hvadan 1 riksdaler banko
blef = 1 1/2 riksdaler eller 72 skill. »riksgälds».
J. Lr.
Realisera (af real, se d. o.), förverkliga,
utföra, verkställa, bringa till uppfyllelse;
förvandla (egendom) i penningar; försälja, »sälja
till underpris»; utbyta pappersmynt mot klingande
mynt. Subst. realisation.
Realism (af real, se d. o.). 1. Filos. a) Den
åsigt, enligt hvilken allt verkligt är kroppsligt
eller bestämningar hos sådant, d. v. s. former hos
eller abstraktioner ur detta (motsats: Idealism. Se
d. o.). Rummet blir enligt denna åsigt verklighetens
allmännaste form. Äfven det psykiska lifvet, likasom
lifvet öfver hufvud, fattas såsom i grunden vissa
slags processer inom kroppen (hjernan) eller bindes
åtminstone vid kroppsliga analogier. Rent typiskt
framträder realismen under form af materialism (se d. o.), men
denna är långt ifrån realismens enda form. En annan
är den, hvars anhängare från don konkreta kroppsliga
tillvaron; hvilken de frånkänna åtminstone väsentlig
verklighet, gå tillbaka till en abstrakt fattad
substans, som skulle utgöra på en gång enheten och
väsendet i den kroppsliga verlden och såsom sådan
uppenbara sig i allt, sålunda äfven i de enskilda
kropparna, såsom sina vexlande modi (Jfr Eleater,
Panteism, Spinoza). Äfven andra, mer eller mindre
typiska och konseqventa former finnas. Jämväl de,
som antagit det andligas väsentliga verklighet,
hafva ofta visat mycket starka realistiska tendenser,
i det de fattat detta efter kroppsliga analogier,
t. ex. satt dess olika moment i ett mer eller mindre
yttre förhållande till hvarandra. Antagandet
af ett s. k. själsreale hvilar på liknande
föreställningssätt och antaganden. Så är bland annat
äfven fallet med de mer eller mindre dualistiska
formerna. Öfver hufvud öfvergifrer menniskan först
då ett realistiskt åskådningssätt, när och för så
vidt hon fullt medvetet ser sig dertill nödgad genom
de svårigheter, till hvilka detta leder (det gifves
ingen oreflekterad idealism). Inom realismen deremot
kan man skilja emellan reflekterade och oreflekterade
former. De senares målsmän hafva utan vidare pröfning
antagit, att all verklighet är kroppslig, enär de
aldrig haft anledning att förutsätta någon annan
möjlighet; de förres åter hafva funnit historiskt
gifna former af idealism otillfredsställande,
hvilket föranledt dem att medvretet öfvergifva dessa
och återgå till realism. De realismen vidlådande
svårigheter, som förmått idealismens anhängare att
fortgå till denna ståndpunkt, hafva förnämligast
varit af kunskapsteoretisk art. Enligt realismen
skall nämligen kunskapen eller det sanna förnimmandet
vara en sådan den förnimmande andens relation till
ett yttre, att detta senare öfverensstämmer med hans
förnimmelser. Men under denna förutsättning, som i sin
ordning är en följd af antagandet af all verklighets
kroppslighet, blir den nämnda öfverensstämmelsen
i sjelfva verket en omöjlighet, då ju båda,
förnimmelsen och den förnumna saken, äro åtskilda i
rummet. Äfven om en sådan öfverensstämmelse funnes,
kunde menniskan tydligen ej förnimma eller fatta den,
ty hon kan aldrig förnimma något annat och mer än
sina egna förnimmelser. Om deras öfverensstämmelse
med ett annat och yttre, som sjelf för henne vore
obekant, känner hon tydligen intet. Också finner man,
att hufvudepokerna i kunskapsteoriens utveckling
städse medfört alltmer principiella brytningar med
realismen. – b) Under medeltiden och början af den nya
tiden betecknade man med uttrycket realism den åsigt,
enligt hvilken universalia, d. v. s. de abstrakta
begreppen, egde sjelfständig verklighet, oberoende af
de ting, hos hvilka de äro bestämningar. Med nutidens
termer betecknad, är denna åsigt en form af objektiv
idealism. Historiskt var den ett arf från antiken
(se Aristoteles och Platon). Den motsatta åsigten
kallades nominalism (se d. o.), enär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
