- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 13. Pontin - Ruete /
1091-1092

(1889) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ricord ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

1626 års riddarhusordning (se d. o.), och hvilka
egde hvar sin röst. Riddareklassen, som var
den andra i ordningen, bestod af sådana ätter,
hvilkas förfäder beklädt riksråds värdigheten. Den
var alltid mycket fåtalig. Vid Gustaf II Adolfs
död bestod den af 23 ätter och minskades sedan
derigenom att dess medlemmar genom erhållande af
greflig eller friherrlig värdighet uppflyttades i
den första klassen. En tämligen stor tillökning fick
riddareklassen vid 1664 års riksdag, då de nyvunna
provinsernas adel introducerades, hvarvid de slägter,
som kunde bevisa sin härkomst från danska riksråd,
oaktadt häftigt motstånd från den svenska adelns
sida, fingo sina platser i riddareklassen. Under
1600-talets riksdagar räknade den vanligen blott
omkr. ett tiotal medlemmar. Vid 1719 års riksdag
upphäfdes klassindelningen, då omröstning per
capita infördes, men den återställdes af Gustaf III
1778. Riddareklassen, som då räknade endast 16 ätter,
förstärktes med de 300 äldsta ätterna ur den tredje
klassen samt med alla kommendörer af svärds- och
nordstjerneordnarna och deras manliga afkomlingar
(de s. k. kommendörsätterna). Klassindelningen
försvann för alltid 1809. K.-B-n.

Riddaren af den sorgliga skepnaden (Sp.
El caballero de la triste figura) kallar Sancho
Panza sin herre, Don Quijote, efter ett af dennes
bedröfliga äfventyr (se Cervantes); i
allmänhet en person, som »hänger hufvudet» eller
ser komiskt eländig ut.

Riddareordnar. Under korstågen gåfvo
tidsomständigheterna i den kristna verlden upphof åt
slutna föreningar, som jämte trägna religionsöfningar
åtogo sig pilgrimers skydd, vården om sjuka och
värnandet af Heliga landet. Nämnda föreningar
l. brödraskap antogo efter munkordnarnas föredöme
namnet andlig orden (Lat. religio et ordo) och
böjde sig under någon af de fyra munkreglerna
(Basilius’, Augustinus’, Benedikts’, Franciscus’)
eller stiftade egen ordensregel, hvilken måste vinna
påfvens stadfästelse. Medlemmarna aflade löften
om fattigdom, kyskhet (dock funnos smärre ordnar,
hvilkas medlemmar fingo gifta sig), lydnad och strid
mot de otrogne. Ordensdrägterna voro i början mycket
enkla; den enda prydnaden utgjordes af ett kors på
manteln. »Bröderna» benämndes allmänligen riddare,
men sedan man i de större ordnarna funnit lämpligt
att vidtaga en arbetsfördelning, gjordes bland
medlemmarna skilnad på riddare (hvilka måste vara af
adlig börd och skötte de krigiska värfven), prester
(som förestodo religionsöfningarna) och tjenande
bröder (sjukvårdare, handtverkare o. s. v.). En
af medlemmarna utsedd »mästare» (stormästare,
general) förde den verldsliga uppsigten och hade
vid sin sida ett ordensråd (generalkapitel), medan
de andliga angelägenheterna sköttes af en prior
l. prost. Ordnarna hade egen domsrätt och lydde
omedelbart under påfven. Inom flere af dem stiftades
särskilda afdelningar för qvinnor. Medlemmarna, som
tillbragte sitt lif i strider mot icke-kristna folk
eller på sin ordens jordbesittningar, erkände icke
något fädernesland, hvars nationella
intressen kunde bilda motvigt mot deras lydnad för
påfvemakten. Med sina fromma och menniskovänliga
syftemål utgjorde emellertid de andliga
riddareordnarna i sin ursprungliga renhet en
af riddareandans vackraste frukter. Men sedan
de förvärfvat sig rikedomar och mycket stora
jordområden i Palestina och hela Europa samt
deras chefer fått höghetsrätt såsom verldsliga
furstar, hemföllo de småningom åt yttre prål,
vinningslystnad och öfvermod. – Ensamt i Jerusalem
bildades 20 andliga riddareordnar. De förnämsta voro
i öfrigt Johannitorden, Tempelherreorden och Tyska
orden
. Dernäst må framhållas Svärdsriddareorden
i Livland samt de spanska, mot morerna kämpande
Santiago-, Alcantara- och Calatrava-ordnarna. – Under
medeltidens senare århundraden uppstodo verldsliga
riddare-ordnar, hvilka utan munklöftes afläggande
fullföljde bestämda ridderliga eller sedliga syften,
men oftare ställdes i de dynastiska intressenas tjenst
och på det hela taget utvecklade ringa lifskraft. De
kallades i början brödraskap (Lat. fraternitates,
sodalitates
) och stiftades mest af furstar eller
högadel. Ur dessa verldsliga riddareordnar framgingo
den moderna tidens s. k. riddareordnar (se Ordnar).

Riddarepoesi kallas med ett gemensamt namn de
medeltidens diktalster, hvilka gifva uttryck åt
riddareväsendets anda. Denna poesi är företrädesvis
episk och har sin vagga i Nord-Frankrike. Till
utbildningen af denna riddareromantik bidrogo
derstädes sedan slutet af 11:te årh. det mest
genomförda feodalväsende, den normandiska
äfventyrshågen, de af korsfararna hemförda
orientaliska sagorna, den keltiska tron på feer
samt normandernas från Skandinavien medbragta
föreställningar om jättar och dvärgar. Den
nord-franska trouvère-poesiens chansons de geste
(se d. o.), romans d’aventure (med grekiska eller
österländska ämnen) och romans de l’antiquité (med
antika ämnen) gåfvo upphof åt riddare-epopéer,
som utbredde sig öfver hela Europa, och till
hvilka ämnena mestadels togos ur Artur-sagan (se
d. o.), karolingiska sagokretsen (se d. o.) samt de
antika berättelserna om Troja, Alexander den store
o. s. v. Sedan midten af 1200-talet upplöstes dessa
epopéer till riddareromaner på prosa, och när
endast den ihåliga formen af riddareväsendet
lefde qvar, spridde sig från Spanien de s. k.
Amadisromanerna (se d. o.), tills denna art
fann sin ironiske förkrossare i Cervantes (»Don
Quijote»). En halft parodisk behandling fick
riddare-epopén uti italienarnas romantiska konstepos
(Pulci, Bojardo, Ariosto, Berni). I de
germanska landen klädde äfven inhemska sägner
sig i chevaleriets drägt.

Riddareromaner. Se Riddarepoesi och Roman.

Riddareskiflingen. Se Musseron.

Riddareslag. Se Riddare.

Riddaresporre. Se Delphinium.

Riddaresynerätt, fordom högsta domstol i
frågor rörande egendomssyner, förordnades på
begäran af den, som ej åtnöjdes med
lagmanssynerätts dom. Rätten bestod af en af K. M:t

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:36 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfam/0552.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free