Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Richelieu. 1. Armand Jean du Plessis, hertig af R. - Richelieu. 2. Louis François Armand du Plessis de Vignerod, hertig af R. - Richelieu. 3. Armand du Plessis, hertig af R.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bärwalde 1631). I fråga om Gustaf Adolf var dock
R. nära att missräkna sig. Den svenske konungen
fick en maktställning, som var af helt annat slag,
än R. tänkt, och som hotade att alldeles korsa hans
planer om Frankrikes ställning i Europa. För R. var
det derför en stor fördel att Gustaf Adolf stupade
och att det svenska öfverväldet snart derpå led ett
svårt afbräck genom nederlaget vid Nördlingen. Nu
blef det åter Frankrike, som upprätthöll kriget mot
habsburgarna; och Sveriges följande segrar kunde
ej hindra, att Frankrike fortfor att dela makten
och segerns frukter samt att det intog första
platsen i det europeiska statssystemet. – R. var
en gynnare af literaturen och var äfven verksam som
författare. Han efterlemnade, utom ofvannämnda verk,
Mémoires (2 dlr, 1823), omfattande tiden 1632–35,
Histoire de la mère et du fils (2 dlr, 1730),
Testament politique du Cardinal de R. (2 dlr, 1687),
och Journal du Cardinal de R. (2 dlr, 1649). R:s
Lettres, instructions diplomatiques etc. utgåfvos
1853–77 af Avenel i 8 bd. R. utnämndes 1631 till pär
af Frankrike och hertig. Såväl hertigtiteln som sina
gods lemnade han åt sin systersons son Armand Jean
de Vignerod, som blef stamfader för hertigarna af
R. Äfven sina andra slägtingar gynnade R. mycket och
upphöjde dem till höga ämbeten och värdigheter (hans
broder Alphonse Louis du Plessis, f. 1582, d. 1653,
blef äfven kardinal). Hans mest betydande medhjelpare
särskildt på den utländska diplomatiens område var
kapucinmunken Le père Joseph (se Tremblay). R. afled
i Paris d. 4 Dec. 1642, sedan han rekommenderat
Mazarin till sin efterträdare. Sitt praktfulla palats,
Palais royal, testamenterade han åt konungen.
2. Louis Francois Armand du Plessis de Vignerod,
hertig af R., fransk marskalk, politiker, den
föregåendes systersons sonson, föddes 1696 och
förde så länge hans fader, Armand Jean de Vignerod,
hertig af R., lefde, l. till 1715, titeln hertig
de Fronsac. Ännu endast ett barn, kom han till
hofvet och hängaf sig der så utan hejd åt galanta
äfventyr, att hans fader genom »lettre decachet»
1711 bragte honom på Bastiljen. Samma öde rönte han
1716 till följd af en duell och 1719 för delaktighet
i Cellamares sammansvärjning. Men för hvarje gång
blef han snart fri genom qvinnors förböner. 1720
blef han – ehuru han ej författat en rad förutom
kärleksbref – ledamot af Franska akademien, 1721 pär
af Frankrike och 1724 sändebud i Wien. Der gjorde
han slut på Spaniens inflytande, men lemnade sin
post 1729 och kämpade några år derefter i polska
tronföljdskriget emot Österrike. Vid hofvet lefde
R. den förnäma verldens depraverade lif, och på honom
faller i främsta rummet den fruktansvärda skulden för
omslaget i konung Ludvig XV:s sedliga vandel. Men
de vansinnigaste utsväfningar förmådde ej qväfva
R:s rika naturliga anlag. Med beröm stred han i
österrikiska tronföljdskriget (1740–48), hvarunder han
bl. a. 1747 ledde Genuas försvar emot de kejserlige.
1748 belönades han med marskalksstafven. Såsom
guvernör i Guyenne och Gascogne 1755 förspillde
han all popularitet, men återvann den genom att
1756 intaga Menorca och fick 1757 derför befälet
öfver franska trupperna i Hannover, hvilket land
han utsög. Han lockade sin motståndare hertigen af
Cumberland till den skymfliga konventionen i Kloster
Zeven (8 Sept.), men måste efter en tid tåga undan,
afsattes 1758 och möttes vid hemkomsten af folkets
hån och spenamnet »petit père de la Maraude». Vid
hofvet bibehöll han sin rol genom undfallenhet
mot Pompadour och Dubarry, behandlades kyligt af
Ludvig XVI, men hade ett stöd i Maurepas, och lefde
under fortsatta utsväfningar, slöseri och processer
till 1788. R:s understuckna Mémoires äro utgifna af
Soulavie (1790–94).
3. Armand du Plessis, hertig af R., fransk statsman,
f. i Paris 1766, den föregåendes sonson, emigrerade
1790 från Frankrike och begaf sig till Ryssland,
der han erhöll anställning i armén, utmärkte sig
under kriget mot turkarna vid stormningen af Ismail
(1790) och avancerade till general. Alexander I
utnämnde honom 1803 till generalguvernör öfver Odessa
(der 1828 hans staty restes). Såsom sådan utmärkte
R. sig i hög grad och vann Alexanders vänskap
och gunst. Han återvände 1814 till Frankrike och
följde under »Hundra dagarna» 1815 Ludvig XVIII till
Gent. Efter slaget vid Waterloo och de allierade
truppernas andra intåg i Paris ansågs R. vara rätte
mannen att af sin vän kejsar Alexander utverka så
billiga fredsvilkor som möjligt. Han utnämndes derför
af Ludvig XVIII d. 26 Sept. 1815 till utrikes- och
statsminister. Genom sitt inflytande hos Alexander
lyckades R. i det fredsfördrag med de allierade
makterna, hvilket afslöts i Paris d. 20 Nov. 1815,
utverka vida billigare fredsvilkor, än man kunnat
vänta. I afseende på den inre politiken tillhörde
R. det moderata partiet, men var alltför svag
att i längden kunna motstå ultra-rojalisternas
fordringar. Han deltog i kongressen i Aachen
1818, der han utverkade, att de allierade
makternas trupper skulle utrymma Frankrike. Den
15 Nov. 1818 undertecknade han den akt, hvarigenom
Frankrike upptogs i de europeiska makternas »heliga
allians». Redan en månad derefter, i Dec. 1818,
måste R. lemna sin plats, då general Dessolles
blef stats- och utrikesminister. Dessolles afgick i
Nov. 1819, och hans efterträdare Decazes störtades af
ultra-rojalisterna d. 18 Febr. 1820, hvarefter Ludvig
XVIII åter utnämnde R. till statsminister. Under
denna sin andra ministèr inskränkte R. tryckfriheten,
ändrade vallagen och vidtog flere andra reaktionära
åtgärder, men lyckades likväl icke tillfredsställa
ultra-rojalisterna, som störtade honom i Dec. 1821,
hvarefter Villèle blef statsminister. R. afled barnlös
i Paris 1822. Hans namn och hertigtitel öfvergingo
till hans systerson Armand François Odet Chapelle
de Jumilhac (f. 1804, pär af Frankrike 1822–48,
d. 1879). Jfr den af Polovtsov redigerade 54:de
del. (1886) af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
