Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rekarne ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Parthenon-relieferna från den grekiska konstens
blomstringstid, på det senare Lorenzo Ghibertis
berömda bronsdörrar till baptisteriet i Florens från
ungrenaissancens begynnelsetid (gipsafgjutningar af
båda finnas i Nationalmuseum). – I figurlig mening
brukas ordet relief i betydelsen förhöjd glans,
egenskapen att vara framträdande och i ögonen
fallande. Upk.
Reliefkarta [-liä’ff-], en karta, som i relief
framställer jordytans nivåförhållanden. Vanligen måste
för tydlighets vinnande höjdskalan härvid tagas ända
till 10 gånger större än längdskalan. Reliefkartor
förfärdigas af papiermaché, gips m. m. Jfr
Höjdkarta. E. E.
Relieftryck [-liä’ff-] kallas det tryck, som nyttjas i
böcker för blinda, och hvilket dessa kunna lära sig
läsa förmedelst känseln. Man använder härvid tvänne
system: det latinska alfabetet, som emellertid,
till följd af åtskilliga bokstäfvers för känseln
svårfattliga form, på några ställen utbytes mot ett
dylikt alfabet med mycket förenklade bokstafsformer
(efter uppfinnaren kalladt det moonska) och
punktstilen, för hvilken idén är ungefär densamma
som för alfabetet inom telegrafien, och som benämnes
den brailleska, likaledes efter uppfinnaren. Det
brailleska systemet vinner allt vidsträcktare
användning på grund af de stora fördelar, som
det erbjuder. Med detta kunna t. o. m. noter
göras tillgängliga för de blinde, och genom detta
kunna dessa ganska lätt skriftligen meddela sig
med hvarandra genom att begagna en särskildt
inrättad liten skrif- eller tryck-apparat. För
skriftliga meddelanden med seende behöfva de blinda
likaledes skrifapparat och skrifva då ett alfabet, som
i det närmaste öfverensstämmer med vanlig skrifstil. –
I Sverige finnes ett relieftryckeri, nämligen vid
Manilla institut, der åtskilliga böcker (särskildt
hela Nya testamentet) m. m. äro tryckta.
Religion (af Lat. relegere, ofta återkomma till,
flitigt syssla med, eller af Lat. religare, binda
vid) kallas med ett gemensamt namn de själslifvets
företeelser, i hvilka menniskan är bestämd af sitt
förhållande till Gud, eller det absoluta. Till
en närmare bestämning af religionens begrepp kan
man komma endast genom betraktande af de former,
i hvilka hon historiskt framträdt, samt de anlag och
förmögenheter hos menniskan, hvilka betinga henne. –
Så långt vi kunna gå tillbaka i menniskoslägtets
forntid, möter oss religionen. Hon var alltifrån
början en förnimmelse eller känsla (icke föreställning
eller begrepp, ty dessa kommo mycket senare) af det
oändliga. Hon var icke en dyrkan af det ändliga i
stället för det oändliga (afguderi), utan fast
mera af det oändliga i det ändliga. Hon var icke en
dyrkan af mångfalden (polyteism), utan af enheten
i de många vexlande formerna (henoteism). I den
ständigt bortströmmande och ständigt förnyade floden,
i det oöfverskådliga hafvet, i den gränslösa rymden
med dess otaliga stjernor, i växt- och djurlifvets
outtömliga alstringskraft förnam och tillbad man
all-enheten, all-lifvet, det absoluta, för hvilket
man ännu icke hade något begrepp eller namn. Det var
detta menniskan famlande sökte, då hon – såsom i de indiska
vedahymnerna – åkallade floder, berg, skyar, jorden,
himlen, morgonrodnaden, solen m. m. Hvarje företeelse
var i tillbedjandets ögonblick det enda föremålet
derför. Hvarje företeelse var för menniskan lefvande,
medveten, personlig; ty hon kände instinktartadt, att
den högsta enheten, som tedde sig i allt, icke kunde
vara någonting lägre än hon sjelf. Hennes dyrkans
föremål blef en asura (Sanskr., »en som andas eller
lefver»), en deva (Sanskr., »ljusväsende»), en amartya
(Sanskr., en »icke-dödlig»).
– Vid en fortskridande abstraktion, då menniskan
skilde mellan kropp och själ hos sig sjelf, började
hon äfven skilja mellan dessa gudomliga makter och de
företeelser, i hvilka de tedde sig. På samma gång
började dessa makter uppfattas såsom hvar för sig
sjelfständiga och beståndande väsenden, i stället för
att de förut likasom flutit öfver i hvarandra, varit
vexlande former och uppenbarelser af det ena eller
den ende. Dock uppfattades redan i en aflägsen
forntid en såsom den högste (Sanskr. Dyauspitar,
Grek. Zevs pater, Lat. Jupiter, »himlafadern»).
– I samband med tron på ett lif efter döden
betraktades äfven de aflidnes andar såsom sådana
högre väsenden. Hos folk, som icke utvecklade en
högre kultur, emedan de atomistiskt splittrade sig
i smärre grupper, trädde de högre gudomligheterna –
stammens eller folkets
– tillbaka. Hvad som fortlefde var dyrkan af
familjernas skyddsandar (animism) och vid ett ännu
djupare sjunkande – dyrkan af de naturföremål,
i hvilka dessa andar genom besvärjelse bundits
(fetischism). – Hvarje form af religion
utvecklar sig till religiösa föreställningar
och religiös kult. Med föreställningen om
mäktiga och välgörande gudomliga väsenden följde en
känsla af pietet för dem, längtan efter gemenskap
med dem, fruktan för att misshaga dem.
Begreppet om ett genom förseelser å menniskans
sida brutet förhållande till gudomen är det
andra religiösa grundbegreppet. Det tredje är
återställandet af detta brutna förhållande.
Detta leder oss öfver till kulten, först ett
imiterande af naturgudomligheternas verksamhet,
sedermera offer samt lofsånger och
böner såsom uttryck för tacksamhet eller
skuldmedvetande. Kulten har ursprungligen ej
betingats af sjelfviska motiv, utan af
nämnda pietetskänsla. Det är här menniskohjertat,
som »blifver ense med den gudomliga verldsordningens
förnuft och dermed i allt sitt kännande och
viljande sant förnuftigt». Religionen har derför
i högsta mening varit en kulturmakt.
Medan i de gamla naturreligionerna synd- och
försoningsbegreppen förblefvo mera outvecklade och
fattades på ett mera yttre sätt, fann buddhaismen
källan till allt ondt i menniskans åstundan efter
sådant, som vexlar och förgås, och frigörelsen
derifrån i den sanna kunskapen eller insigten om hela
den sinliga tillvarons illusoriska beskaffenhet. Hos
hebréerna utvecklade sig ur den ursprungliga
henoteismen den gudstro, som fått sitt uttryck i
orden: »Hör Israel, Jahve vår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
