Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Retz ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sedermera till Orléans. Der började han studera
juridik, hvilka studier han fortsatte i Poitiers,
der han blef juris licentiat. Han återvände till
sin hemort 1481 och slog sig ned såsom advokat i
Tübingen, blef juris doktor och höll samtidigt med
utöfvandet af sitt yrke grekiska föreläsningar. Grefve
Eberhard af Würtemberg anställde honom såsom sin
privatsekreterare, och i denna egenskap fick han
åtfölja grefven till Rom 1482 och deltaga i en audiens
hos Sixtus IV. Der blef hans namn, efter tidens
sed, greciseradt till Kapnion. På återresan fick
han i Florens göra bekantskap med flere framstående
humanister, samlade kring Lorenzo de Medici. 1484 blef
R. assessor vid hofrätten i Stuttgart och användes
sedan af grefve Eberhard i flere beskickningsuppdrag
till främmande hof. Efter ännu en resa till Italien
åtföljde han grefven till Linz, till kejsar Fredrik
III, hvilken fann mycket behag i honom, upphöjde honom
i adligt stånd och gaf honom pfalzgrefves namn, heder
och värdighet. Af kejsarens lifmedikus, en lärd jude,
infördes han i studiet af hebreiska språket, kastade
sig derefter med ifver på att studera »Kabbala»
och utgaf såsom frukten af dessa studier 1494 det
märkliga arbetet De verbo merifico, som hufvudsakligen
grundlade hans literära rykte. Från denna tid
voro hebreiska språket och literaturen förnämsta
föremålen för hans studier. Grefve Eberhards död
(1496) föranledde honom att lemna Stuttgart och
begifva sig till Heidelberg, der han anställdes
vid kurfursten Filips af Pfalz hof. 1498 skickades
han af kurfursten i en angelägenhet till Rom och
tillbragte der hela året under idkande af klassiska
studier. 1499 slog han sig åter ned i Stuttgart
och valdes 1502 till domare vid den schwabiska
förbundsdomstolen. 1509 invecklades han i en långvarig
strid med anledning af en döpt judes, Pfefferkorns,
fanatiska judehat. Denne hade framkommit med ett
förslag att alla judiska skrifter skulle brännas och
fått dominikan-munkarna i Köln på sin sida. R., som
uttalade sig mot förslaget, blef föremål för angrepp
och förföljelser från de hätskefulle dominikanernas
sida. Först 1519 blef striden bilagd. (Se Epistolae
obscurorum virorum.) Sina sista år tillbragte R. såsom
professor i hebreiska och grekiska språken dels
i Ingolstadt, dels i Tübingen, högt uppburen både
såsom lärd och såsom menniska. Sitt vexlingsrika
lif slutade han vid badorten Liebenzell d. 30 Juni
1522. Reformationens idéer omfattade han aldrig. Han
var tvärt oin mycket rädd för att misstänkas vara
kättare. Men genom sina grammatiska studier och
arbeten i grekiska och hebreiska språken gagnade han i
hög grad reformationens sak. Med Erasmus Rotterdamus
invecklades han i en filologisk strid. (Se Etacism
och Itacism.) Utom de ofvan nämnda arbetena utgaf
R. Micropcedia, sive grammatica graeca (1478),
Rudimenta hebraica (1506), hvilket betydelsefulla
grammatiska arbete R. sjelf kallar »monumentum
aere perennius», det satiriska lustspelet Sergius
sive capitis caput (1501), Der Augenspiegel (1511),
R:s svar på Pfefferkorns smädeskrift »Handspiegel»,
De sju botpsalmerna med hebreisk text (1512), De arte
cabbalistica (1517), De accentibus et orthographia
Hebraeorum libri III (1518) och dessutom mindre
grammatiska arbeten samt editioner af latinska och
grekiska författares arbeten. Hans brefvexling
utgafs 1875 af L. Geiger. – 2. Hermann R., tysk
historieskrifvare, en frände till den föregående,
f. i Würtemberg 1810, 1842–57 kyrkoherde i Pfrandorf,
d. 1873, skref bl. a. Geschichte Italiens von der
gründung der regierenden dynastien bis zur gegenwart
(4 bd 1858–74; »Italiens historia från de regerande
dynastiernas grundläggning till närvarande tid»,
3 dlr 1859–62). 1. J. P.
Reuleaux [rölä], Franz, tysk maskintekniker, f. 1829
nära Aachen, var 1856–64 professor vid Polyteknikum
i Zürich och utnämndes 1868 till föreståndare
för Gewerbeakademie i Berlin. Han har författat
bl. a. handboken Der constructeur (4:de uppl. 1882;
»Konstruktören», bearb, af C. A. Ångström, 1863–64,
ny uppl. 1877) och Theoretische kinematik (1875),
hvilket arbete vardt af betydelse för kinematikens
praktiska användbarhet. R. var juryman vid
verldsutställningarna i Paris 1867, i Wien 1873 och
i Filadelfia 1876. Från sistnämnda exposition skref
han bref till »Nationalzeitung» (utgifna samlade
1877), i hvilka han uttalade en sträng dom öfver de
tyska industriella tillverkarnas grundsats »billig
und schlecht». Detta uttalande väckte förbittring,
men gaf uppslag till ett samvetsgrannare arbete inom
tyska industrien. Frukter deraf kunde R. bevittna
såsom rikskommissarie vid verldsutställningarna i
Sydney och Melbourne 1879–81. Han blef 1880 ledamot
af svenska Vetenskapsakademien.
Reumatism l. rheumatism (röjma-; af
Grek. rhevma, flytning, tillflöde), med., är ett
mycket obestämdt, vidtomfattande och missbrukadt
sjukdomsnamn, hvarmed man i allmänhet betecknat en
genom förkylning framkallad värk (med eller utan
feber) i muskler, senor, nerver eller ledgångar
med benägenhet att flytta sig eller sprida sig i
kroppen. Man har skilt mellan akut reumatism, ofta
förenad med feber, och kronisk reumatism samt mellan
ledgångsreumatism, muskelreumatism m. m. Vigtigt
är att noga skilja mellan de särskilda fallen och,
då reumatismen nästan alltid beror på en akut eller
kronisk inflammation, noga afgöra i hvilken väfnad
inflammationen har sitt säte, det må nu vara i
ledgångar, ben, slemhinnor, muskler, senor eller
nerver. I stället för att begagna det obestämda och
intet sägande namnet »reumatism» bör man bestämma
fallet såsom en ledgångsinflammation (artroit),
muskelinflammation (myitis), beninflammation
(osteit), benhinneinflammation (periostit),
cellväfsinflammation (cellulit), nervinflammation
(nevrit) o. s. v. – Såsom hufvudformer af reumatism
må särskildt framhållas: 1. Reumatisk feber l. akut
ledgångsreumatism (polyarthritis rheumatica acuta)
är den svåraste form af reumatism. Den angriper både
barn och fullväxta af båda könen, synes stundom
befordras af ärftligt anlag, liknar mycket de
smittsamma sjukdomarna och torde möjligen bero på
något särskildt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
