Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Representativ ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Resekreditiv. Se Kreditiv.
Resektion (af Lat. resecare, afskära), med., en
operation, hvarigenom man afskär eller afsågar en del
af ett organ, t. ex. ett ben, en nerv e. dyl. Denna
operationsmetod har stor betydelse i synnerhet
inom den moderna konservativa kirurgien, som söker
bevara så mycket som möjligt af kroppens lemmar.
F. B.
Resele. 1. Socken i Vesternorrlands län,
Resele tingslag. Areal 51,411 har. 2,240
innev. (1888). R. utgör ett konsistorioelt pastorat
af 2:dra kl., Hernösands stift, Ångermanlands Vestra
kontrakt. – 2. Tingslag i Vesternorrlands län,
ingår i Ångermanlands Vestra domsaga och Södra
Ångermanlands Öfre fögderi samt omfattar socknarna
Resele, Adals-Liden och en del af Junsele. Areal
2,127 qvkm. 6,934 innev. (1888).
Resen. 1. Hans Poulsen R., dansk teolog, biskop,
född d. 2 Febr. 1561 i byn Resen vid Holstebro,
blef student i Köpenhamn 1581, filos. magister i
Wittenberg 1589, professor vid Köpenhamns universitet
i dialektik 1591 och i teologi 1597 samt derjämte
biskop på Själland 1615. Död d. 14 Sept. 1638. R. var
en rikt utrustad personlighet, lärd och skarpsinnig
samt i hög grad nitisk för den rena lutherska
läran. År 1605 utgaf han på latin en lärobok i logik
(öfversatt till danska 1610) och afslutade kort
derefter sin bibelöfversättning (1607), hvilken
utmärkte sig för stor texttrohet, men föga uppfyllde
fordringarna på ett godt danskt språk. Detta oaktadt
lades hans arbete till grund för den senare utkommande
auktoriserade öfversättningen. R:s bibelöfversättning
och föreläsningar gåfvo anledning till strider med
kryptocalvinismen, hvilken räknade ganska många
anhängare bland presterskapet. R. blef den segrande,
hans farligaste motståndare dömdes sina ämbeten
förlustiga, och den lutherska ortodoxismen fick för
200 år ett obestridt herravälde inom den danska
kyrkan. År 1614 skref R. på biskoparnas begäran
De sancta fide (på danska Om den hellige tro), det
djupsinnigaste försök den äldre danska literaturen
har att uppvisa i spekulativ utveckling af den kristna
trosläran. Bland R:s öfriga arbeten må nämnas Om det
höjærværdige Herrens nadveres sacramente. Såsom
biskop vakade R. strängt öfver presternas vandel och
gaf år 1629 uppslaget till en vidlyftig förordning om
kyrkotukt. – 2. Hans Hansen R., den föregåendes son,
biskop, f. 1596, blef professor i filosofi 1624 och
i teologi 1635. Han deltog 1647 i genomseendet af
faderns bibelöfversättning och blef 1652 biskop på
Själland, men dog redan följande år. – 3. Peder R.,
den föregåendes son, jurist, historiker, f. 1625, tog
1653 juris doktorsgraden i Padua och blef professor i
sedelära 1657 samt i lagfarenhet 1662. Han blef 1664
derjämte borgmästare och 1672 president i Köpenhamn
samt adlades 1680. Död som etatsråd 1688. Som
författare är han bekant genom en okritisk, men
underhållande Kong Frederik den andens krönike (1680),
hvartill likväl förarbeten funnos af annan hand
(Huitfeldt eller Lyschander). Han ombesörjde äfven
kopparsticken samt en del af texten till
Atlas danicus (1677) och ledde utgifningen af
flere gamla danska lagar, Snorres Edda och de
af den isländske studenten Guðmund Andersson
bearbetade delarna af den äldre Eddan samt af
Anderssons isländsk-latinska ordbok (1683).
E. Ebg.
Resereglemente, en sammanfattning af bestämmelser,
gifna af K. M:t till efterrättelse vid beräknande
af resekostnads- och traktaments-ersättning för
extra förrättningar i statens ärenden. Redan 1681
utfärdades ett sådant resereglemente. Nu gällande
resereglemente är gifvet d. 11 Febr. 1881, men deri
hafva under de följande åren gjorts några ändringar
och tillägg. Se vidare Resekostnadsersättning.
K. H. B.
Reserv (Fr. réserve, af Lat. reservare,
spara),. krigsv., kallas i taktiskt hänseende
hvarje truppafdelning, som ställes till en högre
befälhafvares särskilda förfogande för att sättas
in, då en särskild kraftyttring erfordras, eller då
en oväntad fara måste afvändas. Vid infanteriets
insättande i striden behåller hvarje befälhafvare
en del af sin afdelning till sitt förfogande. Denna
del kallas ofta efter den afdelning, från hvilken
hon uttages, kompanireserv, bataljonsreserv
o. s. v. Då ett kavalleriregemente framgår till
anfall, afdelar det en eller två sqvadroner till
reserv att falla fienden i flanken eller möta
fientliga flankanfall. Vid artilleriet afdelas
endast undantagsvis särskild reserv. Redan i
äldre tiders stridsordningar finner man reserver,
t. ex. triarierna i romerska legionen, och i
Gustaf II Adolfs slagordning märkas såväl mindre
reserver som någon gång en större sådan. I 18:de
årh:s lineartaktik var andra träffen väl ett slags
reserv, men indrogs vanligen snart i första träffens
strid och uppfyllde föga sitt ändamål. Napoleon I
insåg till fullo reservens, den allmänna reservens,
stora uppgift, och han vann sina förnämsta segrar
hufvudsakligen genom det utmärkta sätt, på hvilket han
förstod att använda sin reserv. De bästa trupperna,
gardet och grenadiererna, tillhörde den ganska stora
reserven. När kejsaren väl förledt fienden att sätta
in alla sina trupper i striden, och då han funnit den
punkt, der slaget med största fördel kunde afgöras,
dröjde han icke att der kasta in reserven, hvars
våldsamma stöt vanligen afgjorde utgången. Då
befälhafvarna med nutidens kraftiga eldvapen föga
kunna beherska de i striden insatta trupperna, består
ledningen hufvudsakligen i reservernas insättande,
till följd hvaraf dessa vunnit än mera i betydelse. –
Specialreserver benämnas vid försvaret ofta de
reserver, som tillhöra enskilda delar af ställningen
(stridsgrupper). – Med strategiska reserver förstår
man de truppafdelningar, som uppställas, hälst
vid en terrängafskärning, på något afstånd bakom
den opererande armén för att skydda dess rygg,
för att tjena till dess förstärkning, då så,
erfordras, och slutligen för att i händelse af
motgång upptaga densamma. För dessa ändamål kunna
äfven särskilda reservarméer sammandragas. – I den
moderna arméorganisationen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
