- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 13. Pontin - Ruete /
901-902

(1889) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Religionsfrihet ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Det af konung Wladislaw IV af Polen anordnade
religionssamtalet i Thorn 1645 för åstadkommande
af en förlikning mellan katoliker, lutheraner och
reformerta ledde icke till något resultat. – Om
religionssamtalet eller disputation en mellan Olaus
Petri och Peder Galle (1527) se Peder Galle.

Religiosi dies kallades hos de gamle romarna vissa
dagar, å hvilka det till följd af ett olyckligt
historiskt minne eller af annan (religiös) grund
ansågs förenadt med betänkligheter (religiosum) att
företaga något vigtigt, således olycksdagar. Sådana
voro t. ex. dies alliensis, eller årsdagen af det
olyckliga slaget vid Allia (d. 18 Juli), vidare de
dagar, som följde omedelbart på »calendae», »nonae»
och »idus» (se dessa ord), de tre dagar, under hvilka
det åt underjordens gudar invigda hvälfda rummet i
Rom var öppet, samt dagarna för dödsfesten (Parentalia
och Feralia) eller d. 13–21 Febr. Jfr Dies. R. Tdh.

Religiös [relijös och, vanligare, relisjös],
Fr. religieux (Lat. religiosus, af religio, religion),
gudfruktig, from, gudaktig, andligt sinnad, som
lefver efter religionens föreskrifter, besjälad af den
ansvarskänsla och det hopp, som religionen skänker;
som angår religionen, religions-; som härflyter ur nit
för religionen. – Religiositet, religiöst sinnelag,
gudsfruktan, gudaktighet.

Reliker (Lat. reliquiae, egentl. rester, lemningar)
benämnas verkliga eller förmenta qvarlefvor
efter martyrer eller andra såsom heliga ansedda
personer. Redan tidigt framträdde inom kyrkan en
öfverdrifven vördnad för och snart äfven en vidskeplig
dyrkan af dessa de heliges qvarlefvor, på hvilka man
öfverflyttade den andliga kraft, som bodde i eller
ansågs utströmma ifrån de heliges personer, i det
man tänkte sig dessa qvarlefvor vara verksamma till
välsignelse ej blott genom den andäktiga stämning, som
de framkallade, utan genom sjelfva den yttre närheten
och den utvärtes beröringen. Man började med att
bygga kyrkor och kapell på martyrernas grafvar, eller
ock flyttade man under mycken högtidlighet deras ben
till redan färdiga kyrkor, hvilka platsers helighet
ökades i samma mån som de egde reliker af något
ansedt helgon. Äfven kläder och husgeråd, som de i
lifstiden begagnat, och framförallt de pinoredskap,
som användts till deras plågande eller aflifvande,
ansågos som heliga reliker. Den förnämsta af dem alla
var Kristi kors, som enligt legenden skulle hafva
påträffats af Konstantin den stores moder, Helena,
då hon år 326 upptäckte Kristi graf i Jerusalem. Till
åminnelse af detta det heliga korsets igenfinnande
infördes en särskild fest (festum inventionis
sanctae crucis;
se Korsets återfinnande), som firades
d. 3 Maj och från Rom snart utbredde sig öfver hela
Vesterlandet. De ställen, der mera ansedda reliker
funnos, besöktes af tusentals vallfärdande, och man
firade särskilda relikfester. Till den nyss nämnda
»korsfesten» tillkom äfven den s. k. korsupphöjelsens
fest (festum exaltationis sanctce crucis; se
Korsets upphöjelsefest), som firades d. 14 Sept. till
minne deraf att kejsar Heraclius efter persernas
besegrande återtagit det af dem bortröfvade heliga
korset och år 629 låtit uppsätta det i den heliga
grafvens kyrka. Under medeltiden tog den
vidskepliga dyrkan af de heliges reliker ännu
starkare fart, och otaliga voro de under, som
tillskrefvos desamma. Ännu i våra dagar bedrifves
såväl i den romerska som i den grekiska kyrkan
en relikdyrkan, som icke i något hänseende
gifver medeltiden efter. Se vidare nästa art.
J. H. B.

Relikgömma (Lat. reliquiarium), ett till förvaring
af reliker (se d. o.) afsedt kärl eller deremot
svarande föremål. Relikgömmorna från den tidigaste
medeltiden hafva ofta formen af små hus (skrin)
med tresidiga gafvelrösten. De förfärdigas af
trä, som klädes med förgyllda och graverade eller
emaljerade metallplåtar. Stundom gifver man åt
relikgömman formen af ett ciborium eller af en
monstrans, ett ostensorium, en stående eller
liggande genomskinlig cylinder för inrymmande af
reliken. Relikgömmor i korsform förekomma äfven,
särskildt såsom förvaringsrum för bitar af Kristi
kors. Någon gång har relikgömman formen af den
menskliga kroppsdel, hvarifrån reliken är tagen,
t. ex. af en hand, en arm, ett hufvud. Smärre
relikgömmor i kors- eller medaljongform användes
som magiskt skyddsmedel (amuletter) att bäras på
kroppen. En gammal svensk benämning på relikgömma
är helgedoma-kar. Upk.

Reling, öfversta delen af ett fartygs eller en båts
sidor. – Relingsmanning. Se Manna reling.

Reliquiarium, Lat., relikgömma (se d. o.).

Relistab, Heinrich Friedrich Ludwig, tysk
skriftställare, f. i Berlin 1799, d. derst. 1860, var
först artilleriofficer, derpå lärare vid brigadskolan
i Berlin, tog afsked 1821 och lefde sedermera såsom
skriftställare. Sedan 1826 deltog han i redaktionen af
»Vossische Zeitung» samt redigerade under åren 1830–41
musiktidningen »Iris». R. Skref flere romaner,
sorgspel, lustspel, operatexter och biografier,
men gjorde sig hufvudsakligen känd såsom en skarp
musikkritiker på klassisk grund och särskildt genom
sitt frimodiga uppträdande mot Sontags förgudning
(Henriette oder die schöne sängerin, 1826) och mot
Spontinis maktfullkomlighet (Über mein verhältniss
als kritiker zu herrn Spontini,
1827). Hans
Gesammelte werke utgåfvos 1860–61 (i 24 bd).
A. L.

Relä (Fr. relais). 1. Fys., »öfverdragare», en
känslig elektromagnet jämte ankare, som nyttjas på
elektriska telegrafstationer för att, då linieströmmen
af en eller annan orsak är försvagad, sätta det på
emottagningsstationen befintliga lokalbatteriet i
verksamhet och i förbindelse med skrifapparaten. –
2. Krigsv., »brefpostering» (se d. o.).

Rem acu tetigisti, Lat., »du har berört saken med
nålen», du har träffat hufvudet på spiken.

Remagen, stad i preussiska regeringsomr. Koblenz
(Rhenprovinsen), på venstra Rhenstranden, vid
jernvägen mellan Köln och Bingen, 20 km. ofvanför
Bonn. 3,186 innev. (1880). Skifferbrott. R. är en
af turister mycket besökt station för utflykter,
företrädesvis till Ahrdalen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:40:40 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfam/0457.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free