Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Religionsfrihet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppfostran på religiös grund, som åligger svenska
staten, gäller såsom lag, att barn af personer,
som icke tillhöra något i Sverige tillåtet
religionssamfund, uppfostras i svenska kyrkans lära,
likasom ock i det fall att målsman försummar sin
skyldighet att låta uppfostra barn i den troslära, som
föräldrarnas trosbekännelse bestämmer. Svenska kyrkans
egenskap af en af staten använd uppfostringsanstalt
visar sig ock deruti att främmande trosbekännare
äro skyldiga att med andra innebyggare i en socken
eller församling deltaga i afgifter till kyrkan och
kyrkobyggnad. De för särskilda kyrkliga förrättningar
stadgade afgifter till svenska kyrkan eller hennes
presterskap eller betjening må ej påföras främmande
trosförvandt i annat fall än att slik förrättning på
hans egen begäran blir verkställd. Inom svenska kyrkan
bestämmer gällande kyrkorätt medlemmarnas rättigheter
och skyldigheter i afseende på gudstjenst och
församlingsordning. Genom ofvan anförda k. förordn. af
d. 26 Okt. 1858 och d. 11 Dec. 1868, genom k. förordn.
d. 20 Sept. 1859, hvilken upphäfde stadgandena om
skyldigheten att för döpelse och nattvard ej söka
annan prest än den, som är anställd i den församling
någon tillhör, och genom k. förordn. d. 15 Okt. 1880
om rätt för den, som ej blifvit döpt, eller som inom
svenska kyrkan icke begått nattvarden, att afsluta
civiläktenskap, äfvensom genom den begränsning, som i
senare tider skett af de tillfällen, då löftesed skall
ingås, är den enskildes samvetsömhet tillgodosedd
på ett tillfredsställande sätt. Detta visar sig ock
deraf, att ej allenast de, som blott i vissa afseenden
äro separatister, utan äfven sådana, som omfattat
främmande troslära och äro berättigade att bilda egna
trossamfund, qvarstanna inom kyrkan. H. L. R.
Religionshistoria är den empiriska framställningen
af religionens utveckling i hennes olika former
och hos olika folk. Hon utgör en väsentlig del af
mensklighetens kulturhistoria. En sådan framställning
kunde ej blifva verkligt vetenskaplig, utom för så
vidt man upptäckte några allmänna lagar för denna
utveckling, ur hvilka de enskilda företeelserna kunde
i sina allmännaste drag begripas, och under hvilka de
kunde inordnas. Till kunskap om sådana lagar och till
ett sådant generaliserande af de religionshistoriska
fakta kunde man komma endast genom att med hvarandra
jämföra de olika religionsformerna och genom att –
för kännedomen om religionen under den förhistoriska
tiden – tillgodogöra sig arkeologiens och den
jämförande språkforskningens resultat. Sålunda har
i den nyaste tiden ur religionshistorien utvecklat
sig en jämförande religionsvetenskap.
Religionskrig kallas sådana krig, som förts mellan
anhängare af olika religiösa åskådningar och haft
till orsak olikheten i religiös tro samt till mål
undertryckandet af motpartens religionsutöfning
eller försvarandet af sin egen. Här må först nämnas
makkabéerkrigen rfrån 167 f. Kr.), som framkallades
af den syriske konungen Antiochus Epifanes’ försök
att påtvinga judarna den grekiska polyteismens kult (se
Makkabéer): Muhammeds (se denne) och hans
efterföljares krig (fr. 622), som gingo ut på
att utrota afgudadyrkan och bringa »bokens folk»
(judarna och de kristne) till underkastelse och
skattskyldighet; korstågen (se d. o.) eller de
vesterländske kristnes härnadståg till de »heliga
orternas» eröfring från muhammedanerna (fr. slutet
af 11:te till slutet af 13:de årh.) samt korståg inom
Europa för hedniska folks underkufvande och omvändande
till kristendomen. (Finlands eröfring af svenskarna,
från midten af 12:te årh., Preussens eröfring af
Tyska orden ock Livlands af Svärdsriddarnas orden
från förra, delen af 13:de årh.) Vidare må nämnas
krig för kättares utrotande eller återförande till
katolska kyrkan under medeltiden, t. ex. kriget
emot albigenserna (se d. o.) 1209–29. Med benämningen
religionskrig betecknas dock företrädesvis de krig,
hvilka föranleddes af den stora kyrkoreformationen
i 16:de årh. och af de rörelser, som föregingo
densamma i det 15:de. Hit höra husitkrigen (se
Husiter), 1419–34, Schmalkaldiska kriget (se d. o.),
1546–52, Hugenottkrigen (se Hugenotter), 1562–98,
och Trettioåriga kriget (se d. o.), 1618–48. Till
religionskrigen måste i visst afseende räknas
äfven Nederländska frihetskriget (1572–1648),
som föranleddes af Filip II:s försök att våldsamt
undertrycka reformationen i Nederländerna, och det
på 1640-talet förda kriget mellan Karl I i England
och Långa parlamentet, som var en strid mellan
anglikanska kyrkan å ena sidan samt puritanerna och
independenterna å den andra. Det förstnämnda var dock
lika mycket en kamp för nationel sjelfständighet,
och det senare var öfvervägande en strid för politisk
frihet.
Religionslära är än detsamma som teologi än den del af
den praktiska filosofien, som handlar om religionen,
d. v. s. (enligt Boström) om Gud, betraktad såsom de
förnuftiga väsendenas religion eller absolut högsta
lag och ändamål.
Religionssamtal (T. religionsgespräche,
Lat. colloquia) kallas i kyrkohistorien de
teologiska disputationer, hvilka, i synnerhet under
reformationstiden, föranstaltades af statsmakten för
att bilägga lärostrider mellan representanterna för
olika religiösa riktningar. Sällan ledde de till
det åsyftade resultatet. Ett bland de vigtigaste
religionssamtalen är det, som 1529 hölls i Marburg
(se d. o.). Ett annat dylikt samtal hölls på
föranstaltande af konung Ferdinand I i Regensburg 1541
mellan tre katolska och tre evangeliska teologer och
ledde till en skenbar och kortvarig öfverensstämmelse
i fråga om rättfårdiggörelsen genom tron. Det af
rådet i Zürich föranstaltade religionssamtalet
mellan Zwingli och påflige generalvikarien Faber blef
närmaste anledningen till reformationens genomförande
derstädes (1523). Af stor betydelse för reformationens
öden i Schweiz blef äfven, samtalet i Baden, i Aargau,
1526, likaledes mellan reformerta och katoliker. Till
en half försoning mellan lutheraner och reformerta
ledde religionssamtalet i Leipzig 1631 och till
ömsesidigt kyrkligt erkännande det i Kassel 1661.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
