Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Redhibition ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äfven de allra flesta mindre förläningarna. – -c)
1686 års reduktionsbeslut. Ännu återstod en art
af afsöndrade kronogods, som konungen önskade
återvinna. Dittills hade man återtagit endast
bortskänkta gods. Vid 1686 års riksdag framställdes
äfven förslag rörande de bortsålda eller bortpantade
godsens återvinnande. En möjlighet härför gafs genom
de s. k. oköpta räntorna. Härmed menades en mängd vid
jorden fästa afgifter, som, från början tillfälliga,
småningom antagit natur af stadigvarande skatt, och
hvilka vid köpets uppgörande icke inberäknats såsom
afkastning och derför icke betalts, men dock uppburits
af godsemottagarna. De voro sålunda ett slags skänker,
hvilka dock till största delen motvägdes deraf att
vid dessa godsafsöndringar köpen uppgjorts efter en
så låg köpetaxa, att köparen endast fått beräkna sig
3 proc. (under Gustaf Adolf) eller 4 1/2 proc. (under
Kristinas förmyndare) på sin köpesumma. Då nu den
allmänna räntan vid denna tid var 8 à 10 proc. eller
mera, skulle köp efter en så låg ränteberäkning
aldrig kunnat ifrågakomma, om ej köparen fått dessa
räntor gratis. Nu höll sig dock konungen endast vid
köpebrefvens lydelse och återfordrade dessa oköpta
räntor; och riksdagens beslut blef äfven, att de
skulle indragas. Deras sammanlagda summa var dock
merendels så stor, att köparen utan ersättning fick
återlemna godset. Pantegodsen återförvärfvades på
ett ännu olagligare sätt. Man bestämde nämligen,
att endast 5 proc. af godsens afkastning skulle
räknas som ränta på det upplånta kapitalet under
alla de år, som förflutit, sedan lånet uppgjordes,
men att allt hvad godset derutöfver afkastat skulle
beräknas såsom amortering. Så snart denna stigit till
»alterum tantum», d. v. s. det lånade kapitalets
storlek, skulle godsen hemfalla till kronan utan
vidare ersättning. Det var t. o. m. fråga om att
pantinnehafvaren skulle återbetala hvad han möjligen
uppburit utöfver detta alterum tantum, men denna
fordran efterskänkte konungen. – Dessa beslut vid
1686 års riksdag voro naturligtvis fullständigt
lagstridiga i hvad de rörde pantegodsen och i högsta
grad obilliga i fråga om köpegodsen. De blefvo så
mycket svårare att utföra, som dessa gods merendels
ombytt egare, kanske flere gånger, sedan de köptes,
hvilket ofta medförde, att räfsten drabbade en annan
än den, som fatt de förmåner kronan gifvit den förste
köparen. – Karl XI:s reduktion verkställdes genom
reduktionskommissionen och dennas fortsättning:
deputerade till reduktionsverkets afslutande. Lättast
var indragningen af gref- och friherreskapen,
hvilken ökade kronans årliga ränta med mer än 200,000
dal. smt (deraf 128,000 i Sverige och Finland). Hvad
hela reduktionen afkastat från 1655 till år 1700,
då den afbröts, är icke med full säkerhet kändt, men
har beräknats till en årlig ränta af omkr. 2,400,000
dal. smt (4,800,000 kronor i vår tids mynt, oberäknadt
myntvärdets fall), deraf mer än 2 mill. tillkommit
efter 1680. Mer än hälften af denna summa var
reducerad i de eröfrade
provinserna, der reduktionen till en stor del drabbade
en för Sveriges intressen mer främmande utländsk adel,
hvars ovilja öfver de förluster Sveriges regering och
riksdag åsamkade den blef en vigtig faktor under de
krig, som snart följde under Karl XII, och som nog
i sin mån lättade de främmande eröfrarnas arbete.
J. Fr. N.
Reduktion, fonet., är en i något afseende
ofullständig bildning af ett språkljud, hvarigenom
detta reduceras. Reduktion kan vara qvalitativ eller
qvantitativ. Ett språkljud reduceras qvalitativt till
form, då språkverktygen ej hinna normalställning,
utan stanna på vägen till denna. En explosiva
reduceras genom ofullständig spärrning, såsom
t. ex. ofta vid Sv. tje-ljud, hvilken reduktion
med tiden kan leda till förlust af explosionen
(såsom i göta-målen). En tonlös frikativa kommer
genom reduktion att närma sig h (tonlös vokal): så
har i Sp. f öfvergått till h i t. ex. hermoso, hijo
(Lat. formosa, filius) och Eng. th kan i vårdslöst
tal ersättas af h. En tremulant reduceras genom
förminskning af vibrationernas vidd och antal
och öfvergår så till frikativa (t. ex. Eng. r
och Sv. skorrande r). Som reduktion kan också
nasalering anses, ity att dervid ofullständig
anslutning af gomseglet till bakre svalgväggen
eger rum. Tonreduktion beror på minskad svängvidd i
röstbandens vibrationer: genom tonreduktion uppkomma
tonlösa b, d, g o. s. v. (såsom i tyska). Slutligen
kunna språkljud äfven reduceras qvantitativt, då
deras uttalstid nedbringas till ett minimum, afgjordt
mindre än tiden för kort språkljud (se Qvantitet
4). All reduktion kan leda till förlust af språkljud.
Lll.
Reduktionskollegium, ett ämbetsverk, som af Karl
X Gustaf tillsattes för att verkställa den vid
1655 års riksdag beslutna reduktionen. Medlemmarna
förordnades d. 9 Juli 1655, och följande dag gaf
konungen dem deras instruktion och uppdrog åt
kammarpresidenten H. Fleming att »föra ordet och
dirigera verket». Utom honom sutto i kollegiet 5
riksråd samt 9 andra personer. Fleming var själen
i verket och föreslog nästan alla de åtgärder,
som vidtogos. Dervid understöddes han kraftigt
af S. Bååt och f. d. vice presidenten i Göta
hofrätt K. Månesköld. Men å andra sidan hade han
och hela reduktionen äfven häftiga motståndare inom
kollegiet. Deras ledare var riksrådet G. Bonde. Äfven
utom kollegiet gjordes motstånd, af landshöfdingar
o. a., hvilkas biträde erfordrades. Det hat, som
Fleming genom sin verksamhet ådrog sig, uteslöt
honom 1660 ur förmyndarestyrelsen, hvarefter han
drog sig tillbaka till privatlifvet. I Juli 1661
förordnades riksrådet G. Soop till president, d. 6
Dec. 1663 S. Bielke samt d. 5 Okt. 1668 riksrådet
G. Gyllenstierna. Kollegiets verksamhet under denna
tid var mycket obetydlig, men tog bättre fart, sedan
Karl XI sjelf tillträdt regeringen. Det fortfor
äfven efter 1680 med sin reduktion vid sidan af
Reduktionskommissionen, men fick 1683 samma chef
som denna, nämligen K. Fleming, och efter dennes
död (1685) öfvertog F. Wrede ledningen af båda
verken. Kollegiet upplöstes 1687. J. Fr. N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
