- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 13. Pontin - Ruete /
891-892

(1889) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Religionsbrott ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

derest dessa skulle vilja njuta burskap. Kyrkans egna
medlemmar voro vid äfventyr af verldsligt straff
förpligtade att bevista allmän gudstjenst, på
samma gång förbud utfärdades – särskildt må nämnas
1726 års konventikelplakat – mot sammankomster i
enskilda hus till gudstjenst i vidsträcktare mån,
än som kunde inbegripas under husandakt. Det var i
de nord-amerikanska kolonierna, som religionsfrihet
såsom rättslig princip erkändes. I senare hälften
af 1700-talet med den filosofiska strömning,
som då bröt fram och fordrade tankefrihet i alla
riktningar, begynte en fördragsammare anda att gifva
sig tillkänna med begäran om borttagande af de band,
i hvilka samvetsfriheten låg insnörd. Härtill bidrogo
ytterligare nord-amerikanska staternas frihetskamp
och de grundsatser om menskliga rättigheter, som af
dessa stater uttalades. Man ser i de flesta land
lagstiftningen uppträda for fördragsamhet och mot
förföljelse för religionens skull. Fredrik II gick
i spetsen med sitt bekanta yttrande: »I preussiskt
land kan hvar och en blifva salig på sin fason.»
I spåren följde Gustaf III med k. kung. d. 24
Jan. 1781, det s. k. toleransediktet, hvarigenom
medgafs under en fri och otvungen religionsöfning
en fullkomlig samvetsfrihet med rätt till offentlig
gudstjenst åt kristna trosbekännare, som inflyttat
och inflyttade, jämte rätt för barnen att med
bibehållen medborgarerätt bekänna sig till sina
föräldrars tro, hvarjämte främmande trosbekännare
tillförsäkrades fullkomliga medborgerliga rättigheter
med undantag af vissa politiska rättigheter. Detta
edikt åtföljdes af 1782 års judereglemente, som medgaf
religionsöfning åt judarna i de städer, der de egde
bosätta sig. Kejsar Josef II i Österrike gaf genom
toleransediktet d. 13 Okt. 1781 fri religionsöfning åt
protestanterna, jämte likställighet med katolikerna
i medborgerliga och politiska rättigheter. I
Frankrike gjordes slut på religionsförföljelsen
genom 1787 års Novemberedikt. Hvad Preussen angår,
fick den grundsats, som Fredrik II uttalat, sitt
uttryck i religionsediktet d. 9 Juli 1788 och har
derifrån ingått i den preussiska landrätten. Den
nord-amerikanska konstitutionen af 1787, art. VI: 3,
förklarade, att ingen viss religionsbekännelse skall
erfordras såsom behörighetsvilkor för något ämbete,
och i ett tillägg till förbundsförfattningen af d. 15
Dec. 1791 förbjöds kongressen att utfärda någon lag,
hvarigenom någon religion förklaras förherskande
eller den fria utöfningen af någon annan, som
håller sig inom lagens gränser, förhindras. Hvarje
religionssamfund såsom sådant åtnjuter derför
skydd för sin religionsöfning inom lags och
sedlighets gränser, och religionsöfningen anses
såsom en medborgerlig rätt, hvilken staten har att
skydda. Staten saknar hvarje makt att bestämma
öfver de religiösa samfundens verksamhet annat
än i domstolsväg. Sedan med franska revolutionen
kyrkan förvandlats till ett borgerligt institut,
blef i art. 10 af den Deklaration af menskliga
rättigheter, som ställdes i spetsen för 1791 års
franska konstitution, den religiösa öfvertygelsens
frihet garanterad genom stadgandet att ingen må för
sina åsigter i religionen lida men, såvida deras offentliggörande
ej stör den af lagen fastställda allmänna ordningen. –
Den inverkan, som franska revolutionen utöfvade inom
det europeiska samhället, visade sig äfven i afseende
på religionsfriheten. Så begynte man i England under
1790-talet att frigifva katolikernas religionsöfning,
och tillträde lemnades dem till vissa lägre offentliga
befattningar. I Sverige utbyttes i 1809 års R. F. § 16
det i föregående regeringsformer förekommande påbudet
om förpligtelsen för alla Sveriges innebyggare att
bekänna lutherska läran mot föreskriften att konungen
ej må någons samvete tvinga eller tvinga låta, utan
låta hvar och en fritt utöfva sin religion. I Hollands
grundlag af d. 24 Aug. 1815 erkändes äfven grundsatsen
om fri religionsöfning och fingo alla trossamfund
åtnjuta lika skydd samt likställdes alla trosbekännare
i medborgerliga och politiska rättigheter. Den tyska
förbundsakten af 1815 (art. 16) uttalade såsom allmän
grundsats, att medlemmar af de tre offentligt erkända
bekännelsekyrkorna skulle vara likställda i borgerliga
och politiska rättigheter, hvilken grundsats äfven
uttalades i de särskilda rikenas författningar. Tros-
och samvetsfriheten hade således i allmänhet vunnit
skydd. Rättigheten till religionsöfning äfvensom
åtnjutande af offentliga rättigheter för personer,
som ej tillhörde statskyrkan, led dock ännu en
tid inskränkning i de land, der det statskyrkliga
systemet utöfvade större inflytande på den borgerliga
lagstiftningen. I England gjorde sig grundsatsen
på ett mera verksamt sätt gällande genom 1829
års emancipationsbill, som borttog skyldigheten
att afgifva förklaring mot transsubstantiationen
såsom vilkor för tillträde till parlamentet och
till de flesta ämbeten, och som tillika upphäfde
de inskränkningar i rätt till religionsöfningen,
hvilka mest tryckte katolikerna. Dermed och genom
det sedan 1833 separatisterna gjorda medgifvande
att utbyta eden mot en högtidlig försäkran, utom
hvad gällde parlamentseden, äfvensom genom det på
1840-talet skedda upphäfvandet af åtskilliga statut,
som inskränkte dissenters rättigheter, var för kristna
trosbekännare allt samvetstvång upphäfdt. Judarna, som
först under Cromwells tid fått nedsätta sig i landet,
voro ej underkastade några inskränkningar i afseende
på kulten och stodo i afseende på äktenskaps ingående
under den mosaiska rätten samt åtnjöto ungefär samma
rättigheter som katolikerna, med rätt till särskildt
edsformulär, hvilket dock låg i vägen för deras
inträde i parlamentet, till dess 1858 eden äfven der
ändrades på ett sätt, som möjliggjorde för judar att
der taga säte. Till dessa friheter lades upphäfvandet
af irländska statskyrkan 1869. Statens ställning till
religionen är dock ej indifferentismens. Omsorg
om religionen är det utmärkande draget. Som
undervisningen i England icke är obligatorisk,
är folkskolan ej någon statsanstalt. Den erhåller
understöd från staten, men bör vara förenad med
någon kyrklig församling, och der så ej är fallet,
utan den är af kommunen organiserad, skall dagligen
läsas den heliga skrift. Utom England är det de af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:31:41 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfam/0452.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free