Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - René ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
k. sekreta bihanget, hvilket bjöd regeringen vid
lägligt tillfälle angripa Ryssland. Vid 1740 års
riksdag, då han äfvenledes, liksom vid alla följande
riksdagar, som han bevistade, var ledamot af Sekreta
utskottet, hörde han naturligtvis till de lifligaste
förespråkarna af det krig mot Ryssland, som 1743 fick
en så snöplig utgång. Under större delen af 1740-talet
vistades R. i Stockholm såsom kommissarie i Rikets
ständers kontor, men 1747 blef han genom tjenstebyte
borgmästare i Arboga. Såsom borgareståndsrepresentant
för Arboga, Kungsbacka och Alingsås gjorde han sig vid
1751 års riksdag bemärkt för utprägladt republikanska
tänkesätt, men sin egentliga namnkunnighet vann
han vid 1755–56 års riksdag. Han förordnades då
till åklagare vid den ständernas kommission, som
egentligen tillsattes för att döma deltagarna i det
stormiga uppträde i bondeståndet d. 29 Nov. 1755, i
hvilket man spårade det maktlystna hofvets eggelser,
och sedermera fick den omfattande uppgiften att
ransaka och döma med anledning af den 1756 upptäckta
planen att på våldsamt sätt störta ständernas makt
och öka konungens myndighet. R. framställde de
strängaste ansvarsyrkanden, och ehuru dessa i de
flesta fall mildrades, flöt dock blod tillräckligt
för att bereda kommissionen sjelf och dess aktör
ett hemskt minne. R. belönades för sitt nit att
skydda friheten med en gratifikation på 24,000
dlr s. m., utom särskild omkostnadsersättning,
samt löfte om bankokommissaries tjenst, lön och
pension. Vid 1760–62 års riksdag, hvarunder R. valdes
till vice talman i borgareståndet, kämpade han manligt
för att rädda det då ramlande hattpartiets koryféer,
men framträdde också som förkämpe för de ofrälse
ståndens rätt emot adeln – ett exempel på den inre
upplösning partierna undergingo vid frihetstidens
slut. Han föreslog bl. a., att alla ämbeten endast
till hälften skulle besättas med adelsmän, och
arbetade för att ofrälse skulle kunna beklädas med
rådspurpurn. De tre ofrälse stånden gåfvo honom 1761
förord till ett ledigt borgmästareämbete i Stockholm,
men vid valet fick han endast 4 röster, medan 48
tillföllo medtäflaren. Han utnämndes i stället,
1762, enligt löfte, till bankokommissarie, men tog
genast afsked – med bibehållande af hela lönen och
pensionsrätt för enka och barn. Död i Stockholm i
Juli 1764. R. »ger bilden af en partifanatiker, som
gått längre än de flesta, äfven under partiyrans
tidehvarf, i hänsynslöshet under striden mot
motståndare och i valet af medel för sina syftens
befrämjande . . . Genom studier synes han hafva
bildat sig ett abstrakt frihetsideal, som i hans ögon
nära motsvarades af frihetstidens svenska statsform»
(jfr E. Tegnérs uppsats i »Sv. biogr. lex. Ny följd»,
8:de bdt).
Reni, stad i ryska guvern. Besarabien, vid Pruts
förening med Donau. Omkr. 4,000 innev. R. ligger i den
del af Besarabien, som 1856–78 var förenad med Moldau.
Reni, Guido, italiensk målare af den senare
Bologna-skolan, eller Caracciernas skola, f. i
Bologna 1575, d. derst. 1642, kom redan vid 9
års ålder i skola hos Antwerpenmålaren Calvaert,
som slagit sig ned i Bologna, men öfvergick till
Caraccierna, innan han var 20 år, och blef medhjelpare
åt Ludovico C. i hans tidigaste ungdomsarbeten. Han
blef 1598 sjelfständig målare och utförde åtskilliga
fresker (i Pal. pubblico och Pal. Zani), hvilka nu
äro förstörda, hvarjämte han antages vid samma tid
hafva utfört det porträtt, som traditionen säger
skola föreställa den olyckliga, 1599 för fadermord
halshuggna Beatrice Cenci (nu i Pal. Barberini,
Rom). Denna bild målades på en resa till Rom, der
han hade tillfälle att se och studera antiken. Men
1605 befann han sig på fullt allvar sysselsatt
i Rom, påverkad först af den naturalism, hvars
målsman var Michelangelo da Caravaggio, i hvilkens
manér han målade bl. a. sin kraftfulla Kristi
korsfästelse (i Vatikanen). Men han dämpade snart
öfverdrifterna och arbetade sig fram till en klar och
glödande stil, som utmärker hans arbeten under hans
kraftigaste ålder. Hit höra S. Andreas vandring till
afrättsplatsen (i S. Gregorio i Rom), den härliga
Änglakonserten (i samma kyrka), den berömda Aurora,
solguden på sin vagn, omgifven af timmarna och
företrädd af morgonrodnaden (färdig 1609, takbild i
trädgårdspaviljongen till Pal. Rospigliosi i Rom),
samt fresker i Qvirinalens kapell och i påfven Paul
V:s grafkapell i S. Maria maggiore. 1612 återvände han
till sin födelsestad. Under det följande skedet i sitt
lif till 1620 utförde han flere stora altartaflor,
såsom Apostlarna Petrus och Paulus (i Brera, Milano),
Betlehemitiska barnamordet och den gripande Pietà med
Bolognas skyddshelgon nedanför samt den patetiska
Korsfästelsen (alla 3 i Bolognas pinakotek), Marias
himmelsfärd (i S. Ambrogio, Genua, och i Münchens
pinakotek) samt fresken S. Dominicus’ upptagande i
himmelen (i helgonets kapell i kyrkan af samma namn,
Bologna), en bild, utmärkt för sin kraftigt verkande
färg. – Under några år efter 1620 befann R. sig på
rörlig fot. Han målade i Ravenna, kallades 1621 till
Neapel, men tvangs af der varande konstnärers hotelser
att lemna staden, hvilket öde han äfven hade i Rom
1622. Återkommen till Bologna, stannade han der sina
sista 20 lefnadsår, arbetande i alla arter af måleri,
hvarunder hans stil undergick en förändring, i det han
småningom vardt alltmera svag i modelleringen och
sentimental i uttrycket och hans ton från den varma
och djupa glöden gick öfver till en kall silfverglans,
som ibland sjönk ned till färglöshet. Dessutom drefs
han på gamla dagar af penningebekymmer, ådragna genom
spelpassion, till slarfvig produktion och flerfaldig
upprepning af samma ämnen. Mångfaldiga taflor från
denna tid finnas i Europas alla samlingar: dels
religiösa bilder, såsom Mikael, Heliga natten (2
gånger), hans gripande skildringar af S. Sebastian
(på Capitolium, i Madrid och Louvre), hans ofta
tillgjorda Magdalenor (i flere samlingar), med
hufvud efter Niobe, samt manliga och qvinliga helgon
af samma karakter, men framför alla bröstbilden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
