- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 13. Pontin - Ruete /
905-906

(1889) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Religionsfrihet ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och ett lyftadt vinglas i den andra samt blicken
leende vänd tillbaka mot åskådaren. Utom porträtt
och enskilda figurer af historierade gubbar
utförde R. under denna tid, som blifvit kallad
hans »sturm- und drang-period», äfven historiska
bilder, stundom med passioneradt uttryck och
med Simson såsom föremål, t. ex. Simson hotar sin
svärfar
(i Berlin), vidare Isaks offer (Petersburg
och München), Tomas, Den barmhertige samariten,
samt framför alla en följd af 5 små bilder ur
Kristi passionshistoria (1633–39, nu i München),
nämligen Korsets uppresande, Nedtagandet från korset,
Grafläggningen, Uppståndelsen
och Himmelsfärden,
af hvilka Nedtagandet från korset upprepades i stor
skala (1634, nu i Petersburg) och Grafläggningen
flere gånger återgifvits af lärjungar. Slutligen
upptog R. under denna tid äfven mytologiska ämnen,
återgifna på hans egendomliga sätt såsom den drastiskt
realistiska Ganymedes’ bortförande (i Dresden) och
den härliga, kärleksglödande s. k. Danaë, snarare
kanske »Sara, som väntar på sin brudgum, Tobias»
(1636; nu i Petersburg). Samtidigt fortgick hans
verksamhet som etsare. – Med 1637, då R. stod
på höjden af lycka, inträdde en förändring i hans
stil. Den blef mera lugn och klar, hans framställning
mera varm och poetisk än förr, beroende derpå att han
från de skarpa motsatserna mellan ljus och skugga kom
öfver till en clair-obscur af genomskinlig och dock
hemlighetsfull art, i hvars varma glöd motsatserna
sammansmälte. Äfven under den närmaste tiden utförde
han sjelfporträtt (i Louvre och London) och bilder
af Saskia (i Dresden och Berlin), derjämte äfven
andra sköna qvinnoporträtt, dels yngre, dels äldre,
bland hvilka Borgmästaren Six’ moder (1641) hör
till de bästa. Men främst visar sig hans mognad i
de historietaflor, som höra till denna tid, såsom
Susanna i badet (1637, nu i Haag), Ängelns afsked
af Tobias’ familj
(s. å., i Louvre), Simsons bröllop
(1638, i Dresden) och den märkvärdiga, med kroppsstora
figurer utförda Manoahs och hans hustrus offer
(i Dresden). Och så kom 1642 det verldsberömda
»skyttestycket», kalladt Nattvakten (i Amsterdams
Rijksmuseum), som framställer kapten Franz Banning
Cocq och löjtnant Willem van Ruytenberg, hvilka tåga
ut med sina skyttar, men icke till någon nattvakt,
utan på ljusa dagen. Det gamla namnet beror på
ljusbehandlingen, hvarigenom de främre figurerna
i det dramatiskt fördelade tåget stå i glänsande
solsken, medan de bakre äro höljda i djup skugga –
en anordning, som kanhända var mindre passande i en
porträttgrupp, men som dock gjort taflan till en af
de märkligaste inom konstens hela rymd. Naturligtvis
fortsattes också under denna tid raderingsarbetena
såsom förr, med porträtt och bibliska blad samt
äfven genrebilder, hvarjämte hans sinne för naturen
vid denna tid gifver sig uttryck i flere raderade
landskap, såsom Utsigt af Amsterdam och den berömda
Qvarnen (1641). Gränsen för detta skede är 1642,
då han i Juni månad »begrof sin Saskia och med henne
sin lefnads lugna lycka». R.
gifte icke om sig. Men han förälskade sig i sin
unga piga Hendrickje Jaghers, som födde honom
en dotter och i verldens ögon gällde som hans
hustru samt äfven under kommande bekymmer visade
sig trofast och praktisk. R. råkade nämligen på
grund af sin samlarepassion i svår penningknipa,
och till slut måste han 1656 afstå all sin egendom
till skuldernas betäckande. Under denna olyckstid
(1642–56) förminskades ej hans konstnärliga kraft,
utan hans framställning blef mera personlig och
sjelfmedveten i uppfattningen samt alltmera glödande
och säker i behandlingen. I detta manér, som blifvit
kalladt »det knådande», då han hufvudsakligen lade
an på den pittoreska effekten, utförde han som
vanligt bilder af sig sjelf och gubbhufvud, såsom
Rabbinen (1654, i Dresden) samt qvinnoporträtt,
bland hvilka märkes den s. k. Rembrandts kökspiga
(1651, i Sveriges Nationalmuseum). Dessutom
började han åter måla porträtt på beställning. De
förnämsta af hans historiemålningar från denna
period äro de med små figurer och måttligt omfång,
t. ex. Äktenskapsbryterskan (1644, nu i Londons
Nationalgalleri), flere heliga familjer, uppfattade
som timmermanshem, men adlade genom framställningen
(1645 och 1646, i Kassel och Petersburg), Susanna
och gubbarna
(1647, i Berlin), Kristus i Emmaus
(i Louvre och Köpenhamn). Mindre framstående äro de
med stora figurer, af hvilka Sveriges Nationalmuseum
eger det ofulländade, i sin art dock utmärkta stycket
Sammansvärjnings-scen eller kanske Makkabéernas måltid
(1654). Särskildt märkliga äro hans Slagtad oxe (1655,
i Louvre), sedan efterföljd af många samtida, och
hans ypperliga landskap, hvilka såsom stämningsstycken
höra till de yppersta i verlden, och bland hvilka må
påpekas Landskapet med bergsslottet (i Kassel) och
Landskapet med väderqvarnen (England, ensk. ego),
bägge från slutet af 1640-talet, icke naturalistiska
i vanlig mening, utan lyrisk-poetiska och
personliga. Till denna tid höra för öfrigt nästan alla
R:s mest berömda raderingar: porträtt af honom sjelf
och flere framstående män, såsom Jan Six, målaren
Asselyn och D:r Tholinx (för sin sällsynthet en af de
dyrbaraste), vidare naturstudier, t. ex. Svinet och
Musslan, och utmärkta landskap, slutligen historiska
blad, såsom Faust i sitt gemak, Kristus botande sjuka
(1650, kalladt »Hundra-gulden-bladet»), Korsfästelsen,
Nedtagningen från korset vid fackelsken
och Abrahams
offer.
– Framåt 1656 inträdde någon afmattning i
R:s skaparekraft, och detta är icke förunderligt,
då han måste lemna sina dyrbara konstsamlingar och
sitt hus för att se dem gå under klubban. Han vardt
för resten icke fri från sina fordringsegare, och
han flyttade från det ena stället till det andra,
förföljd af dem, tills slutligen Hendrickje Jaghers
och hans son med Saskia, Titus, lyckades bereda honom
ett någorlunda sorgfritt lif genom att inrätta en
konsthandel. Den dystra stämningen från 1657 anser
Woermann tydligast utpräglad i hans melankoliska
sjelfporträtt s. å. (i Dresden). Men snart nog samlade
han igen sin snillekraft. »Han

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:41:44 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfam/0459.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free