Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Religionsbrott ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
undervisning står under statens ledning. Ingen
enskild kan utan särskild autorisation öppna en
skola, och undervisningen derstädes är underkastad
kontroll från statens sida. All undervisning i
religion i skolor är förbjuden. Bredvid denna
statens oinskränkta makt öfver religionssamfund,
religionsöfning och undervisning står fullständig
tros-, samvets- och bekännelsefrihet för
individerna. Ingen kan tvingas till att
bekänna någon religion eller tillhöra något
religionssamfund, men ingen får bekänna och utöfva
någon religion eller deri undervisa utan statens
medgifvande. Religionslöshet är garanterad, men
ej fri religionsöfning. Hvarje religiöst samfunds
tillvaro och verksamhet bero af statens godtfinnande,
på samma gång som statens myndigheter med sin rätt
öfver undervisningen äro oförhindrade att framtvinga
en obligatorisk undervisning, som kan hafva till
uppgift att utrota kristendom och kristen moral. I
Finland bestå till sina hufvuddrag de förhållanden,
som gällde i Sverige före 1809. Ändring gjordes först
genom kejs. ordonnans af d. 14 Aug. 1827, som på sidan
om gällande lag öppnade för grekiska trosbekännare
tillträde till ämbeten. Genom Landtdagsordningen
d. 21 April 1864 förklarades kristna dissidenter
valbara till landtdagsmän och äfven icke-kristna
behöriga såsom valmän. Härtill sluter sig den vigtiga
bestämmelsen i Kyrkolagen af d. 6 Dec. 1869, som
tillerkänner medborgare att öfvergå från lutherskt
till annat kristet trossamfund. I afseende på
främmande trosbekännares rätt till religionsöfning
och att bilda församlingar gälla ännu 1781 års
toleransedikt och 1782 års judereglemente med deri
innehållna inskränkningar. I Danmark begynte under
detta årh. religionsfrihetens grundsats att tillämpas
på judarna, som genom »anordningen» d. 29 Mars 1814
fingo tillstånd att hafva synagoga i Köpenhamn och
flere städer samt ställdes lika med andra undersåtar,
hvarefter Danmarks grundlag d. 5 Juni 1849 garanterade
religionsfriheten i hela dess utsträckning, dock
med iakttagande af att den lutherska kyrkan såsom
folkkyrka af staten understödes och att konungen
skall bekänna sig till densamma. Norges skilsmässa
från Danmark medförde ingen omedelbar ändring i de
norska kyrkliga förhållandena. 1814 års grundlov
förklarade den evangelisk-lutherska religionen
för statens offentliga religion. De, som bekänna
sig till den, äro förpligtade att uppfostra sina
barn i densamma. Jesuiter och munkordnar tålas ej,
och judar skola vara uteslutna från tillträde till
riket. Konungen och ämbetsmännen skola bekänna den
lutherska läran. Behofvet af lossandet på dessa
inskränkande band lät emellertid känna sig. Genom
dissenterlagen af d. 16 Juli 1845 medgafs fri
religionsöfning åt alla kristna, med förklaring att
olika trosbekännelse ej skulle grunda någon skilnad
i pligter och rättigheter, der ej grundlag eller
dissenterlag deri gjorde inskränkning; och genom lag
af d. 24 Sept. 1851 lemnades judarna tillträde till
riket samt fri religionsöfning. Genom grundlagsändring
d. 15 Juni 1878 bestämdes, att endast statsråd och
de, som bekläda domareämbete, behöfva
bekänna lutherska läran. Hvad öfriga ämbeten angår,
öfverläts åt lagstiftningen att derom bestämma. Genom
lag, som d. 14 Juni 1880 utgafs, skola alla ämbeten
kunna beklädas af bekännare af annan kristen
troslära än den lutherska, äfvensom af judar. Dock
måste de, som hafva att undervisa i kristendom,
de vid folkundervisningen anställda personer,
skolrektorer och civila chefsplatsers innehafvare
tillhöra lutherska läran. I afseende på mormonerna
är genom särskild resolution af d. 25 Jan. 1853
förklaradt, att för dem de äldre förbuden gälla.
I Sverige fortfor efter 1809 det statskyrkliga
systemet att råda, dock ej i hela sitt omfång. Några
af territorialsystemets fordringar voro uppgifna. Den
rätt till fri religionsöfning för främmande
trosbekännare, som genom 1781 års k. kung. blifvit
medgifven, blef nu genom grundlagsbestämmelse
bekräftad (R. F. § 16) sålunda, att »konungen
skall skydda hvar och en vid en fri utöfning af sin
religion, såvidt han derigenom icke stör samhällets
lugn eller allmän förargelse åstadkommer». Af
dessa ordalag framgår, att åt lagstiftningen skulle
öfverlåtas att närmare bestämma vilkoren for denna
frihets utöfning. Lutherska kyrkans egenskap af
statskyrka bibehölls. Dess troslära var den, som
skulle ligga till grund för medborgarens religiösa
uppfostran. I all folkundervisning och skolbildning
ingick undervisning i lutherska läran. Den i R. F. §
16 uttalade grundsats gällde bredvid grundsatsen
om lutherska kyrkan såsom statskyrka, i hvars lära
folket i allmänhet borde uppfostras. Detta framträder,
utom i den inskränkning, som ligger i det sätt, hvarpå
grundsatsen blifvit uttalad, i bestämmelsen i R. F. §
2, som påbjuder, att konungen skall vara af den
lutherska läran, R. F. § 4, som fordrar detta såsom
behörighetsvilkor för statsrådsämbetets beklädande,
R. F. § 28 i sin ursprungliga lydelse, som fordrade
samma behörighetsvillkor för alla andra ämbeten inom
riket än de militära, samt Successionsordningen §
4, som utesluter från successionsrätt till tronen
den medlem af kungliga familjen, som sig ej till
samma lära bekänner. Deremot infördes den i 1781 års
k. kung. bekräftade rättigheten för alla kristna
trosbekännare att deltaga i riksdagsmannaval och
för reformerta att äfven kunna väljas. För öfrigt
gällde den ordning, som genom nyssnämnda kungörelse
blifvit stadgad i afseende på främmande trosbekännares
rätt till religionsöfning. Efter det 1845 års norska
dissenterlag blifvit utfärdad, begynte man i Sverige
på allvar intressera sig för reform af lagstiftningen
för vinnande af utvidgad religionsfrihet. K. M:t
afgaf proposition härom d. 30 Maj 1857, hvilken
ledde till upphäfvande af konventikelplakatet
genom k. förordn. d. 26 Okt. 1858 angående rätt
för lutherska kyrkans medlemmar till sammankomster
för gemensamma andaktsöfningar utan vederbörande
presterskaps omedelbara ledning (i k. förordn.
d. 11 Dec. 1868 tillades: äfven å tid, då gudstjenst
hålles). Efter det K. M:t till riksdagen afgifvit
proposition d. 27 Okt. 1859, kommo till stånd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
