Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Reuterholm ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ej vid riksdagen mot densamma. Ja samtiden ville
t. o. m. veta, att det var han, som – af egennytta
eller fruktan – styrkte hertig Karl att öfvergifva
oppositionen och uttala sig till förmån för denna
lag. Efter 1789 års riksdag lemnade R. sitt »olyckliga
fädernesland», besökte Paris, der han blef åsyna
vittne till pöbeluttåget d. 5 och 6 Okt. 1789,
Avignon, der han blef invigd i en illuminaterordens
mysterier, och slutligen Rom. Återkommen 1790, föll
han i uppenbar onåd hos Gustaf III, som misstänkte
honom för förbindelser med den revolutionära
propagandan, och han fann då för godt att 1791 åter
företaga en utrikes resa, som å nyo förde honom
till Rom. Der mottog han underrättelsen om Gustaf
III:s mord, och nu hade omsider den stund kommit,
som skulle gifva fullbordan åt hans ärelystnads
drömmar. Sedan han 1782 upptagits i frimurareorden,
hade han nämligen vunnit ett oinskränkt välde öfver
Gustaf III:s lättledda och ärelystna broder hertig
Karl förnämligast genom de mystiska tillställningar,
åt hvilka de i det hemliga ordensväsendets hägn
tillsammans öfverlemnade sig, och hvilkas vanliga
innebörd var profetior om att hertigen skulle blifva
Sveriges räddare och regent. Detta förhållande blef
nu, då hertigen 1792 öfvertog förmyndarestyrelsen
för Gustaf IV Adolf, medlet att för några år göra
R. till herre öfver Sveriges öden. Redan 6 dagar
efter konungens död hemkallade hertigen R. till
sitt bistånd och sände honom respengar. Före sin
hemkomst, d. 3 Juli 1792, blef R. öfverkammarherre
hos enkedrottningen; omedelbart efter densamma
utnämndes han till president i Kammarrevisionen
och ständig medlem af hertigens konselj, hvars
egentliga ledare han blef. 1793 förklarades han
för »en af rikets herrar». R:s öfvertagande af
makten åtföljdes af de vigtigaste förändringar:
utfärdandet af en ny tryckfrihetslag (d. 11
Juli 1792), hvarigenom R. fick tillfälle att på
en gång lägga i dagen sin frisinthet och bryta
stafven öfver Gustaf III:s regeringsgrundsatser;
konungamördarnas benådning; »Gustavianernas»
aflägsnande från den högre förvaltningen och
ersättande med medlemmar af oppositionen samt
brytningen med Ryssland och närmandet till det
revolutionära Frankrike. Omkastningen i Sveriges yttre
politik synes dock mindre hafva varit ett verk af
R. än af en annan hemlig ordensbroder, E. M. Staël
v. Holstein. Denne hade nämligen redan före R:s
återkomst förmått hertigen att öppna underhandling
med den franske agenten Verninac. Ryktet härom synes
hafva varit det, som förmådde Katarina II att söka
hindra störtandet af Gustavianerna, hvilka höllo på
Gustaf III:s förbund med Ryssland; men detta hennes
tilltag att ställa sig emellan R. och hans hämd var
antagligen orsaken till att han ej nöjde sig blott
med öfvergifvandet af Gustaf III:s krigsplaner mot
Frankrike, utan accepterade den af Staël v. Holstein
inledda »hattpolitiken» i förhoppning att i Frankrike
få ett stöd mot Katarinas inblandningsförsök och
i franska subsidier en ersättning för de ryska,
som genom brytningen med henne hotade att gå (och
verkligen gingo) förlorade. Möjligen
hafva äfven egennyttiga motiv medverkat till att
R. öfvergaf sina familjetraditioner rörande den yttre
politiken. Då Staël v. Holstein hösten 1792 afreste
till Paris för att bringa det franska förbundet till
stånd, hade han i uppdrag från »dem bland det svenska
kabinettets medlemmar, som skaffat öfvervigt åt det
franska förbundssystemet», att begära 1,200,000
livres, hvilka, såsom det hette, skulle användas till
att bearbeta sinnesstämningen i Sverige för detta
system. Men inom det svenska kabinettet var R. den
ende, som då utom hertigen kände till den franska
förbundsplanen. Af den begärda summan blefvo verkligen
300,000 livres utbetalda. Den 17 Maj 1793 erhöll Staël
v. Holstein den franske utrikesministerns underskrift
på en defensiv- och subsidieallians, men sedan
Robespierre kommit till makten, vägrade den franska
regeringen att ratificera densamma. Dess i stället
framställda förslag om en neutralitetskonvention
(med subsidier) mellan Sverige och Frankrike var en
väsentlig orsak till det väpnade neutralitetsförbund,
som R. och Stael v. Holstein förmådde hertigen att
d. 27 Mars 1794 afsluta med Danmark. Men äfven denna
gång drog den franska regeringen sig tillbaka, och
så länge skräckväldet varade i Frankrike, blefvo
alla försök att derifrån erhålla det utlofvade
penningunderstödet fruktlösa. Upptäckten (Dec. 1793)
af den s. k. armfeltska sammansvärjningen ökade
R:s och Katarina II:s ömsesidiga fiendskap och kom
den förre att åter göra ett försök hos Frankrike,
sedan der mera ordnade förhållanden inträdt. Den
23 Apr. 1795 erkändes den franska republiken, och
d. 14 Sept. s. å. afslöts med henne en allians,
som verkligen inbragte Sverige en subsidiesumma. Då
emellertid återstoden af de utlofvade subsidierna
uteblef och Katarina hotade med krig, vågade R. ej
längre trotsa henne, utan återupptog de försök han
redan förut under hand gjort att genom en förlofning
mellan den unge konungen och Katarinas sondotter
Alexandra vinna kejsarinnan. Sjelf medföljde R. på
den resa till Petersburg 1796, som skulle bringa
förlofningen till fullbordan, men som i stället
genom den unge konungens envishet ledde till dess
brytande. Att R. med afseende på den inre styrelsen
snart öfvergaf sina liberala åsigter (se Karl XIII)
och hänsynslöst begagnade sig af den en våldsmakt, för
hvars införande han så bittert klandrat Gustaf III,
har sin förklaring dels i hans despotiska skaplynne,
som, sedan han sjelf fått makten, ej tålde opposition
af andra, dels i hvad ofvan anförts om hans ställning
till den franska revolutionens idéer. Hans beryktade
suspensionsdekret mot Svenska akademien (1795)
berodde till stor del på hans harm öfver att han
sjelf ej blifvit invald i detta samfund. Den inrikes
fråga, som mest sysselsatte R., var emellertid den
s. k. armfeltska sammansvärjningen. Onekligen var
denna så till vida brottslig, som Armfelt och några
hans vänner velat med Rysslands hjelp störta R.,
men, då det hela stannat vid blott lösa förslag,
var saken i sjelfva verket en obetydlighet. Inför
R:s sårade fåfänga och uppskrämda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
