Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rhea Silvia ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
änden af Untersee (en af Bodensjöns armar) med
klart djupgrönt vatten. Derefter flyter R. mot
v. till Basel, bildande gräns mellan Tyskland
(Baden) och Schweiz. På denna sträcka bildar den
vid Schaffhausen, der floden genombryter Juras
barrier, det ståtliga Rhenfallet, der den 150
m. breda vattenmassan nedstörtar 20 m. utför en
bergvägg i en djup kittel. Nära Lauterburg, der
floden möter Schwarzwalds gneisklippor, följer en rad
katarakter; och 24 km. längre ned, vid Rheinfelden,
bildar floden åter forsar, hvilka fartyg endast med
största försigtighet kunna passera. R:s hela öfre
lopp, dels i Schweiz, dels mellan detta på venstra
sidan samt Tyrolen, Bajern, Würtemberg och Baden
på högra sidan, har en längd af 456 km., hvarunder
floden faller 2,118 m. (vattenytan vid Basel ligger
226 m. öfver hafvet). Från Basel, der floden åter
vänder sig mot n., till Mainz, flyter den genom
en bred och föga djup dal (fordom ett sjöbäcken),
begränsad af Schwarzwalds och Vogesernas parallella
kedjor, dels bildande gräns mellan Baden på högra samt
Elsass-Lothringen och Rhenpfalz på venstra sidan,
dels skiljande storhertigdömet Hessens provinser
Rheinhessen och Starkenburg åt. Stränderna äro låga,
och floden bildar flere öar. Flodens tendens att vilja
dela sig i parallella grenar har man motarbetat
i flodfartens intresse, och många krokar har man
afskurit genom att leda vattnet i raka kanaler. Vid
Mannheim är floden 330 m. bred, vid Mainz, der den
för Taunus gör en afvikning åt v., 626 m. bred. Sin
nya riktning följer den omkr. 30 km.; men vid Bingen
vänder den sig åter mot n. v. och får en helt annan
karakter: floddalen blir mycket trång, och de branta
bergen (Taunus på högra, Hunsrück på venstra sidan)
träda ofta så nära stranden, att de på många ställen
knappt lemna rum för landsvägen och jernvägen. Här
och der öppna sig bergen och bilda romantiska dalar,
ur hvilka större och mindre floder strömma till
hufvudfloden. Detta är det vackraste partiet af
flodens hela lopp, rikt på borgruiner, romantiska
klippor, soliga vingårdar och pittoreska raviner,
hvilka förenat sig att göra en rhenfärd till ett af
turisternas största nöjen. Vid Koblenz vidgar sig
dalen och floden är 435 m. bred, men bergen sluta sig
åter samman vid Andernach, och denna ravinlika del af
flodloppet fortsätter bortom Siebengebirge, der floden
åter vidgar sig till 400–500 m. bredd. Nedanför Bonn
och Köln blifva stränderna låga och dalen bred, ehuru
höjderna på högra stranden ej fullständigt försvinna
förr än i närheten af Düsseldorf. Längre ned blir
landet på ömse sidor om floden fullkomligt jämnt,
och flodloppet blir allt långsammare. Vid inträdet i
Nederländerna, nedanför Emmerich, får floden vestlig
riktning, och stränderna blifva längre ned så låga,
att de på sina ställen måste genom dammar skyddas för
öfversvämningar. Straxt efter inträdet i Nederländerna
delar sig floden i två armar, af hvilka den större,
som förer omkr. 2/3 af vattenmassan, fortsätter åt
v., kallas Waal och snart förenar sig med Maas. Den
mindre, högra armen bibehåller namnet R.
och sänder en arm, Ijssel, mot n. till Zuiderzee
samt fortgår mot v. nästan parallelt med Waal. Vid
Wijk eger en ny bifurkation rum; den breda Lek
fortsätter mot v. och förenar sig; med Maas,
hvaremot den jämförelsevis obetydliga Kromme Rhijn
viker af mot n. ö. till Utrecht. Der minskas den
ytterligare genom att utsända Vecht till Zuiderzee
och blir under namnet Oude Rhijn (Gamla R.) ett
nästan stagnerande vattendrag, som fordrar konstens
tillhjelp medelst kanal och slussar för att finna väg
till hafvet. På romarnas tid tyckes R. under denna
del af sitt lopp hafva varit en vattenrik flod, men
vid 9:de årh. förlorade den sig i sanden vid Katwijk,
och det var ej förr än i början af 19:de årh. som
dess väg till hafvet åter öppnades. Ehuru namnet
R. inom Nederländerna sålunda blifvit fäst vid ett
mycket obetydligt vattendrag, tillhör hela området
mellan Waal och Ijssel (Caesars Insula batavorum)
i verkligheten den ryktbara flodens vatten.
R. säges mottaga, direkt eller indirekt, vattnet
från omkr. 12,000 bifloder. Med utlemnande af de
oräkneliga glacierströmmarna den mottager ofvanför
Bodensjön äro Thur, Aar och Birs fr. v. samt
Wutach, Alb och Wiese fr. h. de största bifloderna
till öfre Rhen. De vigtigaste tillflödena under
dess mellersta lopp, från Basel till Bonn, äro
fr. h. Neckar, Main och Lahn samt fr. v. Ill, Nahe,
Mosel och Ahr. Ännu längre ned, men inom Preussens
område, tillkomma Sieg, Wupper, Ruhr och Lippe
fr. h. samt Erft fr. v.
R. har från äldsta tid varit en af de förnämsta
vattenvägarna i Europa, och som dess strömfåra
ej liksom Elbes och Oders varit utsatt för faran
att uppslammas, har den alltid jämförelsevis lätt
kunnat hållas trafikabel. Romarna vinnlade sig om att
förbättra nedre flodloppet och utnämnde prefekter att
öfvervaka flodfarten och upptaga en ringa afgift att
användas till strömfårans vidmakthållande. Äfven
frankerna upptogo rhentullar. Längre fram, då
stränderna styckats mellan en massa furstar och
städer, af hvilka hvar och en tillegnade sig rätten
att taga afgifter af passerande fartyg, blefvo
dessa rhentullar så stora, att flodfarten alltmer
försvårades. Vid slutet af 18:de årh. upptogos 17
rhentullar på högra och 15 på venstra stranden,
hvilka trots den jämförelsevis obetydliga samfärdseln
inbragte omkr. 2 mill. fl. (öfver 3 mill. kr.). Första
väckelsen till fri flodfart gaf franska direktoriet
genom sina deputerade på kongressen i Rastatt
(1797–99), men först riksdeputationshufvudbeslutet af
1803 borttog dittills varande tullar och
transitoafgifter. 1804 afslöts mellan Frankrike och Tyska
riket en oktrojkonvention, som trädde i kraft 1805,
men ingalunda afskaffade alla missförhållanden. Den
31 Okt. 1810 frigafs af Napoleon flodfarten äfven i
Holland. Efter Napoleons fall bestämdes i Parisfreden
1814 af de förbundna makterna, således icke Holland
och Frankrike, att flodfarten skulle vara fri för
alla folk från den punkt der floden blir segelbar,
ända till hafvet; men holländska regeringen, som
beherskade flodmynningarna, ställde hinder i vägen
derigenom att den 1813
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
