Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riddarhusordning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han befordrades till amiralitetskapten och
adlades (s. å.). Efter att 1719–37 hafva varit
holmmajor befordrades han 1737 till schoutbynacht
och 1738 till vice amiral samt blef 1739 chef för
Karlskronaeskadern. 1754 utnämndes han till president
i Statskontoret. Såväl denna utnämning som hans
upphöjande i friherrligt stånd (1751) anses hafva
varit belöningar af hofvet, till hvars trogna han
räknades. Död i Stockholm d. 14 Sept. 1762.
2. Ridderstolpe, Karl Johan, friherre, riksdagstalare,
riksråd, den föregåendes son, född i Stockholm d. 10
Jan. 1719, inskrefs 1738 såsom auskultant i Svea
hofrätt, der han 1747 befordrades till e. o. assessor
och 1757 till hofrättsråd. Samtidigt avancerade han
inom hofvet till kammarherre (1745). R. började sin
parlamentariska bana vid 1755–56 års stormiga riksdag,
såsom försvarare af den kungliga värdigheten emot
hattpartiets anfall. Han väckte uppseende genom sin
förmåga som talare och genom sin sansade hållning och
var redan vid följande riksmöte, 1760–62 års riksdag,
en af mösspartiets ledare samt betraktades under
hela den följande tiden såsom en af deras förnämste
män. Han invaldes under loppet af sistnämnda riksdag
(Dec. 1761) i Sekreta utskottet, der han fick plats
äfven vid riksdagarna 1765–66 och 1771–72. Vid slutet
af 1762 års riksdag erhöll han ständernas förord
att »hugnas med landshöfdings fullmakt och tur». Han
behöll dock, med titel af landshöfding, sitt ämbete
i Svea hofrätt. Vid början af 1771–72 års riksdag,
då en strid på lif och död emellan partierna stod
i utsigt, var R. en af mössornas tre förtroendemän
i »kompositionen» (se d. o.). En försoning var ej
möjlig. Hattpartiet dukade under, och rådskammaren
rensades. Bland dem, som det segrande mösspartiet då
insatte till riksråd, var R. en (Maj 1772). När det
visade sig omöjligt att få honom till rikskansliråd,
försökte mössorna för hans räkning tillskapa ett
nytt ämbete: vice president i kansliet, men Gustaf
III:s revolution d. 19 Aug. kom emellan och gjorde
planen om intet. Den 22 Aug. entledigades R. från
sitt riksrådsämbete, och efter den tiden förekom
han föga i det offentliga lifvet. Under partitiden
hade R. varit en af dem, som haft förtroendet
att ombesörja fördelningen af de från England och
Ryssland inflytande korruptionsmedlen. Han afled
i Stockholm d. 29 Jan. 1785. – R:s yngre broder,
Fredrik Vilhelm (född i Stockholm d. 11 Juni
1730, död derstädes d. 1 April 1816), var 1766–87
tjenstgörande öfverkammarherre, blef 1787 riksråd
och 1789 president i Bergskollegium samt var 1796–1809
ledamot af Konungens högsta domstol. År 1800 blef han
tillika med sin äldste son grefve med succession af
värdigheten för äldste son efter son.
Riddervold, Hans, norsk prest och politiker, född
vid Aasgaardstrand d. 7 Nov. 1795, for någon tid
till sjös och började sedan studera samt blef 1813
student i Kristiania, vid hvars katedralskola han
sedan hade anställning såsom adjunkt 1814–17. År 1819
blef han teologie
kandidat och komminister i Fredriksstad, hvars
borgareskola han också förestod. Efter hand utnämndes
han till kyrkoherde i Fredrikshald 1832, Norderhov
1841 och i Östra Thoten 1842 samt till biskop
i Trondhjems stift 1843. På alla storting under
tiden 1827–42 var han representant för Fredriksstad
och Fredrikshald. 1845 undanbad han sig detta
förtroende, men valdes 1848 för Trondhjem. R. hörde
till stortingets mest ansedda medlemmar och innehade
från 1830 ständigt presidentvärdigheten. Utnämnd
till statsråd d. 19 April 1848, öfvertog han
kyrkodepartementet, för hvilket han stod i spetsen
ända till sitt utträde ur regeringen, 1872. Sina
sista år tillbragte han i Kristiania, der han dog
d. 20 Juli 1876. Y. N.
Ridentem dicere verum, Lat., »att leende (under
skämt, utan bitterhet) säga sanningen». Uttrycket
förekommer i Horatius’ »Satirae», I, 1; v. 24.
Ridikyl (Fr. ridicule, Lat. ridiculus), löjlig,
löjeväckande. Jfr äfven Redikyl. – Ridikylisera,
göra spe af, förlöjliga.
Ridinger, Johann Elias, tysk målare och tecknare,
f. i Ulm 1698, d. i Augsburg 1767, studerade under
Rugendas vid akademien i Augsburg, för hvilken han
sjelf blef direktör 1759. Målningar finnas väl af
honom, men han hade sin hufvudsakliga betydelse
såsom tecknare, kopparstickare och raderare. Han
behandlade dervid visserligen alla slags ämnen,
bibliska, allegoriska, porträtt och genre, men hans
egentligaste område var skildring af djuren. Af
de tama tecknade han endast hundar och hästar,
på jagt och i ridskolan. Men ännu mera sysselsatte
han sig med de vilda djuren, icke blott Nordens,
utan äfven de varmare landens, såsom lejon, tigrar,
elefanter o. a., skildrade i olika »affekter» och för
större tydlighets skull försedda med underskrifter
på olika språk, än på prosa, än på vers, i senare
fallet vanligen författade af naturpoeten Brockes i
Hamburg. Han utgaf sålunda en skildring af paradiset,
efter den tidens sed uppfattadt, i en följd af blad,
bland hvilka Menniskans skapelse anses höra till de
bästa framställningarna af denna art. Ofta utgaf han
sina arbeten sålunda förenade till böcker och häften
med olika titlar. Sådana äro Fürsten-jagdlust
(1729, 36 blad), Par force-jagd des hirsches
(16 bl.), Abbildung der jagdbaren thiere (1740, 23
bl.), Betrachtung der wilden thiere (1736, 40 bl.;
med verser af Brockes), Neue reitschule (1734, 18
bl.) och Lehrreiche fabeln (1744, 20 bl.).
Ridkonsten, konsten att på fördelaktigaste sätt
använda hästen till ridning, har varit känd och idkad
sedan långt tillbaka i tiden. Redan mer än 2,000 år
f. Kr. omtalas den i kinesernas heliga böcker, och
flere af de centralasiatiska folken, t. ex. assyrer
och skyter, voro ganska förfarna i ridkonsten,
som derefter öfverfördes till Grekland och der nådde
en hög grad af utveckling (kapplöpningar m. m.). I
Rom kom den aldrig till samma heder som i Grekland,
och med folkvandringarna gick den, såsom konst
betraktad, i qvaf. Det var först riddareväsendet,
som väckte ridkonsten till nytt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
