Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Remedium ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Renadiposus, fettnjure. Se Njursjukdomar, sp. 1170.
Renaissance [rönäsa’ngs], Fr., egentl. pånyttfödelse,
återupplifvande, kallar man den rörelse på det
andliga lifvets alla områden, som från början af
1400-talet framträdde uti Italien hvarifrån den
utbredde sig till andra land, och i hvilken samtiden
såg en pånyttfödelse (Ital. renascimento) af den
antika, specielt den gammalromerska odlingen. Såsom
en hufvudorsak till denna rörelse får man anse den
inverkan, som det aldrig fullt slocknade minnet af en
glänsande forntid uti Italien utöfvade på tänkande
sinnen. Sådana minnen funnos der i riklig mängd,
under formen af arfsägner, af literära forntidsalster
och af hvad man i vanlig mening kallar fornminnen,
d. v. s. byggnadslemningar, konst- och
konstslöjdsföremål m. m. På samma gång innebar rörelsen en
reaktion mot medeltidens hela föreställningssätt, dess
auktoritetstro och formväsende. – En medverkande
anledning till renaissancens uppkomst var det
bysantinska kejsaredömets upplösning. Vid turkarnas
framträngande tvungos nämligen östromerska lärde
och konstnärer att söka en fristad uti Italien,
dit sålunda qvarlefvorna af den antika bildningens
skatter efter hand samlades. Af stor betydelse såsom
medel för den nya rörelsens spridning var upptäckten
af boktrycket. Men äfven andra omständigheter,
såsom de stora geografiska upptäckterna, inverkade
mäktigt på sinnenas lyftning och vidgade den
andliga synkretsen. – Renaissancen framträder
på det vetenskapliga området såsom ett universell
forskningsbegär. De matematiska och naturvetenskapliga
studierna väckas till lif, men i ännu högre grad
riktas intresset på de s. k. humanistiska studierna,
d. v. s. en på kännedomen om forntidsliteraturen
grundad språk- och historieforskning (Jfr
Humanism). På det religiösa området fick detta
forskningsbegär sitt mest genomgripande uttryck
i den kyrkliga reformationen. På det vittra och
konstnärliga området – och det är vanligen i denna
mening ordet fattas – visade sig renaissancen som en
sträfvan efter natursanning, ett kraf på omedelbar
naturiakttagelse, äfven här alltså en reaktion mot
medeltidens konventionalism och formväsende. Men
vid genomförandet af denna sträfvan uppställdes
såsom mönster antiken, dess literatur och konst, och
detta är ett ej mindre väsentligt drag. Derigenom
drogos, utom de religiösa, äfven de mytologiska,
historiska och allegoriska ämnena inom kretsen för
vitter och konstnärlig framställning. Svårigheten
att utan antikens hjelp beherska dessa ledde till
efterbildning och hämmade i viss mån den ursprungliga
naturalistiska tendensen. – De förebådande rörelser,
som långt före 1400-talet framträdde uti Italiens
andliga lif, t. ex. i Petrarcas literära verksamhet,
i Nicola Pisanos och hans skolas skulptur, i
Giottos måleri, kallas med ett gemensamt namn
för-renaissancen eller protorenaissancen. I den
egentliga renaissancens förlopp urskiljer man
tre olika utvecklingsskeden, ung-renaissancen,
hög-renaissancen och sen-renaissancen.
Mest typiskt framträda dessa på arkitekturens, och den
med denna beslägtade konstslöjdens områden, ehuru mer
eller mindre tydliga analogier kunna uppställas äfven
inom öfriga konstarter. Ung-renaissancen förhåller
sig till forntiden väsentligen naivt och beundrande,
hyser ett öfvervägande intresse för detaljerna liksom
för det tekniska samt skyr ej att sammanställa nytt
och gammalt. Uppfinningsförmågan är i det hela större
än den tekniska skickligheten. Hög-renaissancen
intager gentemot forntidsmönstren en mera
historisk-kritisk och systematiserande
hållning. Den fäster största afseendet vid
klarhet, reda och ordning i dispositionen
af det hela, vid ett väl afvägdt förhållande
mellan prydnad och stomme. Uppfinningsförmågan
och den tekniska skickligheten stå båda på samma
höjd. Den sistnämnda blir under sen-renaissancen
öfvervägande, men för öfrigt göra sig under detta
skede två motsatta riktningar gällande. Den ena, den
»lärda», fasthåller vid de en gång gifna mönstren,
utmärker sig genom enkelhet och måttfullhet både i
uppfattning och utförande samt fäster öfvervägande
vigt vid konstruktionen och helheten. Den andra,
den »nyckfulla», fantastiska, m. a. o. kallad
barockstilen, eftersträfvar omvexling och rikedom
samt lägger framförallt vigt vid dekorationen
och detaljerna. Båda fortgå samtidigt, ehuru
med mångfaldiga öfvergångar sins emellan. –
Ung-renaissancens (Ital. quattrocento) vagga var
Florens. Uti Italien räckte denna period från
omkr. 1420 till 1500, och från Florens spridde
rörelsen sig till de nord-italienska städerna,
sedermera till Rom och Syd-Italien. Hög-renaissancen
(Ital. cinquecento), 1500–80, hade sitt hufvudsäte
i Rom, som tillika kan anses som barockstilens
vagga. Den lärda sen-renaissancen ledde deremot
sitt upphof från Nord-Italien, Bologna och
det venezianska området. – I Frankrike vann
renaissancen insteg ungefär med 1500-talets
början. Detta lands ny-renaissance, enligt fransk
terminologi Style François I (Frans 1:s stil),
räckte till omkr. århundradets midt, hvarefter
hög-renaissancen, Style Henri-deux, vidtog samt
efter denna en sen-renaissance, Style Louis XIII,
ungefär till 1600-talets midt. Tyskland har likaledes
att uppvisa en ung-renaissanceperiod, ungefär
1520–60, samt en derpå följande hög-renaissance, 1560–1600,
hvarefter de båda sen-renaissance-riktningarna
göra sig gällande vid sidan af hvarandra. I
Sverige framträdde renaissance-stilen först i
de byggnader, som under Gustaf Vasa och hans
söner uppfördes eller förbättrades, och af
hvilka de märkligaste lemningarna återfinnas
i Gripsholm, Kalmar och Vadstena slott.
Upk.
Renaix [rönä], Flam. Ronse, stad i belgiska
prov. Östflandern, 13 km. s. om Oudenaarde.
Omkr. 15,000 innev. Textilindustri.
Renan [röna’ng], Joseph Ernest, fransk orientalist och
skriftställare, f. 1823 i Tréguier (invid nordspetsen
af Bretagne), blef tidigt bestämd för det andliga
ståndet och studerade i Paris först klassiska språk
och filosofi, sedan teologi och semitiska språk,
men hans frisinnade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
